Statistics

   I en igenvuxen hage, där aspsly och slån når brösthöjd och doften av förruttnelse ligger som ett kväljande täcke av vämjelse, är det kanske inte alla som skulle slå ner bopålarna. Och även om de skulle det, så skulle snart efterhandskontruktionens kranka blekhet få dem att verka spända och nervösa och ångerfulla.


Ändå kan vi se vad statistiken så tydligt ådagalägger. Människor som identifierar sig med hästar förlägger alltsomoftast sina visten till just hagar av sådan art. Litteraturen ger oss exempelvis följande exempel från Ölme härad.




Gudrun hade rest vidjor av eneträ snart sagt varje dag och över dem hade hon med kärleksfull omsorg draperat ett
skyddande lager av tunn lärft av gabardin. Tyget
hade inköpts i Sleswig och var därför av halvdan kvalitet , men som boning för en häst var det ett palats! Gudrun skuttade ystert mellan sitt bygge och den stora mängd lövsly som växte bakom dammen.




Detta exempel upptecknades 1912 i "Berättelser från bygden", utgivna av Kristinehamns Hembygdsgille. Det är inte känt vem som gjorde uppteckningen, men den enda "Gudrun" som återfinns i den by uppteckningen sägs komma från, Nore söder om Ölme, är Anna Petterssons gamla häst. Hur denna häst fått sitt namn är i sin tur väl dokumenterat i och med den hästnamngivningsinventering som utfördes på uppdrag av den dåvarande baronen av Väse, publicerades i ett bihang till en skrift kort och närmast kryptiskt koncis kallad "Berättat nyss" och utgiven som flygblad sex gånger under perioden 1887-1922. I inventeringen står att hästar med namn som"Atas Fighter L" och "Digger Diamond" är vanliga i trakten av Ölme, medan namn som "Hästjäveln" och "ditt obstinata kreatur" förekommer längre västerut och kanske särskilt i Skattkärr. Närmare Skoghall förekom vad som i folkmun kallades nomme de cheval och som åtminstone tidvis förefaller ha haft närmast universell utbredning. Beläggen för detta har genomgåtts av i första hand av medlemmar i en intresseförening i Molkom, "Läskiga Uttrar i Samklang med Naturen". De har funnit, påstår de, att man i såväl trakterna runt Kristinehamn såväl som Storfors gett varandra en sorts små, förvridna skyltar med påhittade, oläsliga ord på. Dessa ord ska ha blivit så omdiskuterade i bygden att de blev smeknamn åt de som mest engagerat sig. Hur märklgt som helst.


Nå, i den bemärkelsen att "övrig går igen, tjong i kartongen!" så kan man utan vidare omsvep konstatera att åtminstone i den bemärkelsen är vi klara. Återstår endast att sammanfatta: eftersom den läskiga hästen är apokryfisk till sin karaktär och förfärlig till sin svårfattbara, ständigt undanglidande natur har jag avstått från att konkretisera dess varelse annat än i dessa kringgående stickspår och hoppas därmed att folk låter sig nöjas.