Statistics

   Gräsmarks kommunalråd, Charles Didriksson, och hans edssvurna sekreterare, fröken Javisst Viljade, stod med stigande förskräckelse och såg på det nyöppnade brevet. Icke blott hade Sune Lindgren blivit styckad och matad med havregrynsgröt, Sunnes räddningsförsök till trots, utan hämnd utlovades för allt Sune hittat på och allt han ännu inte lyckats göra. Brevet var undertecknat med signaturen "S.". Charles visste mycket väl vad det innebar.
-"Fröken Viljade, är ni snäll och förpassar eländet till dokumentförstöraren och brygger upp en rejäl kanna svart, tack så mycket! Och iordningställ flyktkapseln. Såså, kom igen! " Viljade neg förläget, kvittrade "javisst!" och använde själv kapseln innan chefen hann dricka upp kaffet. Smart tös, Javisst. Med ett dovt baluns separerade kapseln sig själv från rymdstationen och girade upp och iväg mot geostationär omloppsbana. Charles sörplade fika. Det skulle bli mysigt att krypa till sängs ikväll inne i kapseln tillsammans med- hupp! Vad var det där? En annan kapsel på väg upp mot geostationär omloppsbana? Med samma registreringsskylt som hans kapsel, i samma färger, med samma "JAG HETER CHARLES" på motorhuven, och till råga på allt samma fröken Javisst tydligt synlig genom samma vindruta, vänligt vinkandes adjö. Det var själve fan vilket sammanträffande. Borde fråga Javisst om hon kunde ta reda på vad det där kunde innebära vid hennes återkomst från kafferundan. Så fick det bli, myste kommunalrådet och log över kaffekoppskanten.

Herr och fru Flörk betrakade ängsligt sin son där han obstinat blängde tillbaka. Efter allt som de gjort för honom, och alla råd och dåd som stått honom bi, envisades krypet med att ta och byta efternamn hellre än att få rejält med statliga bidrag för oförättat värv i statens tjänst utomlands. Höök?! Vad är det för fasoner! Och vilket namn!? Grabbhalvan var redan en Flörk! Humpf! Det var lika bra att hiva ut hans grejer och ombeda honom att flytta till Torsbys högsta hus i brist på andra hus. Tillsammans innebar allt detta stor depression för lille Greger, som tok med favoritboken Sagan om Tvingen och därtill boken han själv skrivit, ett rent plagiat egentligen men ändå ett resultat av flera minuters möda och ett kalkeringspapper. Stolt var han, ensam blev han, och ful var hans enda farfar. Ätten Flörk dog festligen med honom.

Åsktunga moln tycktes närmast medvetet dras till Fryksdalen dessa dagar. På sitt molokna vis var Finlandsson tacksam över svalkan som kom, och samtidigt förbannad som grisen över kylan och vätan. En behandskad vänsternäve beklädde högernäven likadant. Det skulle bli kul, det här.
-"Alle man redo!" bestämde han myndigt, och genast blev det ett herrans liv runtom honom när skyddsvästar spändes på, magasin byttes ut mot lösgodis och sten-sax-påse spelades bak lykta dörrar bara utifall att det skulle vara olagligt med sådant beteende. På skrikande däck slirade då in genom garageportarna mannen man väntat på; den ofattbare räddaren i nöden med pompös glamour: ekorotelns tappraste bravör och insatsstyrkans maskot, ja, självaste herr och även fru (för moraliskt stöd) fast barnen förutan (av samma anledning) från Hasslerör stammandes, utbildad i Birmingham av en inkompetent rörmokares oäkta dotter - välkommen, självaste direktör och tillika chefsingenjör över hela stan: gamle, fine hedersknyffeln och avskydde trekvartsbaronen till Grunne Socken med samma namn.
-"Då kör vi!" bestämde Finlandsson och körde. Hårt.

Fler deltagare fick inte plats på scenen, så de sista knökade in sig i en loge backstage istället. Utan möjlighet att se vad som pågick öppnade Mellan-Gösta en bärs, nickade till svar på någon inbillad fråga, och uttalade en fatwa. Hela logen utbrast ett unisont och hjärtligt ment "fallera!", vilket Mellan-Gösta gjorde. Uppe på scenen stampades det taktfast till tonerna av "Ach mein Schnauzer" fastän ingen kunde varken text eller melodi. Ute i foajén stod tre män i långa rader och väntade på bättre tider. Alla fingrade de på bastanta bredsvärd de fått låna av rekvisitören, och alla väntade de spänt på kvällens största höjdpunkt, då flera månaders planering slutligen skulle omsättas i handling.
-"Tre, två, ett, noll!" hojtade toastmaster Yngelsson i omanlig falsett och fällde startflaggan med en pompös fjollviftning. Nu var det officiellt igång. Torsbys öde låg blottat för envar och aldrig mera skulle det gå att anta stadens framtid som ljus. Ridå.

Sverker hajade till och sneglade nervöst över axeln med paketet i ett krampaktigt grepp. Vad var det? Han hade känt en plötslig smärta av obekant slag och misstänkte att någon gjort honom otjänsten att svårt harma hans stofthydda, vilket isåfall skulle innebära såväl okväden som ävensom kväden. Det var rakt inte att tänka på att ägna tankar åt den saken just nu. Han skyndade framåt med blicken fastnaglad i sin egen navel. Det skulle han inte ha gjort under några som helst omständigheter. Allt han tänkt ut så fint var på väg att gå om intet bara för en så enkel miss som att klampa in på fel kontor vid fel tillfälle och i fel sinnestillstånd och där sladdrat på likt en påtänd flodhäst om vintern. Han kände bortgjordhetens brännande rodnad spridas över kinderna och ljudet av Torsbys framtid var tydligen inte alls en fanfar längre utan dova mollklanger på norsk nyckelharpa och pukors ödesmättade dunsar i 6/8-takt, och det gillade han inte alls. Speciellt ogillade han dock vad han hade vräkt ur sig i slutet. "Jag bor på Lilla Hotellet på rum 509, era idioter! Vi ses!" och sen hade had slängt igen dörren i nian på ordföranden i "Grannsamverkan mot Sverker" och stormat iväg, hög på adrenalin och låg på intelligens.

Ordföranden hade i vredesmod anbefallt telefonmöte med Flickman och hans assistent. "Sy in den där busen på vatten och bröd!" tyckte han, men det var inget som var enkelt. Dock lät Flinckman bestämd, ja nästintill obeveklig, när han lade på basrösten och begärde hämtning av ohyfsad uppstickare.

När agenterna grep Sverker hade han inte hunnit längre än till hissen, och bryskeligen kånkade de tillbaks honom till polishuset för en redig omgång med tillhörande utfrågning. Hans vackra drömmar höljdes i mörker.

En vacker dag sent om hösten kan man fortfarande när vinden ligger på från nord-nordväst känna doften av spräckta planer från Sverkers svit i Lilla Hotellet på rum 509, och ekot av hans protester skallade mellan de trånga grändernas en liten stund. Sedan blev det tyst.

Otäckt tyst.