Statistics

   De flesta känner väl till att Taube stora delar av sitt liv vistades i Sydamerika, men att han under besöken i stort sett enbart ägnade sig åt sprit och hor och aldrig kom längre än till Buenos Aires järnvägstationskrog är för många helt obekant, liksom det faktum att skivans första sång, vars text följer inom kort, tillkom under ett riktigt dåligt rus och bygger på ett lika pinsamt som opassande missförstånd angående de argentinska kvinnornas  1) uppskattning för vita fyllon, 2) desammas beredvillighet att tillmötesgå mer eller mindre fantasifulla önskemål av obscent biologisk karaktär för löjligt snål kompensation och 3) deras förmåga att med moderlig värme omhänderta även de mest berusade och i spanska språket allra mest obildbara ovan nämnda fyllon. Man har länge trott att Taube för denna visa studerat det argentinska postväsendet och dettas problem med undermålig infrastruktur, långtgående korruption och oförmåga att hantera brev, men sanningen är de återkommande hänvisningarna till berusade postmästare och avdankade lantbrevbärare kommer sig av de skrönor Taube tagit del av på nämnda etablissemang i landets huvudstad.
1. En neger som postmästare.

I
Argentinas fagra land


På Pampas gröna slätt
Där stod två
kvinnor hand i hand


med varsin grön korsett
I håret bar de
Pampas gröna gräs


Vid barmen en agat, stor som en mandarin
och på fingrarna, där ringar aldrig suttit
glänste huden
brun och fin


Ja, kom och dansa, lilla vän!
Låt mig tömma
ännu en butelj


När det här eländet släpptes påpekade många att den utlovade postmästaren inte figurerade alls, och att damerna bar en helt otänkbar kreation för såväl tiden som platsen. Taube försökte först förklara att argentiska postmästare alltid klädde ut sig till anakronistiska företeelser. Bland annat påstod han sig ha träffat flera som draperat sig i än mer osannolika kreationer, allt från rymddräkter till regnvåta cirkustält, och dessutom hade han mottagit paket från flera av dem. Det hela slutade dock med att han generat och patetiskt fick ta tillbaka allt och dessutom medge att sångtexten behövde utökas. Därför lade han till följande verser, dock först efter att försäkrat sig om att ingen skulle vidta rättsliga åtgärder mot honom. Trots allt var han tämligen försiktig, åtminstone när han var måttligt nykter och mätt.
 


Postmästaren vacklade fram


Fet, full och  och utan kam
Men i hans
ögon lyste åtrå


I hans sko fanns nog hans stortå
 


I hans bllickfång fanns de ljuva
argentinska huldrornas behag
Steg så nätt
som en duva


ner till vankelmodigt tvag.

Belackarna, som var rörande eniga om att värre svammel hade lästs så sent som förra gången herr Taube hade gjort bort sig offentligt, nämligen på de egenhändigt desigande servetter som han envisades med att skicka runt till potentiella recensenter och andra närhelst, med hans ord, "musan grep tag så där ljuvligt i fläsket och svepte med en i svindlande skön och rungande ruskig macarena". Det hade den gången i viss mån kunnat ursäktas med hänsyn till Ewerts allt mer desperata finansiella läge, men liksom för att riktigt ordentligt omöjliggöra att det svepskälet ånyo drogs fram hade han dagarna innan gått ut med nyheten att hans svinrike halvfarfar, fabrikören och konstsamlaren Weimar Eskilsson-Taube, nyligen testamenterat honom kronor nittioåttatusen.  i månaden så länge han levde  oavsett punkteringar eller andra meningsavbrytande tecken.  - interpunkteringsanarki var något som nämnde släkting, ofta ägnade: sig åt. hursomhelst visade Taube föga tacksamhet över denna egentligen alldeles oförtjänta ekonomiska uppgradering. Istället skrev han följande brev till dödsboet efter att budet om släktingens bortgång och Everts testamentliga tilldelning nått
hans bankkonto.


"Bästa dödsbo!


Emedan det nu fallit så olyckligt att gamle Weimar avlidit på tok för tidigt för att offentligt kunna göra avbön och förskjuta "familjen", som han pretentiöst brukade benämna de personer som bodde i hans hus, vill undertecknad med emfas framhålla det faktum att han aldrig någonsin visat en tillstymmelse till tacksamhet mot mig för alla de många tjänster jag gjort honom, samtliga omöjliga att närmare beskriva i konkreta termer annat som att han är, och alltid har varit, något av en falsk råtta vars länge uppskjutna hädanfärd sannerligen inte var ett sämre öde än han förtjänade. När jag nu så att säga ödmjukt beskrivit situationen överlämnar jag till Eder bedömning exakt hur stort belopp som kan anses skäligt att vräka över mig. Som en liten hjälp på traven nämner jag talet "tolv miljoner". Hälsningar, Evert Taube (Riddare av den Gubbsjuke Fylltratten och ägare till den omtalade men tragiskt missförstådda och ofta felciterade handskriften "Codex Sueciae", vilken med mestadels runda ord förhärligar och hugfäster minnet av allas vår förgrundsförebild Ernst Rolf, exempelvis med
följande nödrim:


När Ernst stod
med fötterna i matjord
var
blicken hans intakt


gången dock båd hjulbent och
utan takt


håret som en lebeman av undermålig sort! Tjo!
Nu ska vi alla ta en fet sup! Ställ fram flaskor, skänk i och minns Buenos Aires glädjekvarter!
 


Bär fram baljorna med syrlig Hallands Fläder!
Ställ på faten
en fet gammal ko!


Här skall det nu inflikas att Evert inte nödvändigtvis, som tidigare hävdats, alltid var en hedersknyffel utan stundtals kunde ge luft åt åsikter av tveksam karaktär. Exempelvis hade han helt klart en valborgsmässoafton uttrumpetat, från en provisoriskt ihopspikad talarstol, att nu fick det ändå vara nog med allt tal om ökad tolerans gentemot oliktänkande. Nä, fös istället ihop vederbörande och skicka ut dem till havs på en snålt tilltagen ranson av mögliga Brago-kex! Brago- när endast det bästa är dåligt nog, var ett mantra som trummades in i oss ynglingar dag efter dag på de lägerskolor dit vi sommar efter sommar bussades ut till i Roslagen. Särskilt minns jag min sejour ute på någon kobbe som lillfurir i kustscouterna. Jag hade fått ett utrivet kollegieblocksblad med några marginalanteckningar i blyerts som mitt huvudsakliga referensmaterial, undantaget den underliga teaterviskning scoutledaren hade undfägnat mig med innan jag steg ner i båten. "Kom ihåg att inte berätta något för någon!" under en skrattretande dåligt fejkad hostattack. På vägen ut studerade jag pappret jag fått och kom till den obehagliga slutsaten att det som överhuvudtaget gick att uttyda ur dess nötta och delvis fuktskadade yta var skrivet på scoutkodspråk, dvs den variant därav som vår scoutledare, men ingen annan, flitigt använde. Jag upptäckte dock en annan, betydligt mer oväntad, användare av koden. Det kan tyckas som en obetydlig bisak, men det är ofta i de små oansenliga detaljerna de verkligt obetydliga bisakerna framstår som fullständigt irrelevanta och här förelåg inget undantag från denna regel. Användaren var hursomhelst en av de yngre grabbarna som jag delat tält med under veckan. Han hade tidigare inte gjort mycket väsen av sig men nu pockade han plötsligt på uppmärksamhet med ett plakat med texten"BEVARA OCH STÄRK ARBOGAS SIMHALLS VERKSAMHET! NÄRKEDAGARNA 23-25 OKTOBER - GÖR DIN RÖST HÖRD!". Jag hade faktiskt tidigare noterat hans något oroväckande kamplusta inför just denna begivenhet, men inte tagit det på något större allvar. Nu visade det sig att han tydligen tänkt bli extrem i sin hängivenhet, då han delade ut små pamfletter  med instruktioner och vimplar med diverse slagord och uppmaningar till kamp och allmän uppslutning. Själv hade jag aldrig brytt mig nämnvärt om vare sig simsportens förutsättningar eller Närke i allmänhet och möjligen sken detta igenom när jag mer håglöst än vad som kanske skulle anses hövligt lät pamfletten falla till marken. Det var då jag gjorde upptäckten.

Redan 1902 hade en lykttändare vid namn Holmberg märkt ut platsen vi stod på . Ingen vet hur han åstadkom den saken i mitten av januari, naken och på en helt ofattbart vindpinad kobbe utan vikt eller betydelse för ens honom själv. Många insisterar rent av  på att Holmberg i själva verket aldrig varken besökte kobben i fråga eller var över huvud taget införstådd med utsättandet av det rosamålade lättbetongblock som alltså utgjorde själva utmärkningen. Trots detta högtidlighölls Holmbergs heroiska insats varje år med en påkostad fest på en flotte intill  kobben. Mat och dryck ingår inte, ej heller sittplatser. Däremot har alltid maharajahn av Gopal hedersplats på en enkel taburett på en vinglig träkonstruktion som man med viss möda kan komma nära. Den står cirka fyra meter från flotten, balanserandes på en full mås som kedjats fast i en grävling i flytväst. Idén till detta arrangemang går knappast någon förbi. Belysning nattetid ombesörjs vanligen av 76 lågtyska gästarbetare med luciakronor, trampandes vatten under vemodigt nynnande av"Hej Baberiba" i moll. Den ständiga blåsten överröstar allt ljud och släcker deras stearinljus så fort de tänt dem, och vätan blöter tändsticksaskens plån så att alla försök att slå ny eld är fullständigt meningslösa. Trots detta försöks det natten igenom inte bara att frakta in låda efter låda med nya tändstickor med påföljande helt fruktlösa antändningsförsök, utan kobben napalmbombas även till oigenkännelighet för att det ska brinna åtminstone lite sporadiskt på vattenytan när maharajan betraktar området runt hedersplatsen. Skulle det nu vara så att maharajan uteblir (faktum är att han aldrig någonsin svarat på inbjudan) kommer det napalmbombas likförbannat.

Nå! Med serveringspersonal har det varit lite si och så, men i följande sång, som alltid sjungs då de dignande argentinska långborden fylls med Pampas hela utbud av grillade köttben, kan man skönja att det var värre förr:
 

Här kommer maten

Lägg den på faten!
Fräulein! FRÄULEIN! Var är ni?
 

Vem är det som serverar?

Jag tror jag kreverar
Jag sitter och
får tji!

Detta år skulle bli middagsgästens!
Inställsamt fjäskas för
Holmbergsfestens

alla gäster och slikt
Men det blev
direkt problem

ingen kan säga annat.

Denna visas något ryckiga styckeindelning kan endast förklaras delvis. När Evert skrev den hade antagligen inte ens penna.

1952 befann sig trubaduren på Holmbergs kobbe under hela napalmbombningen. Det var en upplevelse som han senare påstod inspirerat honom att skriva "Längtan till Antarktis":

När vi i scoutgruppen angjort kobben, hissat scoutflaggan och gjort lilla scouthälsningen med skruv, anade vi föga att vistelsen skulle bli den undantagslöst roligaste perioden i våra liv.

När Evert tog studenten vid 84 års ålder ansåg de flesta opartiska bedömmare att han visserligen kunde antas ha plagierat snart sagt varje del av den uppsats han lämnat in, men att det ändå "var skönt att slippa det förbannade tjatet om fullriggare och sköna damer av utländsk härkomst". Evert själv protesterade mot sin studentexamen i åtskilliga visor, varav ett exempel är"Dumbom i vit hatt":

Tänk när den dagen kommer
När jag gör bort mig totalt
När våren som snart bliver sommer
Beter sig helt fatalt
När domen blivit förkunnad
Och jag står där tom och ful
När betygen stuckits undan
då hänger jag mig i mitt skjul
Varför skall vi tvingas läsa
Med en bok tryckt mot anletet
När vi skulle kunna jäsa
En hink med surdegssmet?
Detta har jag frågat varje dag
Och nu är jag heligt vred
Lyss till min gnällliga klagan ett tag
För jag är min egen lyckas smed
Och mig fångar ingen brud.

Det har uppstått viss mytbildning kring Everts tid på ålderdomshemmet "Döden". Man har sagt att Evert närmast revolutionerade torsdagsfikat med sina servettbrytningar och att han ständigt kom för sent till onsdagspsalmen,  liksom även kommit med antydningar om att ålderdomshemmets personal skulle ha varit handplockad av Taube själv enkom för"sin flinkhet med duschborsten" eller "sin nit och redlighet i min tjänst". Sanningen var betydligt mer banal: Evert hade rymt från hemmet gång på gång och hade varje gång lyckats trampa ner den sorgfälligt inrättade blomsterrabatt som omgärdade hemmets tomt. Med tulpaner eller åtminstone sorgliga rester av Gerbera hängande efter sig vacklade Evert därefter omkring i stan halva förmiddagen innan han spårades upp av en lågtysk lönnmördare på uppdrag av avundsjuka konkurrenter. Denne lönnmördare misslyckades alltid, vare sig det gällde mattläggning eller överlagt våld, och vore det inte för Everts grälla nattsärk skulle han antagligen ha missat även nu. Dock lyckades han efter en mängd pricka skalden med slangbellan, och där tog sagan slut. Visst.