Statistics

   Från Åmåls mäktiga kullar till de susande skogarna i Tresticklan, från Dals-Långeds rogivande insjöfjordar till Färgelandas många sevärdheter, framstår Dalsland som en osedvanligt trist dynghåla. Även om man anstränger sig, skall man finna trakten underväldigande likt en påtvingad genomläsning av någon gammal statsgranskning av Lyckseles flugsvampstam. Råkar man ha oturen att passera detta eländiga lerträsk dagstid så ser man ofta hur folk sitter och gråter för glatta livet, mitt på gator och torg. Det förvånar mig inte. Bor man i  Bengtsfors så ter sig lyckan som mer än utopisk. Klart och tydligt såg man västgötarnas överlägsenhet och hur ohjälplig den växande klyftan mellan dessa och dalslänningarna alltid varit. De fnittrande värmlänningarna norröver var ju inte mycket att hänga sig över, men norbaggarna var bättre, helt enkelt. 
Till och med Dalarna framstår som ett paradis jämte lillasyster Dalsland. Rödfärg! Koppargruvor! Vasalopp! Vad har Dalsland i jämförelse med dessa lyxvaror? Ingenting!
Eller ja, kanske Sveriges mest överreklamerade höjd: Kroppefjäll. Man bågnar vid övermodet där. Nej, skulle det vara något att meja ner björkskogarna med en ordentlig dos växtgift, så börja där säger jag. Hyr sedan världens största anhang av bulldozers och mattbombare för att sätta tillbaka klockan och nollställa hela länet till neolitisk tidsålder. Sedan kan vi börja  plantera fröna till en ny, vida bättre civilisation!