Torsbys uppgång och fall III Statistics
Blue = Anders Bylund
Green = Mårten Lind
Ingen visste riktigt hur det gick till när Sverker fick sån ordning på Valbergsängen att flaggorna vajade i ren triumf. Men så blev det, trots allt. En del hävdade att så skulle det vara för alltid, och det hade de tokigt fel i.
Efter tre dagar hade de flesta biverkningarna av Sverkers "lösning" utbrutit, och det var då inte många bonnläppar kvar i kommunens centrala delar. "Tänt vare här! " hojtades det varstans medan oborstade rekryter löd Sverkers påbud utan minsta eftertanke och satte fyr på varje butik saluförandes de olyckliga Sunneflaggorna eller andra effekter från grannkommunen. Om gamle Tor varit där hade han flyttat till Brunskog i ren och skär förbrylling. Det var han känd för att aldrig göra, men tanken fanns alltjämt, antog man tydligen.
Sunneledningen satt i krismöte för femte gången på tre timmar. Sunnekyrkan i synnerhet tyckte att det var opassande att ge upp helig mark bara för att Torsbytrupperna plöjt ner Sunnesynagogan förra veckan med en dumpertruck och fyra ton Falu Finsalt i plogfårorna. "Sånt händer ibland om man inte ber till rätt man," snäste förövarna i lokalbladets insändarspalt dagen efter, och det hade de rätt till enligt Sunnetraktens sedvänja. "Kör rätt ner i Mechizan!" hojtade själve kyrkoherden burleskt och hejade på vandalerna på rad tre. Men mötesordförande Svanmark accepterade sällan känsloyttringar av politisk eller religiös karaktär på officiellt kommunalrådsmöte. "Tyst!" En pinsam tystnad lade sig över rummet.
På redaktionen vid Torsbykuriren mådde man fint värre. "Ge bonus till mig!" hojtade annonsjägare Bertil Bondesson blåögt och tömde kaffekannan över chefredaktören och tillika hans älskare Robin Fromlowitz, som skållades till döds. "Hoppsan," var Bertils muntra utrop därvidlag. Bekymmersam var han sällan, sade folk. Men just denna gång började underläppen darra en smula och sedan kollapsade Bertil i en självömkande hög av omväxlande vrede, förtvivlan, och inte så lite apati. Hans kaffe var förspullet! Utan koffein kunde det gå illa, men precis hur illa hade han ingen aning om. Samtidigt, på kafferosteriet nere i storstan hade förlusten uppmärksammats med en kort notis i personalbladet. "Kaffekris leder till dåliga don!" uttrumpetade Löfbergs Allehanda utan att närmare beskriva fadäsen. Det skulle nog kvitta, tyckte förläggaren enhändigt, att förklara sånt ingående. Det fick han otroligt fel i.
Tre veckor senare dinglade han från kyrknocken med fem blytyngder om fötterna och en löpknut sextiofyra varv runt axlarna. Hur hamnade han där? Det kanske ni minns från alldeles nyss. Förläggarens öde var få till förvåning förenat med hans felaktiga analys av det politiska klimatet i bygden sedan fejderna i mellersta frykens strandlandskap fått konsekvenser ända bort till Torsby och det var alldeles säkert så att rikspolitiken skulle komma att ignorera det.
Men i Sunne fortlöpte alltså krismötet. "Utan kravallstyrkor kommer de att riva ner stadsmuren på torsdag kväll," räknade polischef Dunkeltorsk med hjälp av kulram ut. "Vi har en slangbella och en kulram!" påstod hans inställsamme kommissarie. "Ransätersgänget rev stadsmuren i förmiddags och marscherade mot Folkets Park med högafflar och facklor," mindes han ännu fjäskigare. Det var ingen som stod ut med Dunkeltorks egenheter någon längre stund, förutom kommissarie Flärke Adamstaaf, patetisk och go som en fet gris med trynet permanent uppkört i arslet på befälshavande överordnade. Sådan far, sådan son, sägs det. "Vi har minerat bron med sprängdegspatroner och snubbeltråd," gläfste han förskämt. "Dessutom ligger två ninjor i bakhåll mellan norra bangatan och gamla badhuset. Själv ska jag till sommarstugan med Linda." Kontorsassistent Putte Chrustjev harklade sig förtvivlat. Hans agenda hade alldeles kommit av sig. På pappersarket framför honom stod det, nedanför "Mötet öppnas taktfullt av mötesordförande varpå kaffe serveras", att dagens diskussion skulle ägnas åt riktiga kommunalaffärer såsom höjd avgift för försenade bibliotekslån samt sänkt avgift för fortkörande kommunpolitiker. Men genast hade mötesdeltagarna tappat den röda tråden och istället dravlat om kravallinsatser, "hot mot demokratin" och annat ovidkommande sett ur strikt protokollsynvinkel. Därför var det med av panik tvungen hand han greppade nödmegafonen, installerade färska batterier och drämde den i pannan på sig själv.
I vanliga fall kunde man från toppen av Tossebergsklätten urskilja såväl Rottneros park som Ransäters herrgård bortom Frykensjöarnas och granskogarnas blågrönt impressionistiska sträckning, från de fräknigaste fröknarna i Kil till de raskaste karlarna runt Tolitta och Sillegården. Idag kunde man bara se ett par meter runt utkikstornet, sedan hejdades utsikten av en tjock, illaluktande och oborstad turk vid namn Özgul. Han satt på försterlästen och dinglade med sina fläskiga fötter så svettdropparna stänkte ända bort i Gräsmark och Brunskog. Det störde inte honom märkbart, men norska turister och även andra norrmän tyckte att situationen närmade sig ohållbar. Sålunda puttades Özgul ned från parnassen under halvkvävda protester från hans faster, som sålde kebabplättar på marken nedanför. Efterkommande generationer kallade henne "den platta plättplutten," vilket inte var helt missvisande. Hon var trots allt ordentligt tillplattad.
Sverker lade in en gigantisk stekspade i Saabens baksäte och satte av i nitti knyck uppför Tossebergets vindlande grusvägar. Det vore slöseri att inte ta fasta på att plättar fanns i godtycklig mängd vid utkikstornets bas. Så tänker en sann profitör, och sådan var Sverker på sjutton sätt.
Samtidigt, i Sunnes enda möteslokal härbärgerandes representanter från både valberedningen till fritidsnämndens kravallutskott och hälsovårdsnämndens fyra suppleanter, satt en liten man och skrev motioner. Han hette Petter Imponanskalsong och hade intet bättre för sig än att begära obegränsad makt åt sig själv. Mor hans hade sedan barnsben itutat honom att "bränt krut förgås nog, ungjävel!" Å andra sidan hade hon också tyckt att "lika kan vara lagom" och "en fet gris i farstun låter fint, ditt härke!", så hennes visdom var milt uttryckt disputabel. Tvärs över bordet med händerna i vädret stod gamle och städse tvålfagre styrelsemäster Per Telegraf, kommunicerandes per telegraf, och det var Per Definition inte främmande per definition. att per omgående ger herr Telegraf Per Omgåendes möteprotokoll i morsekod och i morse kodade hans bror Hans Brorsson, hans brorson, morsans morska mörs. En pinsam tystnad sänkte sig över hela världen samtidigt. Torsby tystnade allra sämst, tyckte man. Det tyckte Torsby nog kunde stämma. Samtidigt, i Sunne, tog händelser sin gruvligaste vändning hittills.
|
|
|