Statistics

   En pinsamt stor areal odlingsvärd mark utnyttjas ej, trots tillgång på kunskap och teknik. Högmossar till exempel skulle kunna bidra verksamt till Sveriges livsmedelsförsörjning. En rad utmaningar möter förvisso den aspirerande torvjordsodlaren, men dessa går självklart att hantera.

Först: Dräneringen. Torvjordar har i regel en fukthållande förmåga vilket leder till ökad frostlänthet såväl som höst som vår. Avvattningen bör därför sörjas för med stor noggrannhet. Dimensionen på dräneringsrören bör anpassas efter den förväntade avvattningsmängden. Här behöver man beräkna mycket noggrant. Det finns flera avskräckande exempel på underdimensionerad dränering, exempelvis i Vagnhärad 1927 där stora agrara värden tillspillogavs efter att man gravt underskattat vattenflödena från nyligen uppodlade torvmarker. Vansbro 1891 hade liknade problem, där dränktes fjorton tunnland prima kärrtorvåker med nysådd havre när ett plötsligt skyfall underströk nejden en vacker försommardag. Att torvjordar i regel har brutalt låga pH-värden påverkar också utfallet av dräneringen. Hur då? Kanske du undrar, men då har missat kalkens aggregatbildande kvalitéer. Ack du fåkunnige, lyss nu: Stabila aggregat är en förutsättning för långsiktigt odlande. Mången packningsskadade jordar härrör ur bristande förståelse för detta basala faktum. Krossad dolomitkalk kan vara lämpligt i många fall, men kalium-magnesiumkvoten kan då bli oönskat samtalsämne vid lokala sammankomster. Välj istället 4-%ig magnesiumkalk. Många lever i villfarelsen att kalk avhjälper alla problem. Jag vill med med emfas betona att en dylik inställning leder en rad problem för en lyckosam odling. Vidare är valet av utsäde av yttersta vikt såtillvida att vinterhärdigheten är avgörande för skördeutfallet. En gång kom en klåpare från Svenska Foder i kläm mellan en silotork och en svan. Han skrek så han blev alldeles röd i ansiktet sen tog svanen till flykten, eller ja, den försökte. Det var Kosack-vete i torken och olyckligtvis rann det ut och lockade till sig allehanda skadedjur såsom bisamråtta, svartråtta, kaja och sådana där små och lömska våldsillrar. Så nån Kosack-vete blev inte.....va? Om jag frångår manus? Utsädesval, som sagt var, det. Men vi klipper bort den sekvensen, va? Vad sa du? Jaha nähä okej vadå? Nä, Hedda sa ju alltid det - att det gick att så oavsett nästan allt. Va? inte höstraps heller? Då kanske du som är så jävla bra själv kunde ta över här? Ja minsann, då kanske vi kan få höra hur det går till när man får fram en riklig skörd på sådanahäringa jordar.


-Eh, jahaja, utsädesval




var det ja. Ok. En gammal pålitlig sort kan kanske vara Tryggve, långstråig, stinksotsresistent, och ger i princip alltid något i övrigt att önska när det verkligen gäller. Man har ju på senare år uppmärksammat alleopatiska effekter hos olika typer av indiska höstvetesorter, därför bör vi kort kommentera dessa. Gandhi: långstråig sort med stinksotsresistens och riktigt träig finish. Angrips dock lätt av vättar. Grind-Olle: medellång sort med usel avkastning. Svartrostkänslig och allmänt frånstötande. Rekommenderas för de som vill anta utmaningar. Det var en odlare i Bastuträsk som sturskt nog vägrade beta sitt utsäde med gift. För detta tilltag ådrog han sig fruktansvärda växtföljdssjukdommar som angrep både grödor, lösöre och hans fru och hans hund och hans fasta inventarier såsom stallinredning, olika typer av belysning, poolen, plansilon och tornsilon och alla dom små statyetter föreställande helt vanliga eu-stödskontrollanter gjutna i brons. Jorå. Faktum är att han hade sådana statyetter, sisådär fyratusen stycken. Nu undrar ni väl vad det har med ämnet för dagen att göra. Naturligtvis inget alls, lite kuriosa bara. Statyetterna hade tillverkats av en ökänd hantverkare i droginducerad extas, vilket i gav ett egendomligt uttryck åt dennes alster. Liksom andra kända verk av folk med avvikande preferenser bli det till slut alldeles outhärdligt gränslöst märkligt. Statyetterna har därför totalförbjudits inom EU mer om detta en annan gång. Jag vill bara passa på att nämna lite om jordbearbetning med statyetter: vid förberedelser inför sådd kan man ersätta harvpinnar med ovan nämnda bronsföremål, kan tyckas totalt idiotiskt men kan göra oerhört bra nytta på något sätt, tror jag. Försök får ni se! Angående priset på brons så har ju det stigit avsevärt på sista tiden som ni säkert läst i dagspress. Man borde därför harva upp bronsföremål så mycket man orkar. Det tillför också jorden välbehövlig mikronäring. Jag har hört talas om folk slutat odla högmossar av den anledningen, men det är en dålig anledning. Faktum är att den är töntig. Idag finns bisarra mikronäringspreparat som man kan använda för alla typer av problem. Häromdagen såg jag tex hur en gumma som stod i köket och bäljade i sig gammal Mangan-sulfat ur en synnerligen anmärkningsvärd anordning liknande en inverterad men ändå fullt användbar liten oljekanna. "Ni ser minsann vuken verkan det gör!', flinade hon menande och både hår och naglar fått en märklig och obehaglig rödtonad nyans som i mångt och mycket ytterligare accentuerade hennes fnasiga läppar och askgråa hårtestar som redan tagna ensamma skulle ha skrämt iväg vem som helst. Frågan man här kan ställa sig är hur höstvetet reagerat på gummans preparat. Tyvärr saknas långliggande försöksserier där alla grödor finns med varje år och därför kan vi inte uttala oss om någonting alls. Hej då!