Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Några bortglömda barnprogram från SVT

Statistics


Blue = Katarina Berlin
Green = Måns Svensson
Red = Mårten Lind

   " Så gör man, sa Volmar" (1978) minns jag inte. Men enligt Wikipedia  har det aldrig sänts ett program med det namnet. Frågan är då  om man verkligen har fått något om bakfoten eller om någon annan kroppsdel. Wiikipedias tillförlitlighet är tveksam.
Ett
tecken på att"Så gör man, programmen" ändå fått ett eftermäle vare sig vi tror  att de existerat eller inte är att vi skriver detta.

"Fullt i
brygghuset - så gör vi öl" (1991) sändes aldrig. Redan innan inspelningarna började höjdes röster mot det gränslösa alkoholförhärligandet som präglade hela programmet. Stora bubbelbad fyllda med öl, vodka och lingonsoda var fond och de skådespelare som skulle gestalta Dyngrake Börje och Magpumps-Pekka -USELT.


Minns ni "Drägglarna"?
En SVT-ripoff på Fragglarna med den enda skillnaden att hunden "Spraket" var en papplåda. Dockorna som användes hade man stulit från originalstudion och pimpat med billigt läppstift. Överhuvudtaget präglades produktionen av mer kämpaglöd än begåvning och således är det inte ägnat mer programtid än vad man kan komma undan med.


"En flodhäst filosoferar"
(1981) riktade sig till flodhästar i puberteten och kan betecknas som, om möjligt, en slags bakochframvänd sexualuppvisningsiver i bisarr förening. Nedlagt.


"Sammetskvalsternas
ångestsymfoni" (1969) skildrar tre outsägligt bräckliga existenser som avsnitt efter avsnitt ger tittaren så oerhört lite belöning för sin tålmodiga TV-sittning. Därefter avslutas serien egendomligt med en närmast oupphörlig skrattfest då alla kvalster blir du och bror med siden och sammet, för att sedan spridas för vinden genom en oerhört långsökt förväxling mellan kvalster och godtyckliga släktingar till olika spindeldjur, exempelvis pseudoskorpioner.

"Barnens uppesittarkväll med Hillevi
Rombin (1960)". Svartbäckens svar på Ali Esbati (Gerd Holmberg-Schwarz) såg detta program på premiärvisningen fjortonde december 1961 och hans framtida könsbyte blev oundvikligt.

"Resor i Negerland" (1951)
hamnade lite snett från början, eftersom det filtvävningstema som ursprungligen beställts av SVT helt uteblev. Istället ägnades programtiden uteslutande åt korgflätning, svampodling och diverse lika svårbegripliga som långrandiga intervjuer med "lokalbefolkning", vilket var föga underhållande. Sedermera analyserades programmet av forskare i limnologi och det framkom att flera av de intervjuade hade iscensatt sina kompetensområden genom att efterhärma olika sötvattenslevande organismers ekologiska funktion. Exempelvis hade en kvinna filtrerat sjövatten genom munnen när intervjuaren frågade om varför han fick en dusch, en episod som forskarna beskrev som "skabrös", medan en annan bara avfärdade den som ett smärre, slumpartat missöde. Ett annat intervjuobjekt mumsade på gäddnate hela samtalet igenom, vilket inte bara inverkade på samtalskvaliteten utan också på vederbörandes tarmtömning, vilket i TV-sändning på något märkligt vis gjorde sig så bra att det senare framhölls som "Årets visuella nytänk". Att det alldeles samtidigt lanserades ytterligare en TV-serie där gäddnate gavs något av en stjärnstatus tedde sig helt logiskt, åtminstone om man betänker att SVT vid denna tid leddes av en idiot.


"Spänsta och
skända" (2001) var ett försök att på bästa sändningstid uppbringa nån slags allmän friskvårdsinspiration. Man riktade sig till "tonåringar och äldre män med glimten i ögat". Man fick se glada människor som ystert hoppade säck på såpade presenningar och kastade småsten på varandras örsnibbar med TV-historiens sämsta precision. Det blev tämligen långrandigt, psykiskt nedbrytande och en skrattfest av den sämre och moraliskt skämda skolan som svenska folket inledningsvis förfasar sig över i sociala sammanhang men senare minns med något malplacerad nostalgisk värme i folksjälen.




"Halmhittarmåndag" (1981)
utsågs 1983-1997 till tidernas mest anmärkningsvärda företeelse, alla deltagare i frågeprogrammet utsågs till "Årets svensk" minst tre år i följd vilket var exceptionellt, och producent, regissör och skådespelare blev alla adlade av statsministern.


"Grundkurs i keltiska invektiv"
(1982) baserades på en anonym men välformulerad insändare i DN som ondgjorde sig över kommunalpolitikens inriktning i fråga hemspråksundervisning för de med anglosaxisk härkomst. Insändaren hade delvis formen av en högst rasbiologiskt anstruken stridsskrift vilket inspirerade programmakarna till det mest hårresande TV-produktion ni kan föreställa er. Visserligen har den översatts till engelska av BBC, men trots detta kan man utan vidare omsvep kalla den för unken och dessutom riktigt, riktigt rolig.


"Återvinn stövsländorna!"
Ursprungligen en östtysk produktion. Leranimationer från 1972 köptes in från originalstudion i Leipzig och "piffades till" med hjälp av en osedvanligt dåligt synkad musikpåläggning som dels fullständigt dränkte all originaldialog med det spexiga Kalle Jularbo-soundet, dels i sin tur var helt i otakt med lerfigurernas rörelser. Någon verkade uppmärksamma detta och försökte ta sig in i inspelningstudion. Denna persons frenetiska klösande på ytterdörren orsakade så klart störningar, vilka tyvärr aldrig anmäldes i vederbörlig ordning utan fick fortsätta pga handlingsförlamning. Resultatet har kallats för"en triumf i det lilla".




"Orrens kräftgång"
(1968) tycks initialt ha varit ett naturprogram, men därefter gradvis ha övergått till en uppläxning av namngivna kommunalpolitiker i Heby och andra norduppländska kommuner. Tendensen finns förstås redan från föregångsprogram som "Fylle-sossen maler bark" och "En dag i Kälkborgarstaden", men i inget kommer i närheten av de dumheter som alltså vräktes över våra folkvalda i"Orren", som det gemenligen blev kallat.


"Varför
finns vi?" (1975) var inte, som man kanske kan förledas att tro, ett av existensialism driven tanke. Istället syftar titeln med en ironisk ton på det låsta läge som uppstått inom SVT och under 70-talet lamslog i stort sett alla kreativa försök att skildra förvaltande av public service-ansvaret. Programmet var horribelt.




"Sagor och flagor"
(1985) byggde på ett stavfel i ett manus som Staffan Westerberg dömt ut som "alldeles totalt psykedelisk och vrickad mardrömsframkallande dynga" men som"räddats" ur en papperskorg av Bebbe Wolgers. Producent för de första sex avsnitten var hans bror, Beppe, som emellertid egentligen ville sköta allt själv och därför försökte manövrera ut Bebbe. Den påföljande fejden var långdragen och uppslitande, faktum är att den använts som fallstudie i flera antologier om just komplicerade syskonrelationer. Rune Wolgers blev efterhand också indragen, med följden att hans felaktigt förmodade syskonskap användes som slagträ i debatten. Rune själv insisterade genom hela affären på att kunde gjort var faktiskt gjort, och att det var rätt kul. Bland annat menade han att eftersom hans far var dokumentärfotograf samtidigt som han var drabbad av psoriasis så var det detsamma som att han borde bli berömd och faktiskt var det också.


Mia-Marias morfar
var Per Åhlins första tecknade film (1965). Tyvärr tecknades den under hans kraftigaste period av sinnesförvirring vilket fick till resultat att det inte så mycket liknar film utan mer en vattnig buljong. Faktum är den var mycket hafsigt men avsiktligt tänkt att efterlikna en sämre frukost han inmundigade. Resultatet försatte barn och vuxna i oförklarlig extas och beundrarbreven strömmade in i mängd. "Gärna folkparksturné med detta!" Så blev dock aldrig fallet, trots att just denna uppmaning fick sådant genomslag att den trycktes på t-tröjor och på dekaler och gav titel åt ett helt nybildat dansband som emellertid aldrig turnerade utan mest drällde runt i landets småstäder och käkade korv med sådan utstuderad nonchalans att hela företeelsen korvätning drogs i smutsen.

"Stinsen stinker" (1985) var
enligt uppgift (IMDB och TVQT) något av ett västgötaklimax eftersom 1) stinsen endast tjänstgjorde helgfria söndagar. 2) de skenbart illaluktande paltor han bar var tillverkade i Finland av en uttalat icke-radikal förespråkare för kollektivtrafiken i Karelen. Serien sändes trots det, men ingen såg den och den finske förespråkaren hängde sig.

"Anita och spelevinken" (1981)
var en märklig uppföljare, eller snarare spin-off, till den klassiska tv-serien om Albert och Herberts skrothandel. Spelevinken var en trasdocka med extremt osympatisk framtoning. Tittarna rasade över hans attityd och retade särskilt upp sig på alla sakfel i hans näsvisa tillrättavisanden, till exempel hans envetna påstående att daggmaskar är sällsynta där man har för vana att plocka dem, eller att kortaste vägen till Örkelljunga finns nedtecknad i eldskrift på en förfallen hängbro över Yangtze-kiang osv. Naturligtvis var detta provocerande beteende avsiktligt, men folkstormen tog ingen notis om det underliggande budskapet utan lät lynchmobben storma in i och hänga väl valda trasdockor i storleksordning, nämligen: Hupert, Rupert och Lingon-Lisa. Var Spelevinken fanns under den titeln är höljt i lika stort töcken som resten av programserien.


"Björnes spannmålsmagasin" 1987
sponsrades av Lantbrukarnas Riksförbunds lokalavdelning i Söderbykarl och var en diskussionspanel bestående av femton regionansvariga utsädeskontrollanter och några tjänstemän från interventionsavdelningen som satt i ett sammanträdesrum framför en högtalartelefon. I linjens andra ände satt Bo Dockered och la ut texten i ändlösa tirader som varade programtiden ut och sedan fortsatte och fortsatte långt in på småtimmarna då groggvirke togs fram och folk började strömma in från närliggande sändningsstudior för en "afterwork". Allt filmades och direktsändes, möjligen av misstag, och fick så goda recensioner att folk var tvungna att se reprisen. Emellertid uteblev SVTs reaktion på den oväntade rekylen där flera framträdande kulturprofiler gjorde offentlig avbön för de oförätter de nog inte riktigt utsatt Bo Dockered för, men ändå på sätt och vis förargat varandra med.


"Strutsfarfars ödesminut" (1996)
orsakade under dess korta tablåtid   

  

Diskutera
Några bortglömda barnprogram från SVT

Mårten Lind
2017-02-06, 07:16:57
Jo men så gör man i Finland. Om man har tillverkat kläder till en TV-produktion som floppar hör det till god ton.

Katarina Berlin
2017-02-04, 09:43:39
Oj. Såg visst inte den punkten... tyckte väl att det var ett för grymt öde :(

Måns Svensson
2017-02-03, 02:35:46
Titti, jag tror att Mårtens punkt gör att du inte kan rädda den finske förespråkarens liv, i alla fall inte sådär. :-)

Administrator: Anders Bylund