Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Avvikande beteende i Skillingaryd 1797-1923

Statistics


Blue = Katarina Berlin
Green = Måns Svensson

   Under 126 år fördes ett registrer över särskilda händelser och befolkningens uppträdande i och omkring Skillingaryd. Särskild vikt har man lagt vid beteenden som ur ett etnologiskt perspektiv kan betecknas som egendomliga eller oförklarliga. Redan Linné beskrev flera riktigt underliga förehavanden i Skillingarydstrakten och eventuellt inspirerade han till nämnda register. Ett intressant exempel på hur man bäddar säck i i trakten utgör ett helt avsnitt i boken. Hans-Georg Palmeros verkar ha varit en av de som först gjorde avtryck på denna front. Iklädd Tyrolerhatt ska han på olika komplicerade vis ha genomfört komplicerade lakansvikningar i de hem han besökte. Det är oklart hur länge detta pågick, men registret anger omkring sjutton olika varianter på säckbäddning som var vanligt förekommande 1816-1819 och antyder alltså en intensiv verksamhet under åtminstone en treårsperiod. Vissa tecken på avmattning av säckbäddandet kan spåras i lösryckta skildringar som återfinns i ett separat dokument som fogats till det ursprungliga registret i efterhand.


Doris Rask
lär ha varit en tämligen udda individ i trakten. Hon ska enligt registret ägnat nästan hela perioden 1811-1853 åt såkallad "kaffe-skurning". Enligt bifogade beskrivningar kan man sluta sig till att många ifrågasatte denna städmetod men att ingen hade hjärta att säga till Doris trots att det gick för långt. Överallt var det samma visa, stora kaffefläckar på golv och inredning, doften av gammalt kaffe, känslan av ingrodd hemtrevnad som härsknat och nästan kvävde de som försökte leva ett någorlunda normalt liv.


Egon Filtöra
ägde tydligen Sveriges största träsax. Med den försökte han ofta dra uppmärksamheten till sig, exempelvis genom tvångsklippa finullsfår och andra pälsdjur. Han forcerade gärdsgårdar genom att luta sig mot saxen och ramla in i hagen - ett förfarande som ställde till stort rabalder. Djuren skadades ofta eller blev skrämda. Åtskilliga klagomål inkom till länsman Haglund, vilket till en början ytterligare sporrade Filtöra till fler illdåd, men sedermera renderade honom flera intressanta uppdrag under Fransk-tyska kriget.


Ett fenomen som
flera gånger omtalas är det sk midsommarvrålet. Det verkar ha förekommit över ett mindre område södra delen av Skillingaryd, där ett antal udda personer tycks haft högljudda konversationer och missljudande allsångskvällar kring midsommar. Oklarhet råder om avsikten, liksom även vad reaktionerna egentligen blev. Men etnologer från Göteborgs universitet har samlat in ludd på platsen och kan konstatera att det visar på avvikande beteende. Ganska sentida vittnesutsagor bekräftar detta.


Under
1860-talet pågick dikesgrävning i utkanterna av Skillingaryd. Enligt nedskrifter från arbetarna hände det ibland att någon halkade till och sprätte jord på små bronsberlocker som man hängt i närliggande buskage. Detta hängde samman med urgamla riter som, påstods det, hade sin förklaring i en ännu äldre ritual som finns beskriven redan innan någon hade ett vettigt skriftspråk. Grottmålningar visade dock att detta förekommit under all överskådlig tid eller åtminstone ett tag, menade tydligen vissa. Klart avvikande beteende kunde konstateras i efterhand.


Vidare
grävdes diken på många andra ställen runtom i landet, men inget lika underligt förfarande har noterats. Man har istället fokuserat på det som hänt i samband med sjösänkningar.


Sedermera visade
genomgångar av Per-Ola Dyemads dagböcker att mycket av det som utspelade sig vid dessa grävningar aldrig ägt rum. Bara detta är skäl nog att ifrågasätta alltsammans som en något missriktad välgärning.


Ett udda
exempel på musikframförande är de årliga säckpipeparaderna hållna 1876-83. Folk hade på goda grunder avstått ända fram till 1869 men sen släppte uppenbarligen hämningarna. Förmodligen fanns ett ganska rejält tilltaget utrymme där man kunde öva. Detta utrymme har dock inte kunnat tjäna som plats för bespisning då inga offentliga måltidssammankomster tilläts utanför hemmet eller överhuvudtaget av Skillingaryds länsmän och dess sympatisörer. Därför bör detta kategoriseras som avvikande - helt klart avvikande!


Valborgsmässoafton 1854 iakttogs
ett märkligt fenomen i en källare där man stöpte ljus av bivax. Ljusen hade formen av lokala berömdheter och när ljusen var färdiga distribuerades de till kranskommuner som ett slags statement för"Skillingarydsbygdens överhöghet". Vad som hände i källaren efter ljusstöpningen är enligt registret höljt i dunkel. Flera vittnen påstod att bränningar kunde höras, vilket var märkligt eftersom dessa vittnen inte visste vad bränningar var. Man hade helt tappat greppet och verklighetsuppfattningen. Registret betonar det etnologiska arvet från tidigare generationer som en förklaring till det inträffade.


I länets folkrörelsearkiv
återfinns protokoll från möten med olika lokala föreningar, tex stärkelsefabrikanternas intresseorganisations (SFIO) samlade. Där kan den intresserade fördjupa sig i bakgrunden till det faktum att man under lång tid använde pluggskivlingar för att täppa till läckor i olika industriella konstruktioner såsom exempelvis den nyss nämnda stärkelseframställningen. Vad som däremot är anmärkningsvärt är att man i åratal tvättade pluggskivlingarna i i sodavatten innan man plockade dem. Detta för omvärlden svårbegripliga beteende var vardagsmat i Skillingaryd. Registret konstaterar också att man behandlade citronslemskivlingar på liknande vis, men däremot fårtickor lät man vara obehandlade eftersom man trodde att de var släkt med toppvaxskivlingarna.


I
åtminstone tre socknar var det sed att dra katten ur surhålet oavsett om den satt där eller inte. Ritualen gick till så att man band ett snöre i vårdträdet och andra änden av det i en godtycklig katt som haft oturen att passera vid fel tillfälle. Sedan drog man till skogs och hoppades att ett surhål skulle bli nästa anhalt. Om man lyckades blev man förvånad och gick löst på vad som fanns att tillgå, murkna stubbar och döda grangrenar. Katten glömdes snabbt och efter en stund, när alla vevat på med alla krafter, delade man på en låda konjak.


Ett annat anmärkningsvärt
beteende i samband med lövsprickningen på vårkanten erinrar om hedniska traditioner, det med. Jorå såatt, brukade man avsluta med. Att ett sånt beteende överhuvudtaget kan noteras är klart avvikande.


Om man
går ner till ån vid halvtre-tiden en februaritorsdag kan man s rätt lite av ån faktiskt. Igenväxningen är total. Annat var det 1876. Då fiskade man i ett kör där nere, svingandes sina långa bambuspön efter olika begärliga fiskarter, stör, sutare, sarv, grums, möfs, asp och diverse namnlösa vidunder som härjade runt och betedde sig illa. I samband med detta trillade ofta olika ämbar ner i ån och deras innehåll tömdes däri. I mer än 20 år pågick detta utan att fiskevårdskonsulterna brydde sig men sen tog det plötsligt hus i helvete när någon insåg att hela stör-populationen härstammade från en rysk postorderbeställning som välts ut och således rubbat den ekologiska balansen i hela Skillingaryd, möjligen även i Vaggerydstrakten och lite åt Nässjöhållet. Är inte detta, frågade man sig, helt normalt egentligen och borde avskrivas som en avvikande aktiviteter? Dock invände flera påfrestande personer med påpekande om att det var viktigt att inte låsa sig vid detaljer om man någonsin skulle få registret att bli komplett.


1883 kom
med en smäll Jöns Nilsson neddimpande i Länsmans brevlåda. Istället för att göra det som är brukligt när man får post, sprätta upp kuvert osv., tog istället länsman fram en liten ostkupa och grävde ner den tillsammans med ett långrandigt utlåtande över sommarens beklagliga brist på solsken och andra missöden och missförstånd som man av förklarliga skäl kan vilja skildra detaljerat men inte nödvändigtvis i offentlighetens ljus. Sedan hängde han upp Jöns i en utsirad ampel av så dålig kvalitet att den omedelbart gav vika.


Registret nämner
väldigt mycket som kan vara svårt att beskriva annat än som rena rama förhärligandet av flundror. Hur detta ska förklaras är som sagt svårt, det med.


Fruktkonserver i Skillingaryd
kan betecknas som avvikande så till vida att de lades in i terrarier oöppnade. Ibland rörde man runt burkarna i terrarierna med en stor träslev, så att det bildades bubblor om burkarna läckte. När det började bli dags att förtära innehållet i burkarna tog man en slägga och krossade terrariet och lyfte helt sonika ut den konserv som blivit kvar hel. Om ingen var hel åt man något annat.


Att fika
insvept i solkiga hästtäcken var enligt många så vanligt vid den på året då det begav sig att intet ögonbryn höjdes. Därför kan detta beteende inte kallas avvikande. Däremot kan man med fog hävda att de som tog sitt kaffe under resterna av Markströms möstervävda yllefiltar uppfattades som inte bara udda utan rentav som en närmast samhällsfientlig individ. Olyckligtvis tiger registret om följderna för yllefiltsfolket, kanske pga befarade juridiska komplikationer. Härom kan man läsa i den nu mera nedlagda och konfiskerade tidskriften"Allt om Ylle", vilken inte bara påstod att ylle var lösningen på allt från vattkoppor till inflationen, utan även att de skillingarydsbor som hade allierat sig under yllets täckmantel skulle få något slags medalj om de värvade ytterligare personer som trodde på yllets undergörande förmågor. Det slutade med att man trasslat in sig i ett resonemang man inte riktigt kunde redogöra för i efterhand, trots att man försökte åtskilliga gånger, bland annat i detta register.


Hjalmar Lindeström lär
bli ihågkommen i den mån någon orkar minnas alla totalt ointressanta människor. som förorsakat elände och ignorerade skiljetecken. Avvikande i någon mån var han främst pga sin fullständiga brist på en sammanhållen uppfattning om förkortningar. Ibland kortade han helt i helvete tokigt, exempelvis blev "häradshövding" till"HRVD" vilket ledde till förvirring bland flera personer som utnyttjade samma förkortning för att påkalla uppmärksamhet vid särskilda händelserika vattendragsaktiviteter. Efter ett stormöte i tingshuset beslöt man enhälligt att förbjuda alla närvarande att yttra sig förkortat eller överhuvudtaget. Genomslagskraften var enorm. Just därför har man i efterhand svårt att förstå vad som menas än i det ena, än det andra när detta diskuteras.


Vintern
1921 var ovanligt blåsig och torr. Detta föranledde hudproblem hos en del invånare i Skillingaryd. Provinsialläkaren föreskrev en salva kallad "ortosan", vilken var baserad på ingredienser som ingen ville kännas vid eller ens kände till. Att döma av lukten så var tjära en beståndsdel och illerfett möjligen en annan. Salvans verkan var olika beroende vilken hudtyp patienten hade. När en av de som undrade över innehållet i salvan försökte få kontakt med tillverkaren stötte han på patrull direkt. Det"fanns ingen tillverkare" fick han veta, men skam den som ger sig och visst hittade han ändå vissa tecken på tillverkning av här och var. Bitar av illrar kunde tyda på angrepp av olika slag eller på att någon extraherade illerfett. Mycket var skumt och salvan var skummast. Det som dock fascinerade människor allra mest var salvans förpackning i karmosinrött läder. Den var utsmyckad med ofattbart invecklade tenntrådsbroderier som var så komplicerade att det krävdes en hel akademisk kunskap för att beskriva dem.


Olika uppgifter om
människor som skuttat omkring med byxorna uppdragna till armhålorna förekommer frekvent i registert. Både 1847 och 1848 och 1912 verkar flera observationer ha gjorts av flera olika sällskap som promenerade runt Laggasjön och titt som tätt blev häpna när de iakttog"byxhopporna" som kunde anas emellan vassruggarna. När msn närmade sig byxhopporna försvann de skyndsamt i undervegetationen och ingen lyckades på något övertygande vis bevisa att de verkligen sett dem. Man tröttnade efter ett tag och det hela blev något av ett västgötaklimax. I gamla tiders lokalpress kunde ett naturfenomen kallat"söderbyxa" framhållas som en orsak till folks iakttagelser.

I
och vid brunnar brukade skillingarydsborna lägga skopor eller hinkar. Ett självklart och knappast avvikande beteende kan tyckas. Trots detta var det absurt nog för registret.

Ingen i hela
Skillingaryd har väl någonsin kunnat påvisas som normal egentligen, men det innebar också en generell problematik gällande registret. Eftersom hela trakten är avvikande så infinner sig den situationen att man fyller registret med en väldans fart. Detta medför mycket arbete för mager lön, vilket såsmåningom fick registerhållarna att avsluta projektet. Själva registret förvaras på hemlig ort.   

  

Diskutera
Avvikande beteende i Skillingaryd 1797-1923

Måns Svensson
2016-05-11, 06:55:33
Ja, den blev riktigt kul. Jag gillar särskilt att det aldrig förklaras vilka som fört detta register eller varför de gjort det. Till denna övergripande oklarhet kan man sedan lägga alla de enskilda resonemang som blir hängande i luften på konstiga sätt. Man har till exempel noterat förekomsten av missljudande sång och högljudda konversationer vid midsommar, vilket inte låter särskilt avvikande, snarare tvärtom. Trots detta konstaterar man att det råder oklarhet om både avsikten med sången/konversationen samt vad reaktionerna egentligen blev. Dock har etnologer från Göteborgs universitet besökt platsen, tydligen långt i efterhand, och samlat in ludd, och detta sägs tyda på att avvikande beteende ändå förekom. Där känner man ju tydligt att man saknar flera led i resonemanget, men texten går raskt vidare till något annat. Ett annat skönt exempel är stycket om säckpipeparaderna. Dessa parader hölls 1876-83 och sägs vara exempel på udda musikframförande, men tydligen räcker inte det för att klassificera detta som avvikande. Inget mer sägs dock om själva paraderna, utan istället får vi veta att de som deltog i dem förmodligen hade tillgång till någon större lokal där de kunde öva innan, men att de knappast kan ha använt samma lokal om de i samband med detta blev hungriga och ville äta något eftersom allmänna måltidssammankomster var förbjudna i Skillingaryd under denna tidsperiod. Därefter slås det fast att det är denna lokalsituation som gör att paraderna kan klassas som avvikande beteende, vilket är helt obegripligt.

Katarina Berlin
2016-05-11, 03:37:42
Ha ha den blev riktigt underhållande den här berättelsen i sin helhet.

Katarina Berlin
2016-01-25, 15:58:57
Oj tog kommatecknet för en punkt... skyller på att jag skriver under amningskoma ; )

Administrator: Anders Bylund