Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Påvar vi minns

Statistics


Blue = Måns Svensson
Green = Mårten Lind
Red = Anders Bylund

   Av de många innehavarna av stolen i Rom finns förstås endast en handfull värdiga att verkligen minnas av oss som i kraft av livslång hängivenhet  och spirituell uppstudsighet verkligen gjort skäl för namnet kalenderbitare. Sålunda bjuds ni härmed att följa med mig på en häpnadsväckande exposé över de kanske mest färgstarka, om inte nödvändigtvis mest dugliga, ledarna i katolska kyrkans
världsomspännande samfund.


Redan så tidigt
som tvåhundraarton f. kr. tog en liten grek vid namn Agathokles sin bästa doriska yllemössa, installerade en liten stålram i brättet, och skrev religionshistoria. Han anses allmänt vara grundaren av Vatikanen som företeelse och koncept.  Hans kulturarv kom tyvärr aldrig att få det erkännande som det förtjänade, mest till följd av att han var rentroende, och sådant går ju inte, men bristen på existerande katolicism bidrog också till hans irrelevans. Om titeln påve är applicerbar uteslutande på högsta hönset för det Romersk-katolska kyrkoväsendet så torde Agathokles mest utgöra ett kuriöst tilltugg för hardcore vatikanen-nördar som raggar nunnor utanför söndagsskolan. Däremot - men, jaha, vi går vidare. Agathokles livsverk kom vid hans bortgång att tjäna som avskräckande exempel. I alla fall så följdes han närmast av Giovanni Fasano, eller Johannes den artonde. Den enda samtida källan som nämner hans namn, om än i allra hastigaste förbigående, är en svårtydd inskrift på baksidan av ett utedass i Pompeji: "Monsignor arton ser tjock ut rakt framifrån." En del uttolkare har här lagt särskild vikt vid ordvalet "tjock," eller "profundus" och velat dra paralleller till något som sades en gång på fyllan när krogen stängde coh som sedan dokumenterades i fyrfärgstryck på baksidan av ett paket tändstickor. Sämre kunde det möjligen ha blivit om någon kommit ihåg det. Med andra ord minns vi Johannes XVIII som två olika personer: dels som monsignor arton, tydligen, och därtill fläskberget Vesuvius.

Minns ni
hur man för bara några år sedan menade att det var en riktigt dålig idé att ens försöka göra sig fin inför mässorna i Smolensk? Den vurmen hade sina orsaker, menade man, och därför var det många som rynkade pannan när monsignor Agaton den Förste inte bara proklamerade att han köpt en mitra av platina med kollektionspengarna utan även skrivit över samtliga kyrkliga tillgångar på sin katt Kardinalen. Kardinalen råkade vara hängiven muslim, och snart var ett smärre religionskrig under uppsegling. Religiösa husdjur var uppenbarligen mindre inflytelserika och artikulerade än vad folk i gemen var benägna att erkänna, men Kardinalens trogna anhängare hade mindre folkvett än medeldyrkaren och var dessutom olämpligt rik. Sålunda kunde utan minsta besvär en maktgalen huskatt tillskansa sig oproportionerligt stora förmåner och steg snart till överhuvud för självaste kyrkan. Felis Furcifer, som i sin avhanding "Die Katzenpapst des Kirche des Smolensk" verkade tycka väldigt illa om såväl katter som tysk grammatik, där främst kasi förefaller vara antingen främmande eller ondskan personifierad. Parentetiskt kan jag här tillägga något.

Trots fragmentarisk historieskrivning framstår
Kardinalen som en svulstig, obevekligt njutningslysten samt nästan omöjligt långsträckt religiös ledare. Påvestolen nådde han strax innan nionde livet löpte
ut och hade han inte
kunnat lukta sig till arsenik så hade han aldrig kommit så långt. Detta illustreras tydligt av arseniktryffeltårtan i Gascogne, arsenikaladåben från Frankfurt och arseniknjurpajen vid slaget vid Wolgast, samt flera arseniktebjudningar, arseniksmakprov och arseniktartelletter vid Arsenikfesten i Lund. Det var faktiskt mycket nära att det vid åtminstone något av dessa tillfällen kunde ha gått väldigt bra, men oturligt nog så blev det arsenikfrossande i överkant och massgravarna fylldes till brädden. Detta har präglat Kardinalens eftermäle i så motto att han ofta kallas "Arsenikpåven" snarare än någon av de många mer slätstrukna namn hans efterträdare fått. Innocentus "Triste Ture" XIV, Hannibal"Kapitälet" I, Alexander "Blomkrukehållaren" IV och, förstås, Justus "Gamle Grisen" XXX. De skulle allihop ha bytt sitt smeknamn mot vadsomhelst, utom "Gröffe Grytgröt", sägs det. Gröffe tyckte om sin grytgröt och hade aldrig velat konsumera något annat, och föreslog någon hummerkalas eller nystekt gris så fnös han våldsamt så att halva hjärnan hängde ut genom näsborrarna. Han var inte nådig när han var på det humöret.

Därefter uppstod något av
en storhetstid i påverullorna, emedan inte mindre än tre pretendenter tillkännagavs av kardinalskonklaven när den Grytgrötska lågkonjunkturen abrupt höggs av av en lika oförutsedd som uppsluppen Genomabayersk katolicismrenässans. I spetsen för trettonde femtekolonnen marscherade nämligen den sedermera så vittomfrejdade representanten för komplicerad meningsbyggnad och bortdribblade upplägg Jonte Karamazov. Den minst tillräkneliga av dennes hävdatecknare gör sig själv en otjänst om han eller hon hårdnackat vägrar att erkänna att det faktiskt fanns en tid kort efter Askonsdagen 1837 då ingen krävde att man skulle fortsätta med papismen över huvud taget. Den eran har förvisso sina belackare, men inga som räknas. Flott, grannt och oskäligt länge regerade alltså den hedervärde Agaton III. De mest påtagliga resultatet av detta var kräklans formförändring; från den traditionella spiralen vred Agaton ut en egendomligt förvrängd version som inleddes med en råbandsknop och avslutades med tre skotstekar på tvärsen och en ärligt menad men rätt slarvigt exekverad dubbel halvslag runt egen part. En handgriplig protest från guldsmedsskrået hade nog varit fruktsam, men Agaton hade listigt nog redan skickat runt en låda med mysiga svampar till noga utvalda medlemmar av sagda skrå. Alltså befann sig dessa i ett allt för intressant tillstånd för att avhandlas här. Agaton var i sanning en listig gammal spelevink!

Den nya kräkelformen höll
dock icke måttet när Agatons pontifikat ifrågasattes av en vredgad kardinal vid namn Jaruslav "Vatikanens Argaste Själ" Boblinski. Pöbelns vrede var intet mot denne kyrklige bödel; så fort han fick nys om Agatons vedervärdiga hädelsekräkla nedkallade han Guds straffdom över sig själv och förintades prydligt. Då hade Agaton inte mycket att komma med i jämförelse. Han avskedades ögonblickligen, och askan spreds jämntjockt över hans barndomshem i ett slags missriktat försök att påminna honom om hans rättvisa station i livet. Alltså förvånade det knappast någon att den som därpå besteg påvestolen omedelbart förbjöd kräkelspektakel av varje slag, samt att ingen påve velat låtsas om att han företrätts av en spelevink som denne Agaton. Men om man beaktar det faktum att även påvlig bulla smakar bättre med salt än utan kan man utan vidare omsvep förutsätta att en redig slev havssalt kunde vara på sin plats i plytet. Jaruslav behöll sedan makten i långliga tider, trots båd lömska anslag och ett vidlyftigt leverne av omåttlig slösaktighet och brutalitet. Exempelvis avrättades tretton tvålfagra ungersvenner enkom för att de var tretton till antalet, medan sju dömda lönnmördare gavs friheten under villkoret att de hädanefter skulle förbli mellan fem och nio till antalet men minst två gånger per dygn uppge namn och adress för tre till fyra medlemmar av lokala"grupper" - vad som menades med den vaga benämningen skulle månatligen debatteras i den tidens massmedia, från sporadiskt distribuerade papyruspamfletter till hällristningar och vetefältscirklar. Där kunde bröderna Özgul och Nazgul Barbasmurf tjäna som ett övertydligt exempel; redan 1412 hade de slagit världsrekord i slumpmässigt våld då de löpt amok i tandem mellan kvart över sju och halv elva en tvålfager tisdagsmorgon, bara för att upptäcka att någon annan gjort det redan tre veckor tidigare. Då sprängde bröderna i rent trots en slumpvist vald moralisk barriär, nämligen att rödhåriga damer med minst två äktenskap i bagaget och en grundmurat solkig vandel näppeligen torde bekymra sig om vare sig Riemanns hypotes eller den numera allmänt förkastade dogmen om fadern, sonen, den helige grannen. Det gick till så här: Özgul emottog mot postförskott en liten låda som Nazgul omedelbart påstod sig veta innehållet i på till synes lösa grunder. Men Barbasmurfarna hade sina metoder, så Özgul kände att han gjorde klokt i att lita på bror sin.
Tyvärr tyckte
Nazgul själv att han inte var värd den sortens tillit. Han hade helt rätt. Inom kort illustrerades detta med pinsam övertydlighet när Nazgul tvärsäkert utbrast"Halleluja!" och steg upp till allmän beskådan på en vinglig pall. "Lådan innehåller en älg!" förutsåg han. Özgul slet sönder pappen och ut ramlade en antänd bomb. "Oops!" sa Nazgul. "Älgen brinner!"
Utan vidare omsvep
slängde Özgul bomben på Nazgul som med en läcker volley vrängde eländet ut genom fönstret.  Krevaden kom deras hydda att förintas i en gigantisk ljusshow.
Därav kommer det välkända ordspråket
"bättre lyss till den bomb du fick i trynet än att aldrig spränga en gris."   

  

Diskutera
Påvar vi minns

Mårten Lind
2012-05-14, 16:52:21
Jag fnissar så hela tv-stolen gungar, och försöker samtidigt vara tyst så jag inte väcker nån, vilket får konsekvensen att mellan varven pressas fnissluften ut genom en så liten öppning att jag piper gnälligt, som en ballong man drar i öppningen till. Och jag applåderar den som satte kniven i den här eländiga historien. Lustigt att det inte kunde ta sig bättre när vi liksom bara behövde formulera lustiga anekdoter om några snubbar som inte har nåt med varann att göra - typ det nästan alla historier handlar om ändå. Men på beställning går det inte.

Måns Svensson
2012-05-14, 15:05:23
Det var rätt att sluta, det blev ju aldrig något vidare detta. Dock innefattar den en helt ofattbart konstig passus som är minnesvärd i kraft av sin fullständiga uselhet. Först diskuteras ett antal exempel på slätstrukna öknamn som diverse påvar har fått, varefter det påstås att samtliga dessa kyrkoöverhuvuden mer än gärna skulle ha bytt sina respektive tillmälen mot vadsomhelst utom ”Gröffe Grytgröt”. Därefter fortsätter Anders fullständigt obegripligt med att skriva ”Gröffe tyckte om sin grytgröt” (VAD tänkte du på??) varpå vi samfällt producerar ”och hade aldrig velat konsumera något annat, och föreslog någon hummerkalas eller nystekt gris så fnös han våldsamt så att halva hjärnan hängde ut genom näsborrarna. Han var inte nådig när han var på det humöret”. Därefter nytt stycke. Detta är så totalt kass, men samtidigt finner jag det hysteriskt kul, inte minst för att det kommunicerar ett slags vag känsla av trötthet och oengagemang från samtliga författare.

Måns Svensson
2012-03-17, 17:38:25
Det är helt sant, men det är rätt skoj här och där ändå.

Administrator: Anders Bylund