Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
När som Satan dricker julmust

Statistics


Blue = Måns Svensson
Green = Katarina Berlin

   Jag minns inte längre när jag senast fick en runsten av plast men det vore dags nu, känner jag. Förr brukade alltid mor och far ge mig en sån när jag hade uträttat något berömvärt. Jag ställde dem på rad i fönsterkarmen tills den var full. Sedan fortsatte jag staplandet varhelst det gick. Jag ställde dem under sängen, bakom gardinerna och tom kände jag mig inte. Jag var en duktig flicka, full av energi och verksamhetslust. Så runstenarna blev en bekräftelse på att jag var enastående helt enkelt. Jag fick dock efterhand klart för mig att detta inte kunde vara hela sanningen. Kanske fanns det sidor hos mig som jag inte till fullo hade fått bekräftade via runstenarna. Kanske kunde också jag bejaka mörka, hittills dolda avigsidor hos mig? Frågan fick sitt svar när jag av en händelse, vid juletid det året, fick en uppenbarelse inne i en liten gaderob där mor förvarade alla de pressade gamla dricka-etiketterna hon samlat under åren. Jag hade plockat fram den låda som innehöll sockerdricksetiketter från Älvsborgs län och de exklusiva Vira-blåtira-etiketterna, andaktsfullt öppnade jag den. Då! Flög fan i mig och jag åt upp en hel näve etiketter i ett huj. Så nog kunde jag vara Satans slav, som vår söndagsskolefröken så förebrående brukade påpeka. Om jag hade vetat något som helst om sådana företeelser hade jag kanske inte fallit i fällan? Det som sedan hände ter sig nästan absurt. Såhär i efterhand vet jag inte riktigt vad som är sant ifrån min barndom, runstenarna kanske inte var så många och så stora, och garderoben luktade unket men var kanske ändå den plats där egentligen inget särskilt kunde hända. Jag är inte säker på mors reaktion när hon upptäckte att jag varit i garderoben. Men nån runsten blev det inte den kvällen. Fast Vi fick äpplegröt till kvällsmat och det var gott. Far arbetade mest i plastrunstensfabriken hela dagarna. Det var många som gjorde det i grannskapet. Efterfrågan på runstenarna var sjunkande och misströstan slog sina klor i varenda jäveln i hela trakten. Folk vacklade omkring monotont mumlande på bibelverser som alla handlade om den förestående domedagen. Byns pastor hade rymt redan för ett bra tag sedan och de vilsna församlingsmedlemmarna famlande i vanmakt, försökte själva tolka budskapet från de noteringar pastorn lämnat inskrapade i lacken på fars Volvo PV. Jag såg att far grät, trots att det var skamligt enligt vad man tyckte då. Det var i den stunden som jag förstod något måste göras mot församlingens unkna och förvirrade dystopier. Som den handlingskraftiga människa jag ville se mig som startade jag en insamling till förmån för mig själv. Jag gick runt och sålde mors dricka-etiketter med framgång, om man frågade mig. Frågade man mor var det svårt att få ett vettigt svar på någonting ty hon var så till den milda grad upptagen med att koka äpplegröt att endast med enstaviga, monotona mumlanden kunde man få henne att lyfta blicken för en stund. "möööööööö......möööööö" jag gick på och gick ut igen för att hämta luft. Varför var allt så konstigt på något vis? Visst fanns det en och annan i vår omgivning som uppfyllde mer av mina förväntningar på vadlivet borde vara, men hur skulle jag kunna formulera för mig vad jag ville när så mycket flimrade förbi på ett så intensivt sätt att ibland nästan fick för en slags uppenbarelse. Det blev som orden snubblade ut av sig självt i lite fel ordning. Som grädde på moset kom just en sådan där person som jag eftersökte, hon var klädd, tack och lov, så det var någorlunda anständigt så tillvida. Hon såg mig först inte, eftersom hon hade skygglappar framför hela överkroppen (ett förvisso märkligt tilltag, men ändock) , men när hon väl fick syn på mig steg hon åt höger och höll upp en liten blomvas med julmust i. Drick! Sa hon och himlade med ögonen. Jag drack, och himlade med ögonen utan att jag ens märkte det. Att jag kan veta att jag gjorde det ändå vet jag eftersom skygglappskvinnan påpekade det för mig, efter att hon först skrattat hakan ur led. När hon trots denna självförvållade skada försökte beskylla pastorn för det predikament hon råkat i, kom jag att förstå att detta var signifikativt för allas vår gemensamma hållning i samhället. Jag förstod att vi två hörde ihop och att detta var det ögonblick jag väntat på under nästan hela mitt liv. Jag packade med mig endast det absolut nödvändigaste: tandborste och min bästa plastrunsten. Vi gav oss iväg redan morgonen därpå. Solen syntes knappt bakom smogdimmorna men en svag vind kittlade mig i nacken när vi sprang förbi fabriken, bort mot grindarna och rakt in i en fruktansvärd fälla. Hur skulle vi trassla oss ur det här? Vadå, undrar ni. Ja, ni vet en sån där riktigt hemsk fälla som smäller ihop och skjuter in förgiftade pilar i fångsten samtidigt som brinnande vedträn kastas i parti och minut. Med min fickkniv skulle jag nog säkert ha klarat ut det hela men den låg i gaderoben därhemma. Eller förresten, så här illa var det faktiskt inte, jag överdriver lite. Vi sprang bara iväg och så kom vi fram efter ett tag. Ingen orkade bry sig om något särskilt, tror jag. Vi satte oss på något, kanske varsin stol eller en trasig runsten, oklart vad. Solen var vårt solsystems mittpunkt, förstås. Det kan ingen ta ifrån oss, även om pastorn hade gjort vad han kunde för att vilseleda oss på olika sätt. Vi var som vilsegångna små hjortar i en snårskog full med skyltar som visade vägen till WC. Vi visste varken ut eller in. Långt senare nådde vi insikten att det kanske inte var så enkelt som vi trott att förena nytta med dekadens. När vi kom till vad man kan kalla för en korvkiosk var vi så fullständigt förvirrade och utmattade att vi köpte en korv.


När folk
vanligtvis köper korv så brukar de vilja ha senap och ketchup. Vi ville också ha det. Och vi fick det. Korven var god. Vi kände vederkvickelsen strömma igenom oss och beställde mer. Efter 15 korvar var vi säkra på att vi var någorlunda förtjusta i korv. Efter ytterligare 15 korvar var läget oförändrat. Med vetskapen om att våra pengar inte räckte mycket längre tackade vi kioskägaren översvallande för vårt fettdrypande skrovmål och försökte få honom att låna oss en tusenlapp så att vi kunde fortsätta köpa korv. Han gick med på detta under förutsättning att vi dyrt och heligt lovade tala väl om honom för alla vi träffade. Mätta var vi dock inte utan gick vidare till en pizzeria. Här fanns även pasta, informerade oss hovmästaren (eller hovmästare och hovmästare, en liten blå varelse med finsk brytning som på ett oerhört framfusigt sätt presenterade menyn). Vi satte oss ned och öppnade den orimligt tjocka menypärmen och försökte få en överblick över pizzautbudet. Saffranspizza har alltid varit en favorit men inte kokt utan ugnsbakad. Att menyn bara erbjöd kokt pizza fann vi mycket märkligt och faktiskt rent ut sagt oförskämt. Hur skulle vanligt folk kunna gå med på att äta sådana avvikande rätter under de premisser som rådde i landet? Och därför jobbar jag på en skriftlig instruktioner till landets alla pizzerior. Jajamen!   

  

Diskutera
När som Satan dricker julmust

Mårten Lind
2016-06-02, 08:22:17
Det är är nästan provocerande, på ett mycket intressant sätt. Gång på gång luras läsaren att tro att nu ska det hända någonting, om så vara i det allra simplaste perspektivet, men varenda gång blir liksom meningen och ansatsen till rök och dimma innan den ens nått fram till punkt. Man känner sig lurad, gång på gång. Det är en ganska fascinerande effekt.

Katarina Berlin
2016-04-19, 17:07:37
Jo absolut. Några riktiga guldkornen vaskas ju fram med :)

Måns Svensson
2016-04-19, 13:38:35
Det är bara så det är. Det är en del av charmen. :-)

Administrator: Anders Bylund