Statistics

   Vad ingen utomstående egentligen visste, var att den lilla byn i utkanten av den tredje största socknen i förläningen sedan greven av Zotenburg lämnade in sin förnyelseansökning till lille kung Halvsork hemsökts av de mest besynnerliga individer. Det var tvivelsutan märkliga tider i jämförelse med hur det varit förut. I byn var det sedan länge kört, så hela befolkningen flyttade ut och lämnade allt öde. Detta var nu inte en dålig idé, eftersom hela dalen var fruktbar likt en stenöken och vacker som en överkörd mullvad, och doftade likt veckogammal dito. Men nu hade det trots allt dykt upp oväntat sällskap: fyra tusen halta segelmakare, en gammal folkskygg kummelgast och tre glada sjömän från Uzbekistan och deras nästfastrar Dorisz, Marimba den Hutlöse och Zwupotnick den Finkänslige. Vad denna omaka samling kunde tro visste inte färre än sjuttiofyra personer.

I en helt annan del av ett helt annat land bodde den pensionerade Kungliga Hovsemmelbagaren herr Nilsson. Herr Nilsson tyckte mycket illa om semlor i allmänhet och Hovsemlor i synnerhet. Varje dag började på samma sätt: väckarklockan ringde strax före halv tjugosju, varpå bagarn steg upp, klädde sig i sina hovsemmelbagarpaltor, väckte bagarassistenterna och sparkade igång sin hovsemmelbagarslev. Sen somnade han i sin hovsemmelbagargungstol och drömde hovsemmelbagardrömmar om brutalt exploderande hovsemlor som ynkligt bad om nåd. Herr Nilsson skulle förmodligen aldrig ha tyckt om semlor ändå, men gråtmilda dito fick verkligen hans blod att koka. Om det inte vore för faktumet att han bara drömde om dessa sprängda bakverk, så skulle han troligen ha tappat fattningen. Men icke nu. Under skönhetssömnen jobbade bagarassistenterna som endast fullständigt överskattade halvidioter kunde jobba, vilket vanligtvis resulterade i inte mindre än ett tjog semlor av garanterat undermålig kvalitet och tveksam etisk grund dessutom, esom de innehöll såväl ägg från burhöns som njurar från stresskadade grisar, vilka samtliga vägrat bli organdonatorer. Det var ändock dessa semlor han grundat sin långa karriär och sin ansenliga förmögenhet på. Turligt nog var nämligen den gamle kungen mycket förtjust i Hovsemmelbagaren på ett närmast ohälsosamt vis, och därmed fick hans semlor smaka hur som helst bara de kom från just hovsemmelbagarens hovsemmelbakeri. Det var dock inte alltid fallet att semlorna verkligen gjorde det, eftersom Nilsson uppskattade pengar och framgång mer och mer var dag; outsourcade produktionen till bland annat Hassans "kakor & chark", Sunes "gräddbakelser, inälvsmat och diverse friterade insekter" samt Juans Livs och Pyroteknik, allt för att kunna sälja billigare, oätbara semlor. Skämdes gjorde han icke.

Svårt hovsemmelförgiftad låg den gamle kungens labrador utanför medicinsk hjälp. Ingen visste dock varför, eller varför vaga explosioner trivsamt exploderade bakom den stora högen oätna hovsemlor som låg och luktade krut och falukorv. Labradoren Wilhelm den III:e, även kallad Frippe den Otvättade, var kungens fjärde hund på lika många månader. Förr eller senare skulle riket få akut hundbrist om alla betedde sig som Ivan, kungens gravt alkoholiserade hundskötare. Varje tisdag gick han och stal hundmat ur Wilhelms/Frippes skål, ersatte maten med semlor från hovbageriet, och skrattade gott när byrackan satte i sig onyttigheter. Detta skulle nu knappast varit godtaget vid de flesta hov och det var heller inte i den gamle kungens ögon särskilt populärt, men Ivan var en man med en mission. Hundskötaren Ivan hatade nämligen hundar med en passion likt den han hatade kakaduor med, även trubadurer och för små cocktailbär ovanpå alltför stora cocktails, men allra mest likt det brinnande hat han kände för den där förbannade odågan som hette Znörk Kalaspajsare och bedrev markbunden medieverksamhet av digital form. Sådana fasoner hade inte Ivan något emot egentligen, men däremot Znörks fördömda cocktailpartyn. På dessa fester vandrade rikt folk runt som ägde de världen, och även den mest blygsamme lyckades i bästa fall enbart göra bort sig. Så Ivans hundhat var blott toppen på isberget i denne mans omfattande attitydproblem gentemot flertalet betingelser i världen i stort. Till skillnad från gemene man närde Ivan inga känslor kärvänligare eller ömmare än hatet. Om Ivans minst sagt turbulenta inre liv har nog sagts härmed.

Så kom det sig, av till synes ren slump, att kungen och sjuttiotre av hans advokater besökte Zotenburg i ottan den tredje måndagen i sträck, ety de voro alla benägna att ta itu med de problem som hopats i konungens frånvaro. Semestern hade dock varit angenäm nog att berättiga en liten fest. Kungen skickade överarbetade inbjudningskort till alla han mindes och många han glömt. Detta orsakade föga överraskande visst kackel runt rikets sociala nav, herr Asta Möglund i Alingsås.
"Kasta bort Asta!" hette det på sina håll. "Hasta till Farsta!" i andra riktningar. "Pasta på rasta!" gormade någon. "Lasta kvastar, gastar!" ponerade Musse. "Förkasta!" gick han på.

Kungen tolererade sina undersåtars ohöljda beundran likt en kartonglåda tål ösregn, och utan vidare omsvep utsåg han Undersåtetuktare Schüsselsson till Folkets Fiende Nummer Fem. De fyra före honom var: 1) Jesper Superturk, folkvald överläkare, 2) Knasper Kvartspirat, självlärd domprost, 3) Israel von Mohammed, ridderligheten personifierad, samt 4) Jemine Trippelmonsun, Härkebergas svar på Bengt Alsterlind. Om Schüsselsson ville
klättra i just den tabellen så finge han nog lägga manken till, ty det var grova don!
Folkets officiella fiender var något av folkhjältar i kungens ögon. De hade ju satt populasen på plats ordentligt senast pöbeln reste sig i frustration över skatter och annat.
"Heja Schüsselsson!" skrålade majestätet i pinsam falsett och viftade med en liten flagga tills han tröttnade och kastade Schüsselsson i kungliga slottets vallgrav. Där skulle han bli undervattenskung och leda krokodilerna på oheligt korståg mot guldfiskarna på andra sidan slottet, annars hette han inte Halvsork!

Det korståget kom att utvecklas, invecklas, och sedermera avvecklas. Hoppsan!