Nytt förslag till administrativ indelning av Sverige Statistics
Blue = Anders Bylund
Green = Mårten Lind
Red = Måns Svensson
Den svenska folksjälen har sällan varit nåt att komma med. Svårmod, håglöshet och en allmän zombiefiering rinner som tjära genom ådrorna på snart sagt varannan Sture och Johanna och allt var de tar sig för. Detta är inte längre bärsärkarnas välsignade hemland ur vilket skräckinjagande resar spred död och låneord över hela Europa. Slak lina balanserar inte medelsvensken på i dessa tider; fastmer låter denne ge sig till känna medelst ledlöst handslag samt ett vagt mumlande och flackande med blicken. Som ett led i evolutionen hoppade vi regressivt tillbaka till något slags ryggradslöst mjäkdöme där handlingskraft bespottades och civilkurage saknade betydelse. Om man vågade kika över finska gränsen åkte man på en riktigt fet snyting. Detta är sanning, men ingen lisa för patrioterna.
Därför förslår det inte i överkant att fortsätta med nuvarande organisation av land, rike, och folk. Vi tycker att en så pompös och förmäten organisation som den nuvarande länsindelningen snarast liknar tortyr på en nationell skala när den appliceras på ett så odemokratiskt och, törs man nästan säga, slapptänkt sätt. Varför drogs gränsen mellan land och rike vid fjällkedjan? Hade det inte varit mångfaldigt bättre att rita upp nya gränser lite här och där? Exempelvis kunde man gott ha exkluderat Hedemora från Dalarna och Sundsvall från var fanken det nu ligger. I Medelpad, tydligen. Detta landskap kunde sänkas i vilken jädra skitsjö som helst. Tryck upp nya kartor med en präktig fjord där - det kan dra turister från Norge eller Skottland. Annars tycker jag det mesta funkar. Det finns en del av mitt hjärta i Upplands Väsbys kommunfullmäktige, i en glasburk fylld till bredden med kloroform och placerad på en dammig hylla i en städskrubb. Etiketten är urblekt och luktar som sorg och spruckna drömmar om samarbete över regeringsprocesser. Nog om den saken! Jag skall inte hänga pianisten för att sången var kass även om det i just det exemplet kan tyckas motiverat. Många pianister förtjänar inte bättre. Den här gången är det dock relevant att dra paralleller med både en så vettskrämd sate som Robert med fiolen och den mer kände och långt mindre skräckslagne Robert utan fiolen. Den som undrar vem av dem som spelade piano har inte mycket koll på instrumentfördelningen i det klassiska dilemmat "Mortons gaffel." Fiolisten och ickefiolisten har där sina händer upptagna med ett ofattbart tilltrasslat garnnystan, vilket man antingen löser för hand eller inte alls, och detta kan ses som en metafor för livets största mysterium.
Med dessa enkla ord tror jag mig ha grävt ner mig i detta nydanande förslag tillräckligt. Ett mer detaljerat förslag kommer som ett brev med posten mot postförskott om femtio kronor i gårdagens penningvärde erläggs med det snaraste.
|
|
|