Statistics

   Alla vill att jag berättar det här. Så  ok. Jag har tvekat länge, mest eftersom det gör så ont,  men jag kan inte bara låtsas som om ingenting hade hänt. Det var så här: alla fruktmuffins som halva Torvalds yl stryk höst hund struts raggamuffin 17 ger inget. Nu undrar ni vad en 47-årig sopgubbe med tourettes syndrom har gemensamt med en ofantlig genomblöt papplåda bakom simhallen.  Väldigt mycket. Det är nämligen mitt hem. Problemet är att sopgubben ständigt vägrar erkänna min rätt till att själv välja min vistelseort såväl fysiskt som andligt. Jag vet var jag har mig själv och var det barkar. Här kommer han, fet i hågen med ett höganäskrus i högsta ghee hnnn hnn ghöö hnn!
 

En annan gång var det betydligt kortare avstånd mellan jorden och mig. Jag hade via post erhållit en uppmaning att flytta.  De skulle begrava mitt hus under ett tjockt lager sediment som muddrats upp utanför pappersbruket, kvicksilver och fibrer och guvetallt. Jag tyckte att det var överdrivet.  När lastbilarna rullade in på måndagsmorgonen hade jag svårt att hålla mig för skratt.  När grävmaskinerna dök upp med sina skopor började jag dock få en ihållande klåda i knävecket, himlen mulnade och en liten lönnfet man hasade sig fram mot mig. Han var klädd i för årstiden påfallande tjocka benkläder av något slags pälsliknande material. Även hans fezliknande mössa och jackan var för varma för årstiden och hade fodring istället för instoppat tidningspapper som annars var det som jag förväntat mig. Den läsare som nu tror att jag driver med honom får väl låta nåd gå före rätt. Det tänker i alla fall jag. Den lille mannen blängde på mig. 
"Det vore dags för herrn att flytta på sig. Vi ska förstöra allt han äger.  Han måste förstå att det ligger i hans eget intresse. Ägodelarna fjättrar oss vid marken, har han tänkt på det? De tynger ner. Vi äger inte dem, de äger oss. En
gång så..."

"Ursäkta", avbröt jag, "men det är något ni borde veta. Jag har överklagat beslutet om sedimentdumpning å denna fastighet, DOMAREN 2:3 enligt Plan och bygglagens tredje kapitel och åttonde paragraf.  ""Har ni älskat någon?", frågade mannen surt och fortsatte "Det har jag." Han kastade en blick upp mot den granitgrå himlen, fortsatte: "Det var i syrenernas tid. Jag hade just fyllt 27. Jag träffade henne på väg till det jobb jag hade ljugit mig till. Hennes hår var som nylonfiber och hennes blick var en nyfångad utters. Jag var frisk som en sällsynt och  robust fisk som icke fått vandra uppför floden där jag kunde förväntas föröka mig. Vi hamnade alltid i samma tunnelbanevagn. I början var det en slump, men allteftersom dagarna och veckorna gick blev det en besatthet. Jag ville andas in samma luft som hon. Dela samma  del av mikrokosmos, gå upp i hennes
subatomära existens, hennes kvarkars spinn och färg..."
"Men grävmaskinerna", avbröt jag, "grävmaskinerna därborta är inte tecken på långvarig och beständig kärlek. Det är jag säker på! Jag..."
"Hon bröt isen. Sa till mig att hon  märkt att jag hängde henne i hasorna. Hon sa att jag betedde mig som ett skyldigt djur." Han tittade bedjande på mig. Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag sa inget. Han  tittade ner på marken. Regndroppar föll på hans skor. En stunds besvärad tystnad förflöt. Han fortsatte. "Nå,  har ni inga drömmar? Inga visioner? Jag bara frågar?"
"Nja, finge jag torra tidningar att lägga på golvet här så skulle jag inte klaga. "
"Patetiskt. Ni borde följa mitt exempel. En bra karl strävar mot höjderna.
"Jag har redan varit där." Han höjde förvånat på ögonbrynen. Jag fortsatte:
"Man brukar säga att man inte ska räkna given förrän krona gått hem." Han  tystnade.  Det här hade han inte räknat med. 
"Jag har dock varit med på den tiden då man kunde göra sig helt omöjlig med små, enkla medel. Man kunde till exempel väsa kärleksdikter opåkallat eller med ojämna mellanrum dunka sig i huvudet med sten."
"Vad har det med det här att