Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
När mannen tystnar

Statistics


Blue = Kim Carlquist
Green = Anders Bylund

   Det är inte särskilt ofta som tystnaden är så påtaglig att man känner den i själva luften. Likt tjock ärtsoppa kunde man dock smaka ren förväntan. Det var just den sortens dag som Tyrone hade valt för sina första steg in i nordsjöfiskarnas helighetsfulla värld. En värld fylld av hårt kroppsarbete, men även manlig vänskap. Ibland kändes det lite väl manligt men detta var nog oundviklingt under omständigheterna; trettisju grova män på en liten båt som alltid luktar fisk. Det var inte för inte folk sjöng discosånger om fiskebåtar, så tyrone kände sig väl omtyckt och oftast väldigt uppskattad av de andra skepparna eftersom han hade glitterbälte i guld och metallic med små stjärnor i Disco Fu. Emellertid kom han på andra tankar när han dragit kortaste strået när de behövde någon frivilliga att tömma latrinen, och skepparfänriken von Skuling hade gett honom en extra stor slev att jobba med. Det var hans egen blankpolerade frukostslev som fick fungera som universalverktyg den dagen, och sämre hade inte någon på båten ätit sedan kapten Villgot kölhalats för tredje gången och kocken drunknat i kycklingsoppan.

Samtidigt som den
siste basisten lämnade lokalen visste Rock-Pelle att en era gått i graven. Nylagd Asfalt kunde inte uppfylla hans mest hemliga drömmar. Det fick ju bli andra substitut som täckte upp för hans personliga brister, till exempel squaredance. Det var inget han kunde, eller ville lära sig, men ändå något att tänka på. Efter att ha missat pissoaren fyra gånger i rad så gav han upp och kissade på sig istället. Han skyndade på lite grann, så att inte skulle få blåskatarr på kuppen. Det var en bra idé, för just blåskatarr låg i familjen. Väl uppvärmd i ljumsktrakten kände han sig redo att ta sig an nästa utmaning: att ta sig till bilen utan att förolämpa dörrvakten. Enkelt kan tyckas men ingalunda för denne man; istället för att omärkt passera så hade han valsat in stupfull, slagit ner vakten och hans fru, och sedan tre kusiner som satt och rökte i ett hörn. Efter detta behövdes inte speciellt mycket göras för att dörrvakten skulle märka att Rock-Pelle tyckte illa om honom. Sagt och gjort, vakten kallade in förstärkningar från motorcykelgänget Baconbestarna och visade promt var skåpet skulla ha stått utifall att alla inblandade hade missat detta. Han fick sedermera ett nytt skåp, men det var uppställt i hans ädlare delar. Det gjorde ont, men var bättre än det som stått där tidigare. Rock-Pelle var inte särskilt välkommen där heller men nog om det. Han hade viktigare saker att göra dock. Väl inne i bilen fiskade han fram en liten plunta och stærkte sitt sinne med djupa klunkar riktigt grova don av märket Kicki Daniels. Han vred om tändningsnyckeln i sin Chevrolet Chevalier tills den väckte V8an till liv och rullade ner i Byfåneälven. Med en trött suck simmade Rock-Pelle medströms tills han slutligen fick tag på en gren som kunde ha varit ek eller en alm av något slag. Han hade inte råd att köpa bilar som fungerade utan fick förlita sig på gamla skrothögar utan ratt eller pedaler. Han kravlade sig upp på stranden, andfådd och bedrövad. Hur skulle han kunna arrangera kvällens efterfest från tretton mils avstånd? Han kunde ju inte ens anta att hans assistenter kunde öppna dörren själva utan hans entusiastiska hjälp, för de kunde knappt knyta skorna och var alla rekryterade från Manpower. Typiskt, egentligen, med tanke på Rock-Pelles vanliga tur. Typiskt.

Tyrone torkade av
sin kniv och klättrade upp på spinnakerns skärpare för att se till att skärpan var rätt. Men en nöjd grymtning var han klar och hoppade ner till akterdäck där de andra väntade på honom.
-"Hörrö Tyrone
" sa den näst älsta skruttern, "vart fick du kniven ifrån?" Tyrone hajade till. Jävlar ocskå! Den var inte bara stulen. Den var stulen av ren elakhet, och dessutom hade han filat bort serienummret. Knivar hade han gott om på lager men just skrutterälstens kniv hade han känt sig tvungen att skaffa till sin enda njutbara syssla; inredningsdesign. Det var en satans skön kniv, inlagd med elfenben och ebenholts. Bladet hade smidits av järn från Hedemora och härdats i den hetaste av eldar på yppersta randen av Kebenekajse. Det var inte heller vem som helst som stått på den randen och format metallen utan självaste Fräsar-Magnus, uppfräst på freebaseat hjortronsalt och nerkylt renskav rätt upp och ner. Det var kort sagt en redig kniv som skrutterälsten hade. Och den stal Tyrone likt en kråka dragen till blanka prylar, för han kunde inte se någon skillnad på vad som var hans och andras utan stal besinningslöst närhelst tillfälle gavs. Således var han en märkt man. Det var nu dags att ställas till svars för alla skulder och synder som icke blivit inkaserade än.

Rock-Pelle
satt och surade bredvid en vägskylt i väntan på en gammal get, eller kanske en skruttig amazon skulle passera. Efter många besvikelser i gångna tider hade Pelle så gott som slutat förlita sig på skjuts utan började anlita lågtyska bönder att komma och stjäla skrotbilar åt honom. Mycket riktigt kunde han höra "gesundheit, meine Grafenschtroumpfeln" och "Achtung, achtung" blandas med motorbullret från en Mercedes Wettbewerbsbeschränkungen utan förgasare. Över krönen kom skrothögen och dess fem dyngfulla följeslagare flygandes. bara tre av dem var lågtyska men de andra hade åtminstone låga pannor och kunde några väl valda ord på både tyska och svenska; Öjj var ett populärt val, liksom Schnauserstrudeln och Andegegenschlafensie-sur-le-Provence.

Väl hemma igen satte
Rock-Pelle på en kaffekanna och ringde uppgivet sin assistent. Slaget var ju förlorat, men han kanske skulle hinna rädda vad som räddas kunde.
-"Tore?
" Rösten på andra sidan lät svag och darrig. "Tore?" upprepade han lite nonchalant, för han visste att Tore ändå inte kunde förstå svenska.
-"Vad i självaste
verket håller du på med?" tyckte Tore att den okända rösten på andra sidan hade sagt, så naturligtvis tog han åt sig och lade en högerkrok på Rock-Pelles glaskäke vilket resulterade i ingenting, svag som han var.

Tyrone tyckte
inte om fisk så när han siktade land var det som julafton ungefär. Att äntligen få sätta tänderna i en redig biff för att sedan halsa pilsner som om ingen morgondag alls funnes, det var allt som upptog hans tankar denna dimmiga onsdagseftermiddag då båten anlade till Örnsköldsviks sämsta kajplats för avlastning.

Hemma i
sin enorma herrgård satt Rock-Pelle och letade efter en anledning att sluta sin karriär i Las Vegas. Det var ingen lätt sak att ordna, speciellt inte med tanke på hur många andra band som försökt dra sig ur rampljuset i stil med Elvis. Han hade precis kommit bort sig i dagdrömmandet om neonljus och skrikande kvinnor när telefonen exploderade. Oturligt nog hade han inte burit sin skyddsväst den dagen, och telefonen i fråga var mobilen vilken han alltid bar närmast hjärtat till minne av sin katt William. Rock-Pelle drabbades således av, vad man i bästa fall kan kalla, ond bråd obekvämlighet.
-"Attans!" viskade
en, av skuggorna, dold figur.
-"Vem i helvete är du?
" frågade en sargad Rock-Pelle. En pinsam tystnad sänkte över rummet då Rock-Pelle och främlingen stirrade in i varandras ögon. Två sekunder senare föll de i varandras armar och en vild strid följde. Inte. Den nyanlända var Rock-Pelles egen mentor och vän Allan Edvall. Redan som liten rockslyngel hade Pelle drömt om ära och rikedomar, för att inte tala om revyer och buskis. Dock hade drömmarna grusats tidigt och hans bana hade blivit banal: första elgitarren vid sex års ålder och skinjackan vid tolv, och sedan gick det bara utför med Bon Jovi som förband och Whitesnake som efterband. Det kunde bara sluta på ett sätt; Succe och en inbjudan till Monsters of Rock 1985. Rock-Pelle och hans band var nu rockhjältar av yppersta klass och han kunde inte säga nej till gratis prylar och gig. Droger och brudar hade blivit hans gift, och likt många andra i hans position hade Pelle snart gått igenom allt det fanns att uppleva i rockens fantastiska och avskyvärda värld. Allt han nu ville var att avsluta karriären som det anstår en idol; genom överdos. tyvärr höll han sig inte längre med heroinförråd eller ens ett par gram gammalt koks. Som vanligt hade han låtit sin egen rocklegend förfalla och inget han gjorde nu kunde ända hans misserabla utgångsläge innan det var för sent.

Klockan hade
redan slagit fem när telefonen ringde och störde. Vettigt folk borde fortfarande varit på jobbet men inte var det många som tyckte att Tyrone var varken vettig eller kapabel till att egentligen jobba så istället blev han avbruten i sin skönhetssömn av sin oömma moder. Gråtandes av tillbakahållen skräck för att han väckt sin surmulne chef stapplade Tyrone mot ytterdörren för att se efter vem som kunde ha stört honom. När trappan visat tecken på att inte anfalla honom insåg han att det var dags att sätta ord i handling och svara för sina åsikter rörande landkrabbor och liknande. Således tog tyrone sin skepparmössa och vandringsstav, sade farväl till kaptenen och försvann likt vinden i gryningsljuset för att söka sin lycka untanför denna berättelse.

Rock-pelle skakade
dystert på huvudet. Det var slut för honom och hans gitarr var också illa däran -- lacken flagnade lite överallt och flera av mikrofonerna hade tappat sin rena mikorfonmuff. Endasts smuttsiga muffar återstod, och det visste Rock-Pelle var ett säkert tecken på slutet.
-"Varför
har turen övergivit mig just idag ?" snyftade Rock-Pelle. Den ödesmättade stämningen vid frukostbordet, där han satt ensam, tycktes som ett kvarnhjul runt hans hals. Endast brevbäraren kunde bringa en tunn strimma hopp till den annars helt förlorade dagen. När brevlådan öppnades föll ett ensamt brev ned på dörrmattaon, och Rock-Pelle plockade håglöst upp det. Det var poststämplat i Kiev och luktade gurka, men utan att tveka slet han sönder hela härket och tittade girigt ner i det trasiga kuvertet. Det skulle komma att kräva flera vuxna män för att limma ihop missivet efter den nervsvage Rock-Pelle och hans ohejdade destruktion. I det sönderslitna inre av hans hand låg en nyckel. Den skulle komma väl till pass när han ett par minuter senare damp ned mitt i julrushen. Han kunde ha gjort sig ett namn i det kaos som uppstod när AC/DC gick i pension men istället gjorde han sig sällsynt och påstod sig skriva obskyra pseudoliterära texter medan han egentligen bara satt hemma och virkade navelluddet han sedan länge kultiverat till lovikavantar.   

  

Diskutera
När mannen tystnar

Kim Carlquist
2004-07-08, 23:34:53
Det hade jag helt glömt bort. Sorry. SKa se om jag får tag på lite sims åt dig.

Anders Bylund
2004-07-08, 23:28:49
Nej, nu blir det gonatt för mig. Vi hörs, polarn. Förresten, det där med Streets and Trips och Last Samurai, det tog mig över en veckas nerladdande, men jag har nu allt det där. Nästa projekt, the Sims och alla dess expansioner. Jag väntar mig framgång typ i September eller så...

Anders Bylund
2004-07-08, 21:20:15
Jag kontrar med en egen lyrikreferens: Balladen om Eugen Kork. Så ska sjöfartsgrejer låta!

Administrator: Anders Bylund