Statistics

   När Heinrich Böll tilldelades nobelpriset i litteratur 1972 lär flera oberoende observatörer ha skrivit arga brev både till Heinrich och Svenska Akademien och påpekat att "böcker är väl vinkelräta med hård pärm och inte något slags diffust redskap för spridning av sina egna märkvärdiga åthävor eller vad man har dem till." Kärnfullheten var total i Bölls litteraturfilosofiskt intressanta svar: "en bok är inte en bok om inte själva livet fått göra avtryck eller sidorna paginerats sorgfälligt" och med detta sagt vägrade han att ytterligare kommentera litteraturfenomenet under sin tid i livet. Däremot har Svenska Akademien indirekt tagit ställning i denna svåra fråga genom att finansiera en skulptur som föreställer Horace Engdahl, torkandes sina tårar efter ett ovanligt gripande avsnitt av Melrose Place 1996. Statyn kommer att placeras i"utebliven samtid", vilket eventuellt ska tolkas som att Horace tid i akademin betraktas som en stiltjebetonad litterär passus, eller, om möjligtvis detta är en ironisk grimas åt modernismen, som att den var ett litet flarn på Zeitgeistens överdrivet välhållna manchesterkavaj. Orhan Pamuk, å andra sidan ville bestämt hävda att litteraturens undflyende väsen bäst liknades vid ett ångkokt päron: mjukt men ändå distinkt i sitt yttre, men kollapsar genast då man vill gripa det i flykten. Det har räknats till historiens taffligaste vingslag och hånades i oklara ordalag av bland andra Pamuks morfar, vidare kan man se andra missnöjesyttringar även hos hans farfar.


Den vedertaget allenarådande uppfattningen om vad som kan tänkas vara läsvärt bär få likheter med det som gemene man bär runt i handväskor och har på sina nattygsbord. Istället är det som lyckats uppnå litteraturstatus i nästan samtliga fall "författare" med ett ganska kraftigt markerat och utdraget ö-ljud följt av ett oklart skj-ljud eller bara ett indrag av luft mellan sammanbitna käkar. Man kan ju förvånas över detta så mycket som man önskar, men icke desto mindre kvarstår det synnerligen tydliga faktum att fÖÖH!..shh..fattare är av segt virke, har ni hört på typ TV eller nåt. Men litteratur är som en överkörd bäver: klart mindre smetigt än överkörd trana. Och vad Bob Libanons Orkester spelar i föraktfullt trots mot god kulturell sed vet varken den som envisas med att rota i frågan eller nån annan heller. Skulle någon komma på någon vettig fortsättning på Svenska Akademins existens så kan ni väl höra av er. Mitt förslag: Lägg ned skiten nu!