Statistics

   Det var en gång en shogun som var båd rättvis och trångsynt. Än fördelade han håvor med jämn hand, än tyckte han att ryska betjänter borde ha stannat på rätt sida havet. Han ägde ingenting men höll hov över ett drygt halvdussin misslyckade kämpar som ärvt varsin herrgård på oklara grunder. Varför dessa underkastade sig shogunens nycker, det var en hemlighet djupt begraven i södra Hokkaidos bergigaste kommun. Där, i ett gammalt risfält utan ris, låg en kista av glas. Fylld med kristall från Kista och en kastad kastrat från Karlstad, skeppad från Shetland till Själlands skärgård i sju sköra slagskepp, slängd överbord av en stråtrövarhord men minsann mangrant manglad av i nybruten jord av vildbuffelhjord. Och nu låg den alltså i Japan, precis som profetian hade sagt. Anledningen till att den fick herremännen mellan Argentina och Novosibirsk att underkasta sig den mystiskt suggestiva kraft som emanerade från den var obskyr. Mer konkret var själva kistans närvaro på risfältet samt de sju österländska länsherrarna som därstädes samlats och spelade sten, sax, dynamitgubbe och Risk. Den äldste samurajen reste dramatiskt sin katana mot stjärnhimlen och drog sin sämsta haiku:
Vi sju står bredbent
Alla har blöta brallor
Våren kommer ej.

Applådåskorna uteblev och den yngste samurajen antog seppukuattityden. Den oskickligaste svärdsmannen åtog sig att undervisa honom i harakirins bistra konstart. Han låg snart med svårt skurna fingrar och en blodig smörkniv jämte kistan. Pinsamt.

Shogun blir man inte utan trofast entourage. Framför allt kräver rangen en viss karisma, en dragningskraft på omgivningen, för ingen man är en jävelfan på egen hand.
Den rättvise lokalhjälten i vår storslagna berättelse besatt denna egenskap i drivor. När han första gången spatserade nerför Storgatan i Kobe kom de lokala skalderna utrusande med lyrorna i högsta hugg. En lång rad geishor i kimono kom struttande i sambatakt där han drog fram och spred sina bevingade sentenser. Grönsparvarna sjöng "halleluja," regnpölar delade på sig och bjöd torr passage åt hjälten. Konfettibutiken stängde tidigt och dess bättre så, för annars hade den plundrats på allt från gredelina glitterhinkar till florescerande guldpappersfragment. Ja, även de skimrande tapeterna hade nog åkt med. Shogunens vänner skulle inte följa vilken tråksäck som helst förstås. Nu hade beundrarna bestämt sig för att bli samurajer. De skuttade in i närmsta dojo, slutförde en ganska urvattnad utbildning utan kvalitetsäkring, knöt en wakisashi runt halsen, fyllde vattenflaskorna med billigt sakebrännvin och svor som pirater tills de fick examen. Först då begav de sig med pompa och ståt med katanorna på alla sätt och vis över axlarna iväg på korståg i shogunens spår, nynnandes "Hai gosaimatsu-ka, sukiyaki sukiyaki, vi ska till sist göra någe tufft."
När shogunen märkte att han fått en hope noviser på halsen så tog han allvarligt på den saken. Här kunde man inte kuta runt och bär sig åt; det var ju hög tid att börja agera som en sann feodalfurste. Alltså arrangerade han en hastig harakirifestival där folk från när och fjärran kunde slå vad om vem som skulle ena småfurstendömena och vem som skulle sprätta upp sig på lilltorgets stora scen. Haganashi Mitsonaga, gissade folk, var nog storfavorit och därtill shogunens allra argaste belackare. De hade fel. Mitsonaga-san var det nästan lika bra att gräva ner innan festivalen, för han kunde inte ens karva ut smutsen under sina egna naglar, än mindre möta sina motkämpar med katanan genom revbenen. Nej, snarare borde man ha nämnt unge Tsishiro Fläskläpp i andlösa, imponerade ordalag, ty han var minsann mannen som kunde ta död på sig själv och tre andra misslyckade samurajer med en enda tuff manöver. Men Fläskläpp fick inte respekten han för detta tyckte sig förtjäna.  Det var ju synd.

Samtidigt, bakom ett skjul på Honshus nordkust, satt man och firade med varm sake och fermenterad fisk. Han hade nyss strypt en svärdfisk till nästa fest och filade nu på en haiku till firrens ära, men hade bara första raden redo:

"Fjällen på fisken"

Han var rätt petig med detaljerna, han. Nästa rad kunde nog ta en vecka eller så men det var det värt. Tredje raden däremot hade varit en uppgift för byns grundskoleelever. Han hade givit dem allesammans i grupparbete att lista ut vad som lät fel i andra raden, och sedan be om ursäkt för det i form av en multimediapresentation med 3d-effekter i den tredje raden. De små liven skred till verket med livslust och framförhållning i diametralt motsatta kvantiteter, och ni får nu en utförlig beskrivning av gängledarens hela garderob.



Byxor: Tolv par
Masaharu Olsson tyckte om hattar. En sån hade han. Hattar: En.
Saronger: Nej, nej, nej!
Kalsonger: Nej, nej, nej!
Lovikavantar: Ja, ja, ja!
Sidenfrack: Flera lådor.
Övrigt: Ingenting.

Sålunda utsmyckad i tyrolerhatt, ullvantar, knäbyxor och glänsande brandgul frack gled Masaharu runt i poesiklassen som idogt stretade på med sina nödrim och liknelser på fem ynka stavelser. Som om slutbetygen berodde på avsaknaden av begynnelseversal var de mangrant medlemmar i e.e. cummings skola för klent begåvade men välvilliga diktmakare. Det kostade ingenting, förutom elevernas självkänsla, integritet och stolthet, men det visade sig småningom vara värt det. Tredje raden blev nämligen så här ofattbart välformulerad och fin: kungen själv skrev tackbrev till Masaharu, vilket var märkligt av tre skäl:
- Kungen kan inte läsa
- Masaharu har ingen adress
- Samtliga brevbärare i landet har svurit att om någon nånsin skickar minsta vykort till palatset blir det fram med katanan och ut på korståg mot Korea.

Sagt och gjort. Fartygen lastades till relingen med osmium och sjönk till sista bepansrade eka. Då steg skeppens värde på svarta marknaden, ty sjunkna skepp smakar alltid bättre än ingen mat alls, vilket var den dagliga undfägnaden här i trakten. Men brist på flytetyg visade sig vara en black om foten i Shoguntidens Japan, där näranog varje flyktväg gick över öppet hav mot fjärran stränder. Därför blev det panik. Städse handlingskraftig startade Masaharu en inspirerande allsång runt hamnen och täljde därtill barkbåtar av stadshusets tyngdbärande väggar, sjösatte dem och seglade på kryss rakt in i fiendens hamn tvärs över havet. Om han hade vetat hur man hyssjar, hade han nog gjort det. Nu fick styrmannen fylla i de logiska luckorna på egen hand medan Masaharu från en masttopp tog sig undan diverse ansvarigheter och låtsades vara osynlig tills kvällsmaten. Men då minsann kom han ner och glufsade i sig betydligt mer än  han hade råd med och konsekvensen kunde kvitta.
"Masaharu!" Rösten slog likt en redig örfil från höger till längre högerut. Därefter ekade den en stund. Masaharu blinkade till, kliade sig i pannan med en wakisashi och såg sig själv i omvärldens ljus.
En blekfet skallig man i höftskynke stod på grovmastens yttersta gnärp och log milt. Hans daisho-par glittrade i den sjunkande solens rosa strålar; en mormonfjäril lyfte trasslade in sig i grammatiken seglade sakta lyste beige som ackusativobjekt drev solnedgångens vanmäktiga poesi.
I brist på bättre vetande klöv Masaharu sin egen imposanta skallbas. Hoppsan, Kerstin!