| Kvalitetsmöbler från Flen Statistics
Blue = Mårten Lind
Green = Anders Bylund
Red = Måns Svensson
"Teak."
Germundstaf höjde rösten igen.
"Teak!" Han höjde huvudet från arbetsbänken och spejade ut över verkstadsgolvet. Likt överarbetade rödmyror sprang hans anställda kors och tvärs med plankor och hammare. Ingen av dem verkade ha hört honom.
"TEAK!" gormade han så att brädorna skallrade likt lössittande plåttak i storm. Responsen hos arbetarna uteblev alltjämt.
Germundstaf kliade sig i nacken. Nog för att han efterfrågat arbetsfokus gång efter annan, men att det skulle gå så här bra var fullständigt otänkbart.
Nere vid arbetsbänk 17 kunde man se Adolfstopp svinga sin rubank med hurtig vurv. Bakom honom, på väggen över den skamfilade svarven, satte Bosdotter just upp en nylaminerad gungstol på tork och plutade omotiverat med läpparna åt sticksågsoperatör Bondeskjul till. Denne blinkade skälmskt tillbaka och sågade käckt till ett bakstycke till en fullriggare från Hull och med Smögen i siktet.
"Båt efter båt - till västkusten med danskar ombord!" stod det skrivet någonstans. I ett annat hörn bankade bröderna Barsk på varsitt stycke ask, med glänsande stålhammare och sjungande yxor. Ingen verkade det minsta medveten om att Germundstaf stod och rynkade pannan borta i hörnet. Han suckade och gick några meter in i rummet.
Det var sista gången han skulle magdansa offentligt. Hädanefter
fick det bli privat.
Tyvärr hade Germundstaf alltid haft svårigheter göra sig hörd och sedd, speciellt i tävlan med sina gapiga storebröder. Den äldste, Kasper Germundstaf, hette Kasper. Den yngste, Eberhard Dortmund von Richtenstrasse, hette Jonatan. Mellanbrodern hette Bror. Övriga Germundstafar kallades ofta för "du där" men bara fyra hette så: Du Där Hermelin-Germundstaf, Du Där Hans-Åke Tvångssallad Germundstaf, Elly Sue"Du Där" von Negerslav, och sist men inte fetast Du Där Du Vet Nog Vem Jag Menar, Sture Germundstaf. Som man bäddar får man ligga, lärde sig Germundstafarna motvilligt under överinseende av den ständigt salongsberusade abbedissan Hermelin, som föredrog pälsverkens heraldiska flexibilitet över den avgjort mer socialt stagnerade tvärbalken i gult eller vitt.
Under hennes förvaltning så hade det Germundstafska fastighetsinnehavet genomgått en högst dramatisk förändring. Hela byggnadskomplexet började alltmer uppfattas av omvärlden som ett hotfullt militärcenter utan något som helst existensberättigande ur rent social kontext. Den uppfattningen visade sig vara beskriven i obegriplig detalj i i en insändare till Flens Allehanda, en insändare som i sin tur i raljanta skurar av visdom och strunt bemöttes av flera andra skribenter i en snabbt urartad pajkastningstävling. Men ingen snackade om teak, ingen nämnde det ens i affekt eller på skoj, ingen suckade över träslaget vid midnatt, ingen manade fram dess minsta essens i gräl och gråt, ingen enda lät ens via omskrivningar påskina att teaken betydde något för någon eller ens någonsin skulle kunna inspirera till kärlek, till mänsklighet, till vanlig vardagsapati ens, utan någon som helst betydelse för någon människa.
"Teak!" vill jag skräna - jag, en sann Germundstaf!
|
|
Diskutera
Kvalitetsmöbler från Flen
Mårten Lind
2023-05-26, 02:41:55
Hahahaha!
"Som tycktes föredra heraldisk flexibilitet över social stagnation". Denna ständiga balansgång!
Jag skrev en sammanfattning av den här just den dagen du råkade radera några dagars inlägg. Det var inte jättelångt från chatbottens försök.
Anders Bylund
2023-05-24, 14:26:18
Jag bad ChatGPT4 att sammanfatta den här skrönan:
I denna berättelse är huvudpersonen Germundstaf, förmodligen ägaren eller chefen för en träbearbetningsverkstad, som försöker få uppmärksamhet från sina upptagna anställda. Han ropar "Teak!" flera gånger, men till ingen nytta; alla är för uppslukade av sitt arbete. Bland hans anställda finns Adolfstopp som energiskt jobbar med ett hyvel, Bosdotter som torkar en ny lamineras gungstol, och Bondeskjul som lekfullt sågar baksidan av en skeppsmodell. Trots den bullriga miljön fylld med livliga arbetare, hörs inte Germundstafs rop och han är obemärkt, vilket tvingar honom att gå längre in i rummet i frustration.
Sedan får vi en inblick i Germundstafs familjebakgrund och en omnämnande av hans kamp för att bli hörd, särskilt när han tävlar med sina högljudda äldre bröder. Varje familjemedlem har ett unikt och ganska knasigt namn, med ett löpande tema av att kallas "du där", vilket indikerar att de kanske inte har fått mycket individuell uppmärksamhet. De övervakades av en ständigt berusad abbedissa vid namn Hermelin, som tycktes föredra heraldisk flexibilitet över social stagnation.
Under Hermelins förvaltning genomgick Germundstaf-egendomen dramatiska förändringar, med byggnadskomplexet allt mer uppfattas som ett hotfullt militärcentrum utan något socialt rättfärdigande. Denna perspektiv diskuterades humoristiskt i ett insändare till Flens Allehanda, vilket i sin tur snabbt utvecklades till en "pajkastningstävling."
Trots allt kaos och konversation, pratar ingen om teak, materialet som Germundstaf försökte diskutera. Protagonisten avslutar berättelsen med ett bestämt rop om vikten av teak, och bekräftar sin identitet som en sann Germundstaf.
| |
