Statistics

   Bredvid dörren står det en jukebox från 1955. Den har inte fungerat på länge, men lådans blotta närvaro sänker blodtrycket på Hr Adolfstav, som smällfet och retlig ligger inklämd under Röntgenmaskinen tre dörrar nedför gatan. Att Adolfstav därmed kan sägas utgöra beviset på teleportering medelst kvantmekanisk sammanflätning kan anses habilt som transportmedel vore dock felaktigt eftersom han bevisligen tagit sig dit för egen maskin. Han kunde aldrig parkera ordentligt utan blockerade förstås hela gatan med flit. Det var lätt gjort, för han var långtradarchaufför och gatan inte bredare än att man ledigt kunde parkera sin lastbil mellan båda trottoarerna och proppa igen den totalt på pin kiv. Så det gjorde han.
"Hörrö! " harklade sig en man med blicken på den Mazda 323 som Adolfstav effektivt tryckt in i Cadillacen på hörnet.
Adolfstav låtsades inte höra och drog sig sakta mot dörren till Dr Husseins grönmålade kontorsdörr. Tre steg hann han innan mannen, vars mörklila läderrock glänste likt en nyflådd gnu under den etiopiska nymånen, tog ett mäktigt tigersprång rakt in i den enorma hallspegel som av någon anledning stod och glänste mitt i väntrummet. En åskknall ljöd och golvet gav vika. Med ett knappt hörbart "Tjosan!" drösade väntrummets hela innanmäte ner i väntrummet under, tillhörande leg ögonläkaren Svante I. Hamrell, vilken av en outgrundlig slump råkade vara sjukskriven med långt gången bronkit i mjälten. Han hade hyrt ut utrymmet illegalt till en kubistisk konstnär och hans tretton kubanska konnässörer, och det var ju inte svårt att förutsäga vad som skulle hända då: rättsstridiga Picasso-kopior och tveksamma glorifierade porträtt av skäggiga men av allt att döma hurtiga Marxister på väg genom djungeln med bössan i hand och kommunistiska manifestet i bröstfickan stod i bjärt kontrast mot operationsrummets med barockinspirerade utsmyckning, som svulstigt sirade ben, bukig stuckatur, obehagliga keruber med gyllene och purpur läppar, uppstoppade giraffer och sånt, dekorerade ytor. Ner i hela detta perversa hopkok skulle man alltså braka med väntrum och allt, tänkte herr Jonas von Uggla där han stod i vestibulen. Under armen höll han en sliten vaxdocka föreställande honom själv i kraftigt förskönad kvällskostym. I andra handen höll han fyra voodoo-nålar och en papperskasse med fnas av olika slag: sälgfnas, alfnas ekfnas, björkfnas, rönnfnas, kastanjfnas, olvonfnas, eukalyptusfnas, sekvojafnas, enfnas, avenboksfnas, oxelfnas, benvedsfnas, skogskornellsfnas, lingonfnas, kanske till och med en skvätt hjortronlikör om vinden låg på. Jonas hade i sin ungdom ofta förväxlas med olika sorters fanatiker, såsom strandpingisfanatikern Pelle"Äpplet" Beachpingpongsson och arkebuseringsfanatikern Gottwald Papper, men detta till trots utvecklade han aldrig någon fanatisk form av någotdera intresset. Det ockulta däremot, det avskydde han rentav. Om än med en ljummen passion, likt den man ofta ser hos fiktiva trädgårdstomtar satta på undantag vid Hobbex eller Kjell Lönnås annex i Matfors. Han hade själv författat anvisningarna åt bygdens minst framgångsrika exorcist, Putte Evinrude, med påföljden att Puttes försök att driva ut diverse förmodade demoner ur en milt förbannad slöjdlärarinna också råkade slå slint. Putte ska ha varit tillgjort otröstlig efteråt, hulkat tills mörkret föll, tappat koncepterna och smörjt in vaderna med konsistensfett i syfte att kunna glida ut genom den logiska lucka som nog snart skulle uppenbara sig i hans eget långsökta återberättande av vad han ansåg hade hänt eller i förekommande fall inte hade hänt alls.

Då spottade jukeboxen ur sig"Så går vi till Colliseum, Hedwald!", trots att det inte fanns någon Hedwald inom fem socknar eller någon som önskat den sortens gammaljazz till någon i lokalen tänkbar aktivitet. Efteråt skulle arkeologer och virologer och teknokrater och surrogater kivas väldeliga om vad det kunde betyda. Exempelvis tyckte trippelprofessor Konrad Obildbar att Hedwald nog kunde syfta på en komplex samling med vanskliga avsikter, trångsynta ideal och ännu sämre hyfs, medan godspatron Sörensen (1999) i julnumret av sin skruvat kverulantiska kvartalstidskrift Sydöstra Göingebygdens Snällpost Och Ingehanda analyserade låtvalet utifrån hermeneutikens eviga konflikt med hydrauliken. Han skrev sålunda: "Rutger! Rutger! Detta namns ihållande status av flamländsk snärtighet, lågtysk artighet, och så, gillar du det?" Att detta skulle komma att uppfattas som krigsförklaring hade han noga uttänkt, och således hade han vidtagit en ytterst oväntad åtgärd. Hans