Statistics

   På en lapp i en papperskorg under en grönmålad hylla i våran nerbrunna sommarstuga stod antagligen brandskyddsanvisningarna som vi så bittert ångrade att vi aldrig läste. Nu är bara tvättstugan kvar och det är vårt semesterboende nuförtiden. Det är trångt och luktar jordslaget men är ändå så pass beboeligt att vi håller god min. Vi har andra problem nämligen, bla det faktum att vi inte talar med varandra längre. Tråkigt men så är det. Sommaren är kort, tack och lov.


Häromåret blev vi bjudna till grannarna allihop. Dom heter Bäckström. Vilka jävla typer. Farsan bjöd på brännvin redan på förstubron och rätt som det var hade vi fått både fläsk och mos och rikligt med vitkål på trätallrikar. Mätta och feta hundar låg dästa vid våra fötter. Nån gammal faster fanns i bakgrunden, gnällde och härjade med en sopkvast. Efter mat och sprit bjöds det upp till dans, vilket var morsans paradgren, twist, rumba, you name it. Ni kan aldrig föreställa er hur festligt det var eftersom det aldrig har skådats något så putslustigt och skevt i vår del av landet. Trötta i benen och kraftigt illamående av allt mos dråsade vi ner på stolar och gamla lådor som väl egentligen inte borde stå riktigt där de gjorde, men var något väl något slags missriktad försök till möblering eller vad vet jag. Vi somnade nästan där, men då elden spred sig i riktning mot oss vaknade vi till. Det var förstås den förbannade tvättmaskinen som självantänt även här. I resterna av sommarens skönhet, liksom. När vi kommit hem (eller hem och hem) möttes vi av den vanliga grå murstocken som tronade som en illasinnad hemul på gårdstunet. En del säger att man inte ska gråta över spilld mjölk. Andra påstår att man ska det. Vi fick gråta var och en så det räckte till, men var för sig. Nu var det så. Eftersom även tvättstugan tycktes vilja oss ont bestämde vi oss för att sova ute. Det var tur att det inte regnade eller blåste, för vi hade inget att svepa om huset. Vi bestämde oss som sagt för detta men med ett minimum av kommunikation endast trötta blickar utbyttes. I efterhand undrar jag om vi ens trodde att vi kunde titta på varandra utan att vara trötta. Antagligen inte. På morgonen visade det sig att hela trakten låg i aska och sot eller i alla fall mörka och dystra märkliga moln som på något vis tycktes falla mot horisonten. Inte ens om man kisade kunde man förstå att solen gått upp. Vi gick inte upp. Dagen fick gå utan att någon brydde sig.


En annan gång när vi var i tvättstugan så ringde dom från nödslakten och sa att vår katt hittats i grannens gödselbrunn. Lika bra att kategoriskt förneka att dess existens tyckte någonting, menade eventuellt någonting annat. Sakta men osäkert började något gnaga inombords. Hade vi verkligen någon tvättstuga kvar? Jomen, det hade onekligen hänt väldigt lite på den fronten. Den var kvar. Bra eller dåligt, kvar var den. Katten var borta och det var ju lite av ett statement från den som hade ansvaret för kattfan, kan man inte hålla ordning så är det lika bra att shappa. De ringde igen och igen och igen. "Jamenvafan ska vi görå då" sa vi. Jag menar, katter är katter. Och människor är människor.


De flesta som passerade på vägen utanför vårt hus var folk från grannbyn. De hade ofta den där lite dryga, avmätta attityden som är så utmärkande för sådana där typer från landet. Inte var dom som oss. Vi var bara otrevliga. När hösten kom började vi bli mäkta trötta på alltihop och semestern var ju slut, tack och lov.


Nästa år började allt fler av de som ingick i den av oss självutnämnda "familjen" som vi kallade oss att ifrågasätta resan till tvättstugan. Eftersom vi inte pratade med varandra fick vi tillämpa "tyst konsensus", det tillstånd av relativ harmoni som uppstod då ingen protesterade handgripligen. Därför stannade vi hemma, åtminstone först. Men efter att min bror tröttnat på allt och försvunnit gjorde vi andra likadant. Tyvärr hittade vi varandra när vi var tillbaka vid tvättstugan. Vafan gjorde vi där? Lika bra att erkänna, kanske, att vii alla ville vara där eller bara var för fantasilösa för att bemöda oss om att hitta nåt bättre alternativ.


När solen låg på mot sydsidan av tvättstugan blev det kvavt och unket därinne. Det gamla tvättbrädet hade blivit alldeles sprött och skört, och aluminiumristerna som man skrubbat och skrubbat var så tunnslitna att de höll för i princip ingenting. Ja där satt vi väl allihop och undrade varför vi aldrig kunde bestämma oss för att bara bryta upp och åka hem till våningen vi ville fly ifrån. Tillslut åkte någon iväg och kom så långt som till Konsum i grannkommunen innan den åkte hem till oss igen. Efter det "breaket" grävde far ner stridsyxan ungefär där han stod, fast kanske lite åt vänster jämfört med den plats där han grävde ner kattliket. Far var överhuvudtaget rätt lustig stundom. Ibland undrar jag om han visste vad hans egen avkomma hade för sig. Andra gånger bryr jag mest om mitt eget liv och då brukar jag bli riktigt deprimerad.


När åskan mullrade kröp vi ihop i små högar varhelst vi fick plats. En sådan gång upptäckte jag en liten skalbagge som verkade ha problem med täckvingarna, den kravlade ömkligt och verkade allmänt fösvagad. Den var i så dåligt skick att jag omedelbart förkortade lidandet genom att försiktigt lossa benen från kroppen sedan bände jag över en liten gummisnodd så att antennerna trycktes mot mellankroppen och täckvingarna ej gick att röra. Sen tog jag en hallonsoda och band fast den i ett väl tilltaget släggskaft som jag helt utan minsta tillstymmelse till eftertanke krossade skalbaggen med. Den smetades ut och såg rätt komisk ut där den låg faktiskt. Jag skrattade och far, som låg strax intill skrattade han med. Han hade humor men var rätt dålig på att hantera sina känslor, så snart grät han hejdlöst. Han trodde på så vis att det skulle dölja det faktum att han glömt vad som egentligen pågick, men oss lurade han inte lika lätt som sig själv. När åskan slutat låg vi kvar en stund. Eller hela nästa dag. Sen var vi hungriga förstås. Man fick försöka stoppa i sig något som man kom över, mos kanske eller något salt fläsk. Ja, någon gång ibland fanns det geléhallon, tror jag. Egentligen ägde vi en våning, fantiserade min mor. Den låg på Strandvägen i ett närmast osannolikt vackert hus med underbara grannar som ofta kom och bjöd på vin, konfekt eller raffinerade bakverk. När mor gick igång sådär blev jag illa till mods och tog en lång omväg hem från handelsboden där jag försökt snatta mat.


Efter många herrans år kom någon från socialtjänsten på att Vi borde få stryk hela högen. Det fick brorsan att gå i taket och plötsligt bli vegan. Han kröp in under vinbärsbuskarna och började veva med små vimplar och flaggspel. Vi ignorerade honom och då blev han aggressiv. Olyckligtvis hade socialtjänsten precis slagit en lov runt"gården" i samma ögonblick som brorsan kastade en hastigt ihopsatt modell av sin framtidsdröm på oss. Den bestod av en näve vinbär som tejpats fast i ett mekanoflygplan. Flygplanet symboliserade den drivkraft brorsan hade inom sig, menade han själv. Vinbären var övermogna och verkade mest vara nån slags dekoration på vingarna, men eventuellt hade han som baktanke att på något sätt illustrera ett blodbad eller kanske bara att fläcka ned vissa personers nystrukna blusar. Detta var precis vad som hände, eftersom socialtjänstens arbetsklädsel var just vita välstrukna och oklanderligt rena så som sig bör. De kastade vinbärskladdet åsamkade mycket riktigt tydliga fläckar på damernas kläder. När brorsan fördes bort stod vi alla med händerna i fickorna och undvek varandras blickar. Sen åt vi fläsk. Fast var och en fick minsann ta med eget.


Av tvättstugan är idag stora delar försvunna och begravda under fyllnadsmassor. Ett vägbygge blev färdigställt strax bakom det gamla vinbärslandet och på något sätt kändes det som ett värdigt avslut för allt. Vi reser fortfarande dit ibland och står och stirrar i marken. Det känns som ett blad har vänts. Fast med facit i hand så skulle vi väl egentligen aldrig ha behövt genomlida detta.