Statistics

   Goafton och välkomna, allesamman! Ikväll har vi den stora äran att presentera ingen mindre än Gösta Lokrantz och hans dragbasunseptett! Kom hit, kom hit, ställ er på tvärs i motljus! Fläktarna och rökmaskinen strejkar för tillfället så det blir blåsbälg och cigariller istället. Seså! Va? Jodå, det är sannerligen Gösta själv! Honom fejkar man inte så lätt, brukspatron! Men jag minns faktiskt en gång när man försökte, och herreje vad spö han fick, Gösta! Tokspö! Dra igång då, pojkar!
*Trettiosju tromboner tutar hejvilt*
Man tackar! Får jag presentera mig för damen där, jag heter greve Rosmarin. Hertig, om det känns bättre! Vägbeläggningens anfader? Inte bekant? Hur imponerar man sådana cyniska skönheter, då? Hahaha, jasså?! Ja, det kan vi nog ordna! Gösta! Trombonstöt i trynet på frun!
*Tut!*
Då ses vi efter
konserten!

Så kunde det låta.  Det fanns otaliga minnesbilder över Gösta Lokrantz och hans scenpersonal. Just den kvällen som skildras ovan var emellertid speciell på flera sätt. Dels hade Gösta sovit över på en tågstation någonstans mellan Flen och Ed och var på väg mot Mongoliet när showen började. Dels hade den lokala ordningsmakten meddelat att man inte tänkte sticka näsan utanför dörren om det regnade på tisdag. Dels orkade ingen av arrangörerna riktigt med att ta in de hotelser som, i rättvisans namn skall tillstås, florerat likt smörblommor i österläge. Dels tappade konsertarrangören gärna bort den storblommiga hatt som enligt avtalet ovillkorligen skulle bäras i entrén under hela insläppet och därefter förlorade han orkesterns respekt, vilket fick konsekvensen att de smög in förolämpningar i andra versen av sin populära slow fox "Du gamla, du värdelösa." Sprattet visade sig dock inte särskilt effektivt som avskräckande medel, eftersom arrangören strax bjöd publikens hetaste dam till virvlande dans och därefter supé bakom kulisserna. Nio månader senare sällade sig dock Gösta och hans septett till showen, som vid det laget blivit godkänd av tre olika ombudsmän och dessutom given fasta ramar  i form av robusta stålburar. Publiken uppskattade den nya dynamiken och Göstas band fick namn därefter, mystiskt nog. Detta var i samhällets brännskador, de omoraliska sår populärmusik av detta ogenerade slag orsakade, dessa lösaktighetens karbunkler som aldrig darrade på manschetten infor principer eller auktoritetsfigurer även om det sannerligen inte hade varit roligt.

Gunnar Bumling hade en idé.
"Hörru gumman," kvad han, "nu när Lokrantz fängslats och är ur vägen, ska då min egen stjärna stiga mot himlen likt en eldboll? Det är dags att dra ihop några sköna lirare och boka replokal på fritidsgården i Västerbottens Grums. Nästa lördag ska vi ju ändå dit och spela kort och dricka andra kort, upplösta i kungsvatten! Det blir kryddstarkt värre, det! Sen kommer vi nog loss i en skön boogie! Nå? Vad säger du? Ska vi sälja huset och köpa skidor? Sälja skidorna och köpa nåt annat? Ett hus till?! Är det det bästa? " Den som Gunnar i denna konversation kallade "gumman" visade sig så småningom vara självaste Lill-Babs, som befann sig på annan ort och egentligen aldrig hört talas om Gunnar Bumling. Gunnar tyckte inte att det var ett problem  - han talade ofta med imaginära personer - men i just det här fallet komplicerade det saker och ting ordentligt, eftersom två andra kvinnor befann sig i rummet.
Anastasia von Romanoffskaja stod och petade håglöst i en askkop med en askkopp, medan frk Granat från Örkelljunga underhöll Gunnars skäggigaste gäster med en svajig mazurka borta vid cembalon. Båda höjde misstänksamt på ögonbrynet när Gunnar skaldade över sin inbillade Lill-Babs. "Ska du verkligen börja med canasta, Barbro?" improviserade han en flörtig schottis i tretakt. Då Gunnar dansade ryste omgivningen i ett illa dolt epileptiskt slaganfall, för han gnistrade och sken på ett så förnuftsvidrigt sätt att hjärnan på omkringvarande alldeles rycktes med i den polyrytmiska duvning. Det var inte utan att säkerhetspersonalen stampade takten den med, men Anastasia fnös.  "Her Bymling!" gläfste hon karaktäristiskt. "Här dansat vi inte utan vidare!"
Med en föraktfull gest kastade hon askkoppen framför fötterna på honom, svängde parant på kjortelfållen tills den sprack och tog ett bra tag att läka ihop igen.
Men Gunnar såg inte skogen för alla trän: "Men tjejer! Lyssna nu! Det gäller ju the grand old lady herself! Nu tar vi det från första början!"
Frkn Granat, vars förnamn helt saknade vokaler, harklade sig ständigt. Åtminstone lät det så även den här gången. Det fick Gunnar, ständigt socialt utspelad, att tänka friarstråt på ryska:
"Kak tebja zavut?" Anastasia fnös ånyo. "Näru, gubbe." Det blev ofta sådär.

Lill-Babs kunde dansa en ståtlig flamenco när lusten föll in, vilket hände endast sällan numera. Gunnar Bumling var dock en av de faktorer som kunde influera hennes dansskor som ett slags indirekt och mycket inkorrekt afrodisiakum; närhelst han kände sig yster så slog han bara en magisk kullerbytta och borta i Järvsö märktes  genast ett markant ökat feromonutsläpp. Kort därpå sågs Lill-Babs på motorvägen mot södra delarna av vårt avlånga land. Rutorna brukade imma igen och var mörkt tonade till att börja med, men allteftersom longitudtalet sjönk brukade takluckan åka upp och fru Svenssons brunstrop kunna skönjas ur bilen. Dopplereffekten förvrängde spektaklet till en passionerad tango i ciss-moll, om än med en misstänkt antydan till baktakt i närheten av Tierp. Alltnog, när bilen småningom saktade ned någonstans i höjd med Björklinge kunde Gunnar redan stå där och öppna bakdörren med en snitsig butler vid namn Ramakrishna Q. Smithmaster redo att servera en nätt liten förrätt bestående av lingonbrässerade ekblad i julmustkompott, dekorerade med bladguld, lönndom och en sorts små  marionettdockor styrda med järnhand och illvilja av en äldre illvillig urkraft lika korkad som putslustig. Vi talar så klart om ett mottagande värdigt vilken gammal folkhemslegend som helst.  Varje gång de återförenats for Lill-Babs och Gunnar land och rike runt. Vitsord och glåpord haglade över dem mer eller mindre konstant och märkligt vore väl annars. Ett sådant resultat kunde krönikeras och vi ska  gräva ner oss i ett försök att skildra hur en sådan krönika kan ha låtit om den författats här och nu: Som en uppstudsig men inte överdrivet sanningsenlig ögonblicksbild av två föredettingar med grandiosa planer om än inte anmärkningsvärd verklighetsförankring var detta ett hyfsat framgångsrikt försök till att åskådliggöra hur folk gör sig lustiga på andras bekostnad.


Anastasia spelade sax,  men utan hjärta. Gustav spelade tång, medan frkn Granat spelade lång. Platåskor befordrades; vett och sans beivrades. Nils Utterman, tokarn, följde oombedd med iklädd en egenhändigt konstruerad barkkostym och strax därbakom: Bernt Egerbladh som hologram! Detta påhitt ådrog sig fnittriga kommentarer från bytöserna vid snart sagt varje vägskäl man passerade, liksom den ansenliga, ständigt växande, svans av gräsänklingar som följde föreställningen från stad till stad. Det hände inte sällan att lokala företrädare för ordningsmakten kom sättande per dilligens för att själva avnjuta evenemanget. Sedan anhölls vanligen någon som förevändning för resan, på det att syndabocken därefter tilldelas stadens huvudnyckel och bärs runt i rusig triumf längs stadens  elljusspår tills folk tröttnade och slängde vederbörande i diket, på jakt efter nästa adrenalinchock. Traditionen påbjöd även på flera platser, egendomligt nog, att tillverka gigantiska nidbilder av Gustaf och Anastasia, vilka skulle brännas på bål under förbandets knappt hörbara joddlanden. Diverse byggavfall och även fullt funktionsdugligt, stulet byggmaterial, fanns alltid tillhanda, för skulle det eldas passade man gärna på att förstöra riktiga värdesaker helt urskillningslöst. Efter ett gig i Hunnebostrands Närke sistlidna Mickelsmäss tappade Gunnar olyckligtvis nyckeln till släpkärran i en säck på väg mot Yttre Hebriderna, där antagligen ingen skulle skicka tillbaka den. Så gick det med den turnén!