Konvoluttexten till Evert Taubes dubbel-cd "Bakfull i Pampas" Statistics
Blue = Måns Svensson
Green = Mårten Lind
De flesta känner väl till att Taube stora delar av sitt liv vistades i Sydamerika, men att han under besöken i stort sett enbart ägnade sig åt sprit och hor och aldrig kom längre än till Buenos Aires järnvägstationskrog är för många helt obekant, liksom det faktum att skivans första sång, vars text följer inom kort, tillkom under ett riktigt dåligt rus och bygger på ett lika pinsamt som opassande missförstånd angående de argentinska kvinnornas 1) uppskattning för vita fyllon, 2) desammas beredvillighet att tillmötesgå mer eller mindre fantasifulla önskemål av obscent biologisk karaktär för löjligt snål kompensation och 3) deras förmåga att med moderlig värme omhänderta även de mest berusade och i spanska språket allra mest obildbara ovan nämnda fyllon. Man har länge trott att Taube för denna visa studerat det argentinska postväsendet och dettas problem med undermålig infrastruktur, långtgående korruption och oförmåga att hantera brev, men sanningen är de återkommande hänvisningarna till berusade postmästare och avdankade lantbrevbärare kommer sig av de skrönor Taube tagit del av på nämnda etablissemang i landets huvudstad. 1. En neger som postmästare.
I Argentinas fagra land
På Pampas gröna slätt Där stod två kvinnor hand i hand
med varsin grön korsett I håret bar de Pampas gröna gräs
Vid barmen en agat, stor som en mandarin och på fingrarna, där ringar aldrig suttit glänste huden brun och fin
Ja, kom och dansa, lilla vän! Låt mig tömma ännu en butelj
När det här eländet släpptes påpekade många att den utlovade postmästaren inte figurerade alls, och att damerna bar en helt otänkbar kreation för såväl tiden som platsen. Taube försökte först förklara att argentiska postmästare alltid klädde ut sig till anakronistiska företeelser. Bland annat påstod han sig ha träffat flera som draperat sig i än mer osannolika kreationer, allt från rymddräkter till regnvåta cirkustält, och dessutom hade han mottagit paket från flera av dem. Det hela slutade dock med att han generat och patetiskt fick ta tillbaka allt och dessutom medge att sångtexten behövde utökas. Därför lade han till följande verser, dock först efter att försäkrat sig om att ingen skulle vidta rättsliga åtgärder mot honom. Trots allt var han tämligen försiktig, åtminstone när han var måttligt nykter och mätt.
Postmästaren vacklade fram
Fet, full och och utan kam Men i hans ögon lyste åtrå
I hans sko fanns nog hans stortå
I hans bllickfång fanns de ljuva argentinska huldrornas behag Steg så nätt som en duva
ner till vankelmodigt tvag.
Belackarna, som var rörande eniga om att värre svammel hade lästs så sent som förra gången herr Taube hade gjort bort sig offentligt, nämligen på de egenhändigt desigande servetter som han envisades med att skicka runt till potentiella recensenter och andra närhelst, med hans ord, "musan grep tag så där ljuvligt i fläsket och svepte med en i svindlande skön och rungande ruskig macarena". Det hade den gången i viss mån kunnat ursäktas med hänsyn till Ewerts allt mer desperata finansiella läge, men liksom för att riktigt ordentligt omöjliggöra att det svepskälet ånyo drogs fram hade han dagarna innan gått ut med nyheten att hans svinrike halvfarfar, fabrikören och konstsamlaren Weimar Eskilsson-Taube, nyligen testamenterat honom kronor nittioåttatusen. i månaden så länge han levde oavsett punkteringar eller andra meningsavbrytande tecken. - interpunkteringsanarki var något som nämnde släkting, ofta ägnade: sig åt. hursomhelst visade Taube föga tacksamhet över denna egentligen alldeles oförtjänta ekonomiska uppgradering. Istället skrev han följande brev till dödsboet efter att budet om släktingens bortgång och Everts testamentliga tilldelning nått hans bankkonto.
"Bästa dödsbo!
Emedan det nu fallit så olyckligt att gamle Weimar avlidit på tok för tidigt för att offentligt kunna göra avbön och förskjuta "familjen", som han pretentiöst brukade benämna de personer som bodde i hans hus, vill undertecknad med emfas framhålla det faktum att han aldrig någonsin visat en tillstymmelse till tacksamhet mot mig för alla de många tjänster jag gjort honom, samtliga omöjliga att närmare beskriva i konkreta termer annat som att han är, och alltid har varit, något av en falsk råtta vars länge uppskjutna hädanfärd sannerligen inte var ett sämre öde än han förtjänade. När jag nu så att säga ödmjukt beskrivit situationen överlämnar jag till Eder bedömning exakt hur stort belopp som kan anses skäligt att vräka över mig. Som en liten hjälp på traven nämner jag talet "tolv miljoner". Hälsningar, Evert Taube (Riddare av den Gubbsjuke Fylltratten och ägare till den omtalade men tragiskt missförstådda och ofta felciterade handskriften "Codex Sueciae", vilken med mestadels runda ord förhärligar och hugfäster minnet av allas vår förgrundsförebild Ernst Rolf, exempelvis med följande nödrim:
När Ernst stod med fötterna i matjord var blicken hans intakt
gången dock båd hjulbent och utan takt
håret som en lebeman av undermålig sort! Tjo! Nu ska vi alla ta en fet sup! Ställ fram flaskor, skänk i och minns Buenos Aires glädjekvarter!
Bär fram baljorna med syrlig Hallands Fläder! Ställ på faten en fet gammal ko!
Här skall det nu inflikas att Evert inte nödvändigtvis, som tidigare hävdats, alltid var en hedersknyffel utan stundtals kunde ge luft åt åsikter av tveksam karaktär. Exempelvis hade han helt klart en valborgsmässoafton uttrumpetat, från en provisoriskt ihopspikad talarstol, att nu fick det ändå vara nog med allt tal om ökad tolerans gentemot oliktänkande. Nä, fös istället ihop vederbörande och skicka ut dem till havs på en snålt tilltagen ranson av mögliga Brago-kex! Brago- när endast det bästa är dåligt nog, var ett mantra som trummades in i oss ynglingar dag efter dag på de lägerskolor dit vi sommar efter sommar bussades ut till i Roslagen. Särskilt minns jag min sejour ute på någon kobbe som lillfurir i kustscouterna. Jag hade fått ett utrivet kollegieblocksblad med några marginalanteckningar i blyerts som mitt huvudsakliga referensmaterial, undantaget den underliga teaterviskning scoutledaren hade undfägnat mig med innan jag steg ner i båten. "Kom ihåg att inte berätta något för någon!" under en skrattretande dåligt fejkad hostattack. På vägen ut studerade jag pappret jag fått och kom till den obehagliga slutsaten att det som överhuvudtaget gick att uttyda ur dess nötta och delvis fuktskadade yta var skrivet på scoutkodspråk, dvs den variant därav som vår scoutledare, men ingen annan, flitigt använde. Jag upptäckte dock en annan, betydligt mer oväntad, användare av koden. Det kan tyckas som en obetydlig bisak, men det är ofta i de små oansenliga detaljerna de verkligt obetydliga bisakerna framstår som fullständigt irrelevanta och här förelåg inget undantag från denna regel. Användaren var hursomhelst en av de yngre grabbarna som jag delat tält med under veckan. Han hade tidigare inte gjort mycket väsen av sig men nu pockade han plötsligt på uppmärksamhet med ett plakat med texten"BEVARA OCH STÄRK ARBOGAS SIMHALLS VERKSAMHET! NÄRKEDAGARNA 23-25 OKTOBER - GÖR DIN RÖST HÖRD!". Jag hade faktiskt tidigare noterat hans något oroväckande kamplusta inför just denna begivenhet, men inte tagit det på något större allvar. Nu visade det sig att han tydligen tänkt bli extrem i sin hängivenhet, då han delade ut små pamfletter med instruktioner och vimplar med diverse slagord och uppmaningar till kamp och allmän uppslutning. Själv hade jag aldrig brytt mig nämnvärt om vare sig simsportens förutsättningar eller Närke i allmänhet och möjligen sken detta igenom när jag mer håglöst än vad som kanske skulle anses hövligt lät pamfletten falla till marken. Det var då jag gjorde upptäckten.
Redan 1902 hade en lykttändare vid namn Holmberg märkt ut platsen vi stod på . Ingen vet hur han åstadkom den saken i mitten av januari, naken och på en helt ofattbart vindpinad kobbe utan vikt eller betydelse för ens honom själv. Många insisterar rent av på att Holmberg i själva verket aldrig varken besökte kobben i fråga eller var över huvud taget införstådd med utsättandet av det rosamålade lättbetongblock som alltså utgjorde själva utmärkningen. Trots detta högtidlighölls Holmbergs heroiska insats varje år med en påkostad fest på en flotte intill kobben. Mat och dryck ingår inte, ej heller sittplatser. Däremot har alltid maharajahn av Gopal hedersplats på en enkel taburett på en vinglig träkonstruktion som man med viss möda kan komma nära. Den står cirka fyra meter från flotten, balanserandes på en full mås som kedjats fast i en grävling i flytväst. Idén till detta arrangemang går knappast någon förbi. Belysning nattetid ombesörjs vanligen av 76 lågtyska gästarbetare med luciakronor, trampandes vatten under vemodigt nynnande av"Hej Baberiba" i moll. Den ständiga blåsten överröstar allt ljud och släcker deras stearinljus så fort de tänt dem, och vätan blöter tändsticksaskens plån så att alla försök att slå ny eld är fullständigt meningslösa. Trots detta försöks det natten igenom inte bara att frakta in låda efter låda med nya tändstickor med påföljande helt fruktlösa antändningsförsök, utan kobben napalmbombas även till oigenkännelighet för att det ska brinna åtminstone lite sporadiskt på vattenytan när maharajan betraktar området runt hedersplatsen. Skulle det nu vara så att maharajan uteblir (faktum är att han aldrig någonsin svarat på inbjudan) kommer det napalmbombas likförbannat.
Nå! Med serveringspersonal har det varit lite si och så, men i följande sång, som alltid sjungs då de dignande argentinska långborden fylls med Pampas hela utbud av grillade köttben, kan man skönja att det var värre förr:
Här kommer maten
Lägg den på faten! Fräulein! FRÄULEIN! Var är ni?
Vem är det som serverar?
Jag tror jag kreverar Jag sitter och får tji!
Detta år skulle bli middagsgästens! Inställsamt fjäskas för Holmbergsfestens
alla gäster och slikt Men det blev direkt problem
ingen kan säga annat.
Denna visas något ryckiga styckeindelning kan endast förklaras delvis. När Evert skrev den hade antagligen inte ens penna.
1952 befann sig trubaduren på Holmbergs kobbe under hela napalmbombningen. Det var en upplevelse som han senare påstod inspirerat honom att skriva "Längtan till Antarktis":
När vi i scoutgruppen angjort kobben, hissat scoutflaggan och gjort lilla scouthälsningen med skruv, anade vi föga att vistelsen skulle bli den undantagslöst roligaste perioden i våra liv.
När Evert tog studenten vid 84 års ålder ansåg de flesta opartiska bedömmare att han visserligen kunde antas ha plagierat snart sagt varje del av den uppsats han lämnat in, men att det ändå "var skönt att slippa det förbannade tjatet om fullriggare och sköna damer av utländsk härkomst". Evert själv protesterade mot sin studentexamen i åtskilliga visor, varav ett exempel är"Dumbom i vit hatt":
Tänk när den dagen kommer När jag gör bort mig totalt När våren som snart bliver sommer Beter sig helt fatalt När domen blivit förkunnad Och jag står där tom och ful När betygen stuckits undan då hänger jag mig i mitt skjul Varför skall vi tvingas läsa Med en bok tryckt mot anletet När vi skulle kunna jäsa En hink med surdegssmet? Detta har jag frågat varje dag Och nu är jag heligt vred Lyss till min gnällliga klagan ett tag För jag är min egen lyckas smed Och mig fångar ingen brud.
Det har uppstått viss mytbildning kring Everts tid på ålderdomshemmet "Döden". Man har sagt att Evert närmast revolutionerade torsdagsfikat med sina servettbrytningar och att han ständigt kom för sent till onsdagspsalmen, liksom även kommit med antydningar om att ålderdomshemmets personal skulle ha varit handplockad av Taube själv enkom för"sin flinkhet med duschborsten" eller "sin nit och redlighet i min tjänst". Sanningen var betydligt mer banal: Evert hade rymt från hemmet gång på gång och hade varje gång lyckats trampa ner den sorgfälligt inrättade blomsterrabatt som omgärdade hemmets tomt. Med tulpaner eller åtminstone sorgliga rester av Gerbera hängande efter sig vacklade Evert därefter omkring i stan halva förmiddagen innan han spårades upp av en lågtysk lönnmördare på uppdrag av avundsjuka konkurrenter. Denne lönnmördare misslyckades alltid, vare sig det gällde mattläggning eller överlagt våld, och vore det inte för Everts grälla nattsärk skulle han antagligen ha missat även nu. Dock lyckades han efter en mängd pricka skalden med slangbellan, och där tog sagan slut. Visst.
|
|
Diskutera Konvoluttexten till Evert Taubes dubbel-cd "Bakfull i Pampas"

Anders Bylund 2013-07-25, 11:23:46 En fantastisk sammanfattning av ett mindre sidospår i en berättelse jag knappt visste om. Vilket koncept! En ny konstform, möjligen! Buken värker fortfarande.
 Mårten Lind 2013-07-25, 08:50:37 En lykttändare som heter Holmberg märkte kanske ut en kobbe med rosa lättbetongblock - meningarna verkar gå isär. Av någon anledning ska han ha gjort det naken i januari. Denna eventuella insats anses "heroisk" och därför hålls en årlig fest till Holmbergs ära. Festen i sig beskrivs inte alls, men däremot de rigorösa åtgärderna för att en ovidkommande maharaja ska ha någonstans att sitta och kunna se det som händer på kobben. Sittplatsen utgörs av en trähistoria som ställts ovanpå en mås som är fastkedjad i en grävling i flytväst. Grävlingen är inte ensam i vattnet eftersom belysningsfrågan lösts med vattentrampande tyska gästarbetare med luciakronor. Dessa slocknar i vätan varför nya tändstcksförsändelser ideligen flygs in. I en något bisarr men dock insiktsfull strävan att kompensera för denna brist i belysningfrågan passar man också på att napalmbomba havet runt kobben. Vilken effekt detta får på gästarbetare och sittanordning är oklart. Å andra sidan spelar det kanske mindre roll eftersom maharajan av begripliga skäl aldrig dykt upp.
 Måns Svensson 2012-05-16, 08:19:35 Jo, den var bättre än den kändes, eller hur man ska uttrycka det. Ett intressant stickspår är Everts brev till Weimar Eskilsson-Taubes dödsbo, där han efter sin underskrift skriver ut en parentes där han börjar räkna upp sin titulatur, vilket kommer av sig lite då han påpekar att han även är ägare till en tragiskt missförstådd handskrift benämnd Codex Sueciae, i vilket man finner diverse nödrim till Ernst Rolfs ära, av vilka ett smakprov följer. Parentesen avslutas aldrig, men får väl tänkas upphöra denna korta dikt/sång.

| |