Statistics

   Det hade varit en varm dag. Det knäppte ännu i plåttaket. Under detsamma satt en man stilla och iakttog hur luften dallrade över den varma verandan. En fluga surrade trött någonstans. Vid knuten på huset stod en tom vagn, vars förspända hästar frustade otåligt. Mannen under plåttaket rörde i en plåtburk. Det rasslade. Ett dammoln syntes nu vid horisonten. Han kisade en stund mot det, men återgick snart till plåtburken. Dörren till huset öppnades, och en katt smet ut. En häst gnäggade. Dammolnet växte, kom närmare, och snart hörde man dånet av hovar. Inifrån huset hördes upprörda rop, och plötsligt lät det som om någon tappade något i golvet. Ett kastrullock kom utrullande genom dörren. Hovsmattret växte i styrka, och mannen såg äntligen upp från plåtburken. En hel hord zebror galopperade fram över det brunbrända gräset, löddriga och frustande. De vid vagnen förspända hästarna såg zebrorna komma och störtade genast mot dem. Dammet yrde, vagnen krängde, och snart utbröt fullt slagsmål där mellan det vindpinade gamla huset och det gistna staketet. Vagnshjulen knirrade, zebrorna utstötte vilda skrin medan de slet för att forcera sig fram till mannen under taket. Hästarna stred ursinnigt med hovar och tänder, men zebrornas antal och den tunga vagnen som begränsade hästarnas rörelsefrihet var dem övermäktiga, och snart sprängde zebrorna förbi med fradga i mungiporna, rev plåttaket och sparkade vilt omkring sig. Mannen med plåtasken kravlade hastigt upp från sin insuttna grop i sanden med asken i ett fast grepp. Det var en tämligen oansenlig liten burk, bucklig och glanslös, men mannen höll den så knogarna vitnade och höjde den likt ett vapen, eller kanske en sköld, medan han gick emot de skenande zebrorna. Den rasande flocken upphävde vid åsynen av honom tyngdlagen och flög samfällt emot honom likt randiga pegaser med mord i blicken. Löddriga länder och uppspärrade ögon, skrik och tumult och gnägg, sparkande hovar och blod som stänkte överallt på den dammiga gårdsplanen följde. Ur huset kom nu i god ordning skridande ett luciatåg, komplett med bullfat och tomteskara baktill. Stämsången hördes knappt över stridslarmet, och snart fick en av tärnorna sitt glitter i oordning och en stjärngossestrut halkade på sidan. Lucian stannade och såg barsk ut på ett sätt som skulle ha fått vilka lussemorgonsföräldrar som helst att undra om det varit konkurrens om luciakronorna, men i det här fallet var det avsaknaden av uppmärksam publik som vållade misshaget. "Typiskt! Här har man ansträngt sig för att bjuda på ett riktigt hejdundrande luciatåg och så bara kommer det zebror och slåss och bär sig åt! Skäms!" Mannen med plåtburken gjorde honnör och skuttade ovigt åt sidan, snavade över staketet  och rullade ömkligen ner för en slänt. Zebrorna var över honom i ett huj, och bet huvudet av honom på ett festligt manér som själve Jesaiah Lundström hade skrattat gott åt om han fått bevittna det. Nu var han emellertid död, han med. Över larmet kring det lilla huset hördes plötsligt en kraftfull stämma som hållits i grannkåken sedan förmiddagen: "BRYYYYT!" Regissören stegade fram tiill utbydgsföreningsstämmans församlade skådespelarkår. "Det här är nog sämsta tagningen hittills! Vem fan släppte lös zebrorna?" Tystnaden lade sig. Lucian skrapade med foten och rodnade skälmskt. "Det var kanske....eller, alltså...." Regissören fortsatte: "Och varför satt den där luffaren med plåtburken inte stilla? Det där eviga rasslandet förstörde hela scenen. Överhuvudtaget var det OREALISTISKT. Skärp er. Och lite närvaro! Det här ska inte tas som kritik. Bulle, någon?"
"Men alltså", började en av stjärngossarna och fingrade på struten. "Ska vi verkligen ha de här kläderna?  Vi är ju arkeologer?"
"KÄFTEN!"
"Men går inte hela storyn ut på att skildra utgrävningen av Nefertitis grav? Varför ska vi se ut som en skolklass på julavslutning?"
"Jag tänker inte förklara självklarheter."
"Nej, men det här är ju uppenbarligen inte självklart eftersom vi inte fattar."
"Eller så är ni inte tillräckligt engagerade! Kom igen nu! Okej, TAGNING!"
 

Det hade varit en varm dag. Det knäppte ännu i plåttaket. Under detsamma satt en man stilla och iakttog en zebra i stjärngossestrut. En fluga surrade trött någonstans. Vid knuten på huset stod en tom vagn, var förspända tomtenissar skramlade med ljuslyktorna. Mannen under plåttaket åt sakta pepparkakor. Det knastrade. Ett dammoln syntes nu vid horisonten. Han kisade en stund mot det, men återgick snart till pepparkakorna. Dörren till huset öppnades, och en lucia smet ut. En tomtenisse gäspade. Dammolnet växte, kom närmare, och snart hörde man dånet av kastrullock. Inifrån huset hördes upprörda rop, och plötsligt lät det som om någon tappade något i golvet. En plåtburk kom utrullande genom dörren. Kastrullrasslandet växte i styrka, och mannen tog en kaka till. En hel storköksuppsättning kastrullock kom skenande över det brunbrända gräset, rostiga och buckliga. De vid vagnen förspända renarna såg locken komma och buffade på tomtenissarna bredvid. Luvor svängde, strupar harklades och snart hördes stämsången där mellan det vindpinade gamla huset och det gistna staketet. Vagnshjulen knirrade, tomtenissarna sjöng stämsång medan de slet för att forcera sig fram till mannen under taket. Kastrullocken slamrade ursinnigt, men zebran i stjärngossestrut och dess glänsande stjärnor distraherade dem, och snart for kastrullocken förbi i en virvlande slamrande husgerådsdans, rev plåttaket och dunkade vilt mot varandra. Mannen med pepparkakorna kravlade hastigt upp från sin insuttna grop i sanden med en kaka mellan tänderna. Det var Det var en tämligen, var Det.

"BRYYYYYYYYT! Jättebra! Nu börjar ni närma er nåt! Tänk mer kakor nu!"
"Men jag förstår fortfarande inte varför vi är ett luciatåg? Det verkar ju helt absurt; arkeologer... "
"Precis! Jättebra! Fortsätt så!"
"Jag för min del undrar varför den där flugan är trött? Det vore väl mer rimligt om den var pigg?"
"Okej, jag kan gå halva vägen. Han är småsliten och lite less men inte trött. Dessutom har han helt ok näringsstatus och -- usch, försvinn, flygfä!" SMACK!
Tystnaden som lade sig kändes konkret som ett betongblock. Flugliket smetade påtagligt ut sig.
"Du... slog ihjäl honom?" utbrast en av tomtarna. "Då kan det ju kvitta om han är sliten eller vad fan han gör. Nu kör vi utan honom!
"Men  ..." började en annan.

Det hade varit en varm dag. Det låg en valross och kippade efter luft på plåttaket. Under detsamma satt en man stilla och hoppades taket skulle hålla. Vid knuten på huset stod en tom vagn, vars förspända hästar frustade otåligt. Mannen under plåttaket åt sakta rostad valrossvål.

"BRYYYYT! Vad sa jag om ätandet? "
"Jamen jag äter ju" muttrade mannen med valrossvålen.
"Jo, men det skulle vara kakor."
"Valrossvål är väl typ kakor."
"Va?"
"Klart att valrossvål räknas som kakor!"
"Det tycker jag med."
"Man kan servera grus och kalla köttbullar!"
"Förlåt?"
"Man kan servera grus  och kalla köttbullar!"
"Är detta ett seriöst menat lunchförslag?"
"Nej, jag föreslår bara en enklare förtäring. Spegel av grus. Dryckesval kan..."
"Skärpning allihop! Valrossvålen åker!"

Det hade varit en varm dag. Det låg en flådd valross på plåttaket. Under detsamma satt en man stilla och höll för näsan. Taket knakade betänkligt. Vid knuten på huset stod en tom påse rostad valrossvål och brann. Mannen under taket åt sakta en mandelkubb-

"BRYYYYYYTT!! Vad i hela häcklefjäll är nu detta?! Var är vagnen?" Uppgivna suckar hördes.
"Vad är det här?"
Regissören slet mandelkubben ur handen på skådespelaren och slängden den i en stjärngossestrut.
"Vi hann ju inte ens..."
"JAG SA ATT DET SKULLE VARA KAKOR!"
"Men mandelkubb är väl..."
"NEJ!! Det är JAG som är KAKOR!"
En pinsam tystnad lade sig över sällskapet. En tärna harklade  sig och en tomtenisse skrapade med foten. En hackspett hördes på håll.

Det hade varit en varm dag. En ruttnande hög oformlig massa låg och stank på ett ihopsäckat plåttak. Fastklämd under detsamma låg en man och och iakttog hur luften dallrade över en ännu varm hög aska. Mannen sträckte sig vanmäktigt efter en mandelkubb längre bort i gruset utan att kunna nå den. Gruset knastrade, och en zebra i stjärngossestrut traskade  vingligt förbi. Ett moln av svart rök steg ut genom fönstret och välvde in den vagn som stod parkerad på gårdsplanen i ett svavelosande töcken. Mannen under plåttaket visslade luciasånger. Dörren öppnades och en flod av kastrulllock rasade ut på gruset. En häst skrek i dödsångest. Det svarta molnet virvlade och antog gestalten av drottning Nefertiti. Sanden bakom huset började röra sig, först långsamt och knappt märkbart, sedan i ljusets hastighet, sedan i normal hambotakt, för att så småningom blåsa bort och avslöja en mumfierad tomtenisse, som med klolika händer höll ett krocketspel. "Lira lite?", hördes en gäll stämma över tunet.

"BRYYYYYYT!" En kollektiv uppgiven suck utandades, varefter en kort paus vidtog och därpå följdes av att alla började prata i munnen på varandra. "Bästa tagningen hittills!"
"Härligt, nu är vi på gång!"
"Ingen kommer att fatta nåt!"
"Det här är bara så skönt abstrakt!"
"Sämsta sörja jag någonsin njutit så fullkomligt!"
"KÄFTEN! Det är JAG SOM BESTÄMMER! Vi kan inte nöja oss med detta! Det är inte TILLRÄCKLIGT! DET ÄR JAG SOM HAR VISIONERNA! Det ska vara KAKOR ÖVERALLT!"
Om tystnaden hade blivit mer påtaglig hade man kunnat skära handlederna av sig i ren desperation. En lätt bris drog sakta genom lägret och fick kjortelfållar och frackskört att fladdra till. Ingen vågade möta någon annans blick. Fötter skrapade i sanden. Till slut harklade sig någon och började tafatt att formulera en sammansatt mening med lätt undfallande ordval, men brisen som rasslade runt sandkornen på stenhällarna verkade totalt ha fångat uppmärksamheten hos samtliga involverade, varför väntan på att något skulle hända blev obegripligt utdragen.

Det hade varit en varm dag. En död man låg och ruttnade, höljd i stinkande rester av något till hälften upplöst elände på ett rivet plåttak. Kastrullock låg överallt och täcktes långsamt av fallande aska från skyn och drivande, brinnande rester av en papperspåse och sand. I ett moln av eld och rök stod ett förkolnat luciatåg med särkarna på sned och korinterna endast anade som ett diffust mörkare stråk i de förbrända resterna av deras brickor. En död zebra låg och stank bland resterna av ett alldeles utbränt litet hus, vars väggar fläkts ut åt fyra håll. En mumifierad liten figur låg vält med ansiktet neråt och en krocketklubba lite på sniskan i bakhuvudet. Vid horisonten syntes silhuetten av en liten lastbil som närmade sig i den dallrande luften. Ett vagnshjul som låg utslängt i sanden utgjorde det enda cirkulära föremålet i området, bortsett från bubbelpoolen och en basker på som låg på sniskan uppe i ett träd. Lastbilen skramlade och man såg hur kakor studsade av flaket vid varje gupp. Från motsatt håll syntes ett annat dammoln och ett asfaltsverk som obönhörligen pumpade ut flerfilig motorväg i riktning mot huset. Luften dallrade av ångorna från den heta tjärmassan. Längs den stelnande vägbanan blänkte asfalten svart och skoningslös. Skulle den nå fram före lastbilen? Motorn hostade betänkligt och marken var täckt av stora stenar och döda buskar. Så strävade lastbilen med ett allt mer skorrande motorljud framåt uppför en sista sanddyn, varpå motorhuven plötsligt flög upp och svart rök bolmade ur den övertända motorn. Föraren kastade sig ner i röken, rullade runt, sprang ner i en grop och upp igen, uppenbarligen fullständigt i gasen. Alldeles samtidigt dundrade asfaltsverket in och en flod av svart, trögflytande gegga vältrades ut över gårdsplanen och mötte den enorma mängd kakor som i stora högar och sjok kastades av från lastbilsflaket. Det fräste och skvätte när kakor mötte tjära och sten, och snart täckte en kolsvart slät yta hela området. Asfalt, asfalt så långt ögat såg. Endast där tidigare ett plåtskjul stått syntes ett fåtal förvridna  stålformationer sticka upp genom den ångande, kletiga massan.

"BRYYYYT! Där satt den!"