Torsbys uppgång och fall I Statistics
Blue = Anders Bylund
Green = Mårten Lind
Imperier kommer, imperier går. Sådan har världshistorien varit. Torsby, däremot, har varken uppgått eller fallit, varken varit imperisk eller historisk, varken varit relevant eller intressant -- någonsin. Ã andra sidan var hoppet det sista den hålan hade. Därför tyckte Svante, bördig från trakten men utvandrad till en annan trakt, det var dags att visa världen vad Torsby kunde förmå, eller snarare kunde tänkas förmå , eller åtminstone vad Svante hoppades att han själv skulle kunna inbilla sig att Torsby kunde åstadkomma i bästa Chuck Norris-stil, förstås. "Mot Sunne!" ylade han en vacker tisdagsmorgon i Juni eller kanske juni, under svenska grammatikregler. På opumpad cykel vinglade han sedan längs Övre Frykens stränder tills sanden blev Fryk och tiden tog slut. Och sen sjönk han som en sten och dog. Det var synd.
Svantes brylling Sverker kunde simma. När han veckan därpå hittade Svante på strandkanten brast han ut i sång: Häääääär ligger du Dääääääär sitter jag Och länsar din cykelkooooooooorg På ovedersägliga viiiiiis Åh titta dääääääääär: obestridligt beviiiiiiiiiiiis På min förtääääffligheeeeet och däääärtiiiiill Sveeeeeeeeerkers njuuuuuugggaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa soooooooooooooooooooooooorggggggg!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Det var den eskapaden som fick honom att satsa på en karriär som operasångare vid Sunneteatern. Hans tolkning av Gamle Svarten vid Wagner-festivalen i Rottneros inbjöd såväl åskande applåder som uppkastade kräftpizzor. I slutändan fick han visserligen sparken, men inte nog med det; Torsbys kommunfullmäktige utsåg dessutom tolv frivilliga tårtbagare till Sverkers arkebusering och fastställde att det vore trevligt om "fler rediga värmlänningar ville visa god vilja". Arton tusen vanliga och fyra sällsynta lavarter utrotades i ett missriktat försök att bevisa viljan, exekverat av en bister fastighetsmäklare vid ryska hovet, Rasputin Ndugu von Kravallhatt, som hällde ut tusentals tunnor lacknafta lite varstans i skogarna runt Övre Fryken. I ljuset ser man sådant, spånade han och släckte solen. Det var en händelse som kom att upprepas varje kväll tills Sverker utsetts till "störigast i Frykdalen." Då tog det fart på hans svällande planer, men utnämningen satt fast i byråkratins träsk och tarvade ingrepp från högre ort. För att betvinga rödtejpen tvingades han att själv glömma bort sig på sjutton sätt: Så går det till när man bedriver lokalpolitik i en värmländsk håla!
|
|
|