Statistics

   Första akten. En bildörr öppnas. I fjärran hörs en agitator.

Chauffören: Det börjar skymma. Är du redo att göra det du måste?
Mannen: Ja.
Chauffören: Då så. Vi möts här om fyra dagar.
Mannen: Fyra dagar?
Chauffören: Döden väntar inte längre än fyra dagar.
Mannen: Fördömt!

Däckskrik mot våt asfalt. Steg i nykrattad grusgång.

Dödgrävaren: Vem nalkas gravens fuktiga omfamning?
Liket: Vem frågar?
Dödgrävaren: Jag.
Mannen: Sen är jag. Tidigt stod du här. Varför ligger kroppen bakvänt?
Dödgrävaren: Han levde så. Aldrig såg han annat än det förgångna.
Liket: Nu ser jag min själ.

Vi har hört första delen. I nästa del måste vi varna för vissa longörer.

Andra akten.

Höstlöv rasslar ensligt på asfalterad gångväg. Ångvisslor kvider i närheten.

Gunde Svan: En grillad med mos, tack. Billigt.
Renhållningsarbetaren: Förlåt?
Gunde: (Högre) En grillad.
Renhållningsarbetaren: Vill du ha en korv?
Gunde: Ja. En billig. Med mos.
Renhållningsarbetaren: Men, det finns inga korvar. De existerar inte. Hur skall jag kunna beskänka dig, om föremålet för detta inte äger varande?
Gunde: Kokt korv?
Renhållningsarbetaren: (Lyssnar inte) Utan själva korven, denna grundläggande förutsättning för din åstundan och det objekt kring vilket hela gatuköksnjutningen byggt sin air av kulinariskt tillkortakommande, skulle hela branschen och dess tillskyndare upphöra!
Gunde: Finns bostongurka?
Renhållningsarbetaren: Ja.
Gunde: Och räksallad?
Renhållningsarbetaren: Ja.
Gunde: Nåja.

Vi har hört andra delen.

Akt tre. Sorl i en megafon vid upplopp. Någon knypplar en stormhatt i wolframtråd.

En häst: Gurgla dig. Du verkar hes.
Skalman: Jag är inte hes.
Hästen: Gurgla med äppelsaft. Det hjälper.
Skalman: Jag vill inte.
TV-hallåan: Har du provat Aqua Vera? Med äppelsmak?
Hästen: Eller vanlig äppelsaft.
Skalman: Jamenförihelvete! (Skjuter TV-hallåan)
Hästen: Äpplen och maränger! Djävligt bra mojänger!
Skalman: Skall vi spela kula?
TV-hallåan: (Rosslar)
Hästen: (Introvert) Varför jag?
Skalman: (Avlider)
TV-hallåan: (Rosslar indignerat)
Hästen: Äppelsaft... (Skjuter en juicedistributör)
TV-hallåan: Nu så.

Vi har hört tredje delen. Nästa del förefaller innehålla oförutsedda lyckliga timanden mellan de ångestladdade längre perioderna.

Fjärde akten.

Åskmuller och fågelkvitter. Barnröster hörs ej.

En drömtydare: Så ni tror ni är predestinerad att framföra "Gamle Svarten" på distriktsmästerskapet för högerhänta?
Ett andeväsen: Nej.
Drömtydaren: Ångesten är din enda utväg, din enda tröst.
Andeväsenet: Kan du förtydliga?
Drömtydaren: Alltså, du sublimerar din paniska, egocentriska självbild, din libido, ditt fadershat, själva det varur ditt liv formas.
Andeväsenet: Men jag är ju immateriell.
Drömtydaren: Du TROR att jag är intresserad, eller hur? Djävla uppblåsta ektoplasmabaserade astralprojektion!
Andeväsenet: Och imaginär. Och lycklig.
Drömtydaren: NEJ! Inte lycklig! Ångestfull! Självmordsbenägen! Svartsynt! Som hängde döden i byxlinningen invid graven under Digerdöden!
Andeväsendet: (Tynar bort) Ångesten var aldrig verklig.
Drömtydaren: (Famlar vilt omkring sig) Kom tillbaka!
Andeväsenet: (Ur tomma intet) Lycklig...

Vi har nog alldeles nyss, tror vi, hört del fyra av vår radioteaterserie. I rollerna: Jan Teigen; Prins Bertil. En förbipasserande; Stanislav Olijars.

Akt fem.

Grovkornigt hagel mot korrugerad plåt. Finkornigt dito mot dito plast.

Jan Teigen: Ööhhh... ööhh.... Nej! Det går inte! Jag har glömt löständerna.
En förbipasserande: (Andfådd) Vjem pjataj? Huj, huj.
Jan: Förlåt? Jag hör dåligt.
Förbipasseranden: Muj jockejuj.
Jan: Jaha, men... (Manusbläddrande hörs)
Förbipasseranden: (Viskar hjälpsamt) "Vadan detta, O, I förgätne vandrare?"
Jan: Vafan, Hedda, oiiiiiii! För jäveln, vasaru?
Förbipasseraren: Ehh... (Förlägen harkling)
Jan: Ladan bredda och gör Ätran sandigare!
Förbipasseraren: Skärp dig! Man skäms ju!
Jan: Wasaätten och förlupna grannar.
Förbipasseraren: (Passerar förbi Jan)

Vi har hört del fem, tyvärr. I rollerna: Den gamle Förbipasseranden: Stanislav. Janne T: Prins Bertil.

Akt sex.

Moln i ett vattenglas. Änglar svävar högljutt däruti.

Virvelbaggen: Tappa nu inte ringen i gröten igen.
Gud: Sluta. (Tappar ringen i gröten)
Glasögonormen: (Himlar med ryggsköldsögonen)
Virvelbaggen: Vad var det?
Gud: (Harklar) Ingenting.
Virvelbaggen: Säkert? Jag tyckte att det lät som om du-
Gud: Nej.
Virvelbaggen: Men det lät verkligen-
Gud: NEJ!
Glasögonormen: (Väsande) Jag måste få inflika att det absolut lät just som en ring som sjunker genom gröt.
Gud: HÅLL KÄFTEN!
Virvelbaggen: Får jag ringen, Gud?
Gud: Nej, den är min.
Virvelbaggen: Har du ätit klart? Du rotar ju runt i gröten med händerna.
Gud: Förbannade viktigpettrar! (Förvisar virvelbaggen till purgatorium)
Glasögonormen: (Biter Gud passionerat)
Gud: (Hittar ringen) Nu så... (Sätter ringen på gröthalt finger)...skall... (Ringen glider av)...jag jävlar i min lilla låda NEEEEEEEEEEJ! (Ett ljudligt brakande hörs när ringen krakelerar tallriken så att gröt och porslinsbitar långsamt sprids över vattenglasets släta, välvda yta.)
Glasögonormen: (Med kluven tunga) Är ringen borta, Gud?
Gud: (Tyst)
Glasögonormen: (Påstridigt) Ringen. Är den kvar?
Gud: (Utan tvekan) Mjaaa... Kvar och kvar... öhm...
Glasögonormen: Borta alltså?
Gud: (Uppgivet) Ja. Borta.

Vi har hört sjätte delen. I rollerna: Virvelbaggen: Kalle Palander
Gud: Dennes svåger.
Glasögonormen: Madonna Ivarsson.

Akt sju.

Adventskalender öppnas våldsamt. I förgrunden förspills värdefull tid.

En julegris: Nu!
En abstraktion: Vänta! Jag är inte klar!
Lucka tjugotvå: Öppna tjugoettan först!
Abstraktionen: Men jag är så nyfiken!
Julegrisen: Nu! Eller?
Luckan: (Öppnar sig motvilligt, men snabbt)
Abstraktionen: Äntligen! Nu blir det snart julafton! (Julafton inträder) Vad var det?
Julegrisen: (Skräckslagen) Det var döden som svepte sin bleka nuna över mig! Hjälp!
Luckan: (Stänger sig i ren förskräckelse)
Abstraktionen: (Konkretiseras) Hoppsan! Jag är påtaglig! Jag existerar bokstavligen!
Julegrisen: Vart tog min skinka vägen?
Luckan: (Tappar chokladtomten i lucka 13 på Abstraktionen) Oj.
Abstraktionen: Nej! Den föll ur! Buhuu! Rakt igenom mig! (Uttrycks som en funktion av ångest multiplicerat med negativa vibrationer)
Julegrisen: (Kokas)
Luckan: Förlåt.
Abstraktionen: (Omyndigförklaras) Jag är abstrakt och katafrakt.

Vi har hört den förut, den där usla ursäkten till akt sju. I rollerna: Julegrisen: Potifar den Mindre.
Lucka 22: Lucka 7.
Abstraktionen: Ett daghem i Toulouse.
Stuntman: Dess fritidsgård.

Sista delen.

Rytande vulkanutbrott på Sunnanö. Brassorkester spelar kubb i Färgelanda.

En tolvversers sonett: Hade jag varit på modet, hade folk dansat vid det här laget.
Fyra neurotiker: Var inte så djävla styv i jamben. Vi vet nog vad du kokar ihop. Mördare!
Ett längre stycke renässansmusik: Varför missbruka trokéerna när det egentligen vore bättre att låta dityramberna ljuda likt kalvar på heroin.
Sonetten: (Provframför sig) "O, liv, o dööööööd! Vad allmän fröjd och fasa.
Ångest har i sanning sett med vitögat
Vad älgar blott i drömmen skådat
Höljd i dunkel..."
Renässansstycket: "Kom, god Herre, giv ljus, giv..."
Neurotikerna: TYST!
Sonetten:...stiger...
Neurotikerna: KÄFTEN!
Renässansstycket:...där...
Neurotikerna: Jamenvafaan! (Skriver om Sonetten till en hejaramsa)
Sonetten: Kämpa gubbar, hej och hå
Ge dom blommor, stryk det sista byxpar ni har
Heja, heja!
Renässansstycket: Kära vänner. Låt oss nu avslutningsvis ta varandra på allvar. Jag tänkte läsa ett brev från någon som anser sig vara berättigad till barnbidrag men fått tillsänt sig ett skriftligt "Dra åt helvete, göbbe". Han skriver: "Numera tycks myndigheterna, i synnerhet de asociala dylika, icke ens bemöda sig med att ge pengar åt de som så barskrapade stå med mössan i beredskap inför det kommande väderomslaget. När hålen i stadsbudgeten nu motsvarar de tidigare rapporterade i mina sjutton bankfack, är det hög tid att hålla nyval och stärka banden till våra grannar i Sovjetrepubliken Sibirien. Ge mig mandat att bli självutnämnd despot och begå självmord!" Brevet är inte daterat.

Vi har, tyvärr, hört ännu en vämjelig del, kanske den sista. Kanske den sämsta.
I rollerna:
Sonetten: Harry Brandelius
Neurotikerna: Orvar Brandelius, Klas Brandelius, Nils-Emil Brandelius och Televinken Brandelius
Renässansstycket: "Dies Dominus"
Oompa-loompiern: Hr O. Synlig von Chokladfabrik

Det här var sista delen av världens allra sämsta pjäsoktologi. Hör oss igen på egen risk.