Statistics

   Årets bästa diktsamling är ett poetiskt frontalangrepp på allt vad sunt förnuft och politisk korrekthet heter. Ett frispel utan dess like. Gastkramande lyrik och provocerande timiditet samsas med lingvistisk akrobatik och rena dumheter. Läsaren får sig något unikt serverat och man kan utan minsta tvekan förstå att författaren är från någon överakademiserad familj där man ända sedan barnsben problematiserat både den egna identiteten och omgivande bebyggelsemiljö. Författarens anonymitet har bidragit till den mängd av rykten och mytbildning som omgärdat publiceringen, men icke desto mindre kan man våga påstå att detta som sagt är en helt enastående tydlig samhällsklassrelaterad barndomsskildring Författaren snuddar vid frågor som interpunktering, inte helt oväntat, och verkar på något vis fastna i en berättigad självrannsakan av sällan skådad magnitud eller är det bara som hen låtsas?


I dikten "dromedaren" avlossar skalden en liten men naggande slug metaforisk skottsalva mot sin far. Detta sägs aldrig explicit men man förstår att bakom kulisserna finns ouppklarade och oprocessade relationer inom familjen som bränsle och underliggande näring till detta bittra utfall. Man sugs med i en malström av okvädningsord och invektiv. Nästan motvilligt börjar man fatta tycke för de vidriga karaktärer som målas upp, man liksom undrar: hur är jag själv och varför har jag något slags förmäten inställning till poesi? Det är uppfriskande att bli påmind om hur lite jag kan om allt möjligt! Ingen aning om nåt, precis som alla ni andra förmätna förståsigpåare.


Diktsamlingens centrala budskap är egentligen ganska enkelt: vi är alla förlorare och det är bara att gilla läget. Samtidigt finns det en lustig underton av ren och skär prutthumor rakt igenom som faktiskt får undertecknad att bli riktigt upplivad emellanåt. Dock kan man undra hur det är ställt med författarens psoriasis nuförtiden? Om man får tro utsagor i sociala medier är det rätt illa faktiskt. Å andra sidan kan han ju trösta sig med att denna diktsamlingen blivit något av viral samtidssuccé pga sin totala brist på respekt för kariesproblematik hos partåiga hovdjur.


Slutligen kan man lugnt konstatera att poesi är som en överkörd dromedar i motljus: ett skenbart farthinder.