Statistics

   Välkomna välkomna kära vänner till ännu en timme med den allra bästa musiken som släppts under den senaste veckan. Vi har ju redan tidigare presenterat programmets ständiga upplägg som också finns att läsa om på vår hemsida, så nu skiter vi i det och går direkt på dagens första platta. Från Stuttgart kommer inte så mycket bra musik alls, så det är oerhört överraskande att jag ens nämner denna ort i detta program. Från Skillingaryd däremot kommer vår första skiva som verkligen lever upp till förväntningarna. Det är ingen mindre än vår käre rockikon Steve Sture som samlat ihop flera medlemmar i det lokala spelmanslaget och skapat ett på många sätt alldeles fruktansvärt oväsen. Det här är inget för mormor eller farmor heller, det kan man lugnt säga. Näe här får den som vill ha sina fiskar varma gällande praxis inom detta ytterst abstrakta område ett exempel serverat! Första spåret på denna skiva är en tolkning av Mozarts gamla uttjatade symfoni i D-dur. Ni vet, inte 38:an som så många coverband fullständigt missat, utan den utslitna gamla dängan som börjar dada-da-dadidada osv. Ja, ni känner säkert igen denna sliskiga melodislinga så jag behöver inte gnälla mig igenom den helt här utan nöjer mig med att gå vidare och nämna något om de många udda instrument som Sture och hans kumpaner trakterar. På baksidan av det mycket bukiga CD-konvolutet står 56 olika instrument listade och även 148 andra inspelningstekniska prylar som använts, liksom 712 ytterligare föremål som alla på ett eller annat vis har bidragit till skivans synnerligen unika lukt - lite som om man nästan kan föreställa sig att det finns femdimensionell marsipan, men också med en viss obehaglig känsla av att det nog faktiskt aldrig är möjligt. Detta må vara hur det vill men skivan har många spår och jag har inte lyckats lyssna på alla eftersom de är i det närmaste olyssningsbara i min stereo. Förmodligen har man mixat hela albumet på ett jävulskt 7.1-kompatibelt fyrkanalsmixerbord utan att veta om det. Tyvärr är detta typiskt för Sture, ingen hänsyn till rådande praxis eller ens nån som helst rim och reson. Skärp dig, Steve! För en audiofil som mig ligger ribban aaaaningen högre. Nåväl skivan är sammantaget riktigt bra! En mer genomarbetad skiva får man om man inhandlar vår nästa skiva i högen. Det är Sandvikens stolthet och stora namn inom frijazz som slagit till med en minst sagt minimalistisk skiva. Den enda låten som går att begripa är den som följer med på den extra-CD som medföljer. Även om låtens namn är kort (Ärp) så förstår man på den ännu mer kortfattade texten att den behandlar brännande frågor i en oerhört kondenserad form. Här vankas audiofila godsaker för den luttrade. Redan efter två sekunder förstår man titelns innebörd. Det gör ont, mina vänner! Jävligt ont att inse det! En annan skiva som faktiskt släpptes rakt i huvudet på mig när jag gick ut på balkongen därhemma nu i morse för att slänga ut en krukväxt som börjat att tappa form och färg. Det har varit samma sak varje gång som jag upptäckt en riktig, verkligt vacker pelargon. Nåväl här sitter jag nu med en av våra mer slätstrukna exempel på atonal hissmusik. Skivan jag syftar på är producerad av min kanske allra främste idol genom tiderna: Benny Boy Jones. Tidigare har ju Benny Boy Jones körat bakom sådana obskyra stolpskott som Jennifer Jolly och Toy Boy Slim men i våras bytte han spår och trädde ut ur kulisserna med råge. Faktum är att inte bara han trädde ut ur kulissen utan även ett litet djur som visade sig vara hans förstahandsförslag som rollfiguren "Mjölnar-Hans" i den kritikerrosade pjäs i fem akter som man valt att kalla Pjäsen kort och gott. Så totalt utskrattad har väl aldrig någonsin någon människa blivit! Eller ja, det är kanske möjligt, men i så fall har jag glömt det. Nåväl, Benny Boy har vidareutvecklat sin synnerligen personliga stil till en färgstark och fantasifull protest mot all glädje. Här har