Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Dvörk

Statistics


Blue = Måns Svensson
Green = Katarina Berlin

   Som kerub betraktat var han rätt mager, men det var inget mot de andra problemen. Först och främst var han tondöv, när"Blinka lilla" spelades trodde han det var Mozarts apokryfiska faster som fastnat i harpans strängfästen. Dessutom var han närmast besatt av tanken på att få jobba som personlig tränare inom något så obskyrt som tankeöverföring. Att syssla med sådant var inget som passade in på himmelns välgörande små knubbisar, keruber och andra fryntliga varelser. Istället var Dvörk


lättirriterad,
mycket på grund av hans missnöje med hela situationen uppe bland molnen. Ja, alltså inga riktiga moln utan de imaginära moln som Dvörk försökte tänka sig. Det var rätt länge sedan nu som han hade klarat kerubprovet, det mesta var glömt eller förträngt. Hela grejen kändes rätt lam, men var man född och uppvuxen utanför Flen så fick man roa sig med de


medel som stod
buds. Ett sådant medel var att försöka hålla god min och ansa sina klövar och rensa saker som behövde rensas. Harpspelande roade inte Dvörk. "Måste byta strängar", brukade han mumla och försvann närhelst någon ville ha musikalisk underhållning med kerubtema. En gång hade det hetta till på allvar. Folk blev besvikna och arga, och till viss del kan man förstå det eftersom flera av dem betalat upp till sjusiffriga belopp för att se en representantiv samling sörmländska keruber. När det alltså visade sig att de få som tagit sig dit bara fick prata med en pappersmask med fyra svårbegripliga och sinsemellan motsägande djuransikten med olikfärgade pälstofsar, vars röster alla gjordes av en livstrött handläggare på Skatteverket. Dvörk hade aldrig bemödat sig att ta reda på vad han egentligen hade för åtaganden som rörde dessa tillställningar och visste inte att man som kerub förväntades bjuda på sig själv genom att skaka hand med folk och visa sig med alla sina bästa sidor. Både Dvörk och mannen från Skatteverket visste att det fanns bättre sätt att fördriva tiden än att tafatt försöka styra upp situationen på ett civiliserat sätt som ändå bara uppfattades som onödigt. De gav varandra trötta blickar av barska sorten och nickade menande när någon av dem fick en ovanligt dum fråga men tillslut dängde Dvörk till den lilla pendel som hängde på en av de förgyllda lampetter på mörkgrön botten som direktionen envisades ha uppsatta i foajén. När det svaga ljud som därvid uppstod påminde om änglakör och harpmusik, äntligen något positivt liksom. Dvörk sken upp. Han mindes stunderna vid himmelns portar, som krogen borta vid ärkeängeln Gabriels lägenhet där utanför Flen. Gabriel var ursprungligen från Hälleforsnäs och en riktigt underlig typ som precis som jag som berättar och därför kan jag intyga att vi blev riktigt förvånande när vi fick diplom som "Angels of the year" 1989. Vi trodde Nån skämtade, men han var inte anträffbar då vi försökte nå honom. Hursom, var var jag? Just det i Flen såklart, varannars.


Dvörk hade i
allt väsentligt förändats till det sämre under sin tid i Flen eftersom luften var så full med skit, menade han själv. Läkarna menade att han var schizofren.   

  

Diskutera
Dvörk

Katarina Berlin
2016-04-23, 14:57:54
Ja, tyckte den fick ett rätt värdigt slut till sist

Måns Svensson
2016-04-23, 11:54:01
Och där hittade du en liten avrundning, minsann.

Måns Svensson
2016-04-20, 05:16:44
Det underligaste är kanske att den plötsligt bytte till jag-form.

Administrator: Anders Bylund