Statistics

   Om ett landskap kan kallas för geografisk poesi så ligger Ångermanland kanske inte direkt närmast till hjärtat. Men om man ändå försöker uppbåda något slags entusiasm för Norrlands allra mest anonyma platser, så kan nog Långsele försvara sin  heder bättre än mycket annat. Till exempel så ståtar orten med Nordens allra minsta sjö. Den ligger mellan tredje och fjärde avfarten på Storgatan, räknat från Pressbyrån, precis under den vingliga markisen jämte Orvars Järnhandel. Den  vattenmassan kallas Lillsjön, logiskt  nog, eller Pölen i folkmun. Den skiljer sig dock från andra vattenpölar i Långsele genom att den aldrig torkar och djupet är ett mysterium. Borgmästaren tror att det är en vanlig vattenpöl men hans fru tippar att den skiljer sig från sin trolösa och på alla möjliga vis förkastliga livspartner genom ett visst djup. Hennes teori hade klart  större värde än något maken någonsin gjorde.
"Attans bävling!  Ska det vara så förbannat svårt att fatta att lillpölen egentligen aldrig älskade gamle Svarten!" skrek hon i ett insändarbrev till lokaltidningen. Valet av kommunslogan var uppenbart från denna  stund: "Gredelina läser överdrivet om Långseles lillpöl!" Ingen som hörde den begrep swahili, för det bor inga med det språket som modersmål i Ångermanland. Språkfloran i Norrland kan därför inte sägas ha berikas nämnvärt av Långseles slogan, trots att den nog gjorde sitt värsta för att imitera swahilins gutturala rytmik. Å andra sidan skulle man kunna hävda att det vore nästan helt normalt om just en kommunslogan i mellersta Norrland visade sig obegriplig. En annan aspekt av kontroversen var borgmästarens titel - i få andra svenska kommuner hittar man någon borgmästare numera. Att Långsele bryter med traditionsbristen kan endast förklaras med sång:

Borgmästarkvädet (Melodi: Lingonben)
Hej och hå och pust och pes
Stönar länsmarskalken
Här kan ingen välja nån
För alla är kusiner
Gammel-Sven och Torkel me´
Arnold ramlar tandlöst
Långsele får styras av
en gammal farbror som
aldrig  skött en sketen gurka
Nu ska  pastorn kasta loss!
Kom, ska vi dansa hambo
Bjud en nästkusin till dans!
Slå en satans jävla utter!
Nils och Kvarts och Stursk
bodde i en trea vid torget
Utan sans och utan krut
och utan folkvald hjälte
Därför står vi oss slätt
saknar ledning, inte svett

Hoppar runt i jutesäck
Som en gammal bardval
Ropa"Hut!" och köp ett

storpack hummer
Nu ska torget byggas om!

till min ära, eller som


ni kan begripa, i min lilla saffransfabriksdirektörs perspektivförskjutning
krävs en liten borgmästare

även om rytmen förloras.


Låten toppade Svensktoppen i dess lokala tappning. Tre veckor blev det, men det räckte och blev över eftersom det som spelades under hockey-VM och centerpartiets kulturkonferens av oklar anledning blev Borgmästarkvädets snärtiga refräng: "Slå en puck till centern!
det kan inte bli sämre!"
Sedan dessa händelser kunde ingen tänka sig Långsele som Ångermanlands svar på Tjernobyl. 


Om man går från Örnsköldsvik till Sollefteå får man se upp i trakten runt Sidensjö. Man tror inte på folkvett, man är  beväpnad till tänderna och man bevakar sina revir. Men framförallt älskar man pitepalt på knäckebröd. Halvliggande på grovhuggna granbänkar snackar man skit om folk medan palt och brödsmulor fyller varje veck i dubbelhakorna. På 1940-talet sägs smulorna ha givit upphov  till envisa varianter av fjällhicka och det selektionstryck som detta olustiga tillstånd medförde påstås ha givit upphov till Vikingarnas dansanta slagdänga, alltså den som senare blev Örnsköldsviks nationalsång. Även idag hör man Modoiter och andra företrädare för norrländska subkulturer hävda att sagda sång kunde försätta berg eller i värsta fall välta målvakter. Det kan vara hur som helst med den  saken, men klart är att taket lyfter på ishallen närhelst norröna strupar vibrerar i takt med Foppas ylanden. En gång exploderade pucken mitt i sin bana från blålinje till krysset. En annan gång vek den vänsterut och slog ut en fönsterruta. Detta upprepades sedan längs Örnsköldsviks storgata av en entusiastisk folksamling tills varje invånare i hela  länet fått veta att han levde. Eller hon, ibland. Hursomhelst, i just Sidensö tillämpades dylika rutiner närhelst lokalhjältarna lyckades med någonting överhuvudtaget. "Hurra, nu har vi nåt att fira!", kunde det heta, även om hemmalaget fick däng som aldrig förr eller om ladan brann ner till  allmän bestörtning. (Att bara vifta en liten flagga över brasan hade tidigt avfärdats som överbeskäftigt.)

Sålunda går det  dåligt att separera det Ångermanländska från det som är ångermanländskt. Utan det ena får man inte det andra.