Statistics

   Den ljuva klangen färdades över nejden likt ett lavenderlila moln av spröd, finfördelad och liksom alldeles drömlik dansk marsipan. Som av en lycklig slump var det landets främsta experter i klanguppskattande som nu stod församlade runt Stora Torgets finaste korvkiosk. Små lampor blinkade på strategiskt utspridda punkter var man såg; en doft av diesel och kamomill låg som ett töcken kring snabbmatsskjulet och bakom statyn av hertig Sune; och tittade man riktigt noga på hertigens vänstra knä kunde man nästan urskönja en ditklistrad lapp med borgmästarens motto i schablonbläck: "Bättre lyss till den snö som föll igår än att aldrig hiva bärs någonsin, ens på svensexa eller annan officiell festfunktion." Sådan var han, av hävd och beklaglig brist på hyfs, folkvett, och talang. Nu var han dock lyckligen nygift utan något som ens liknade ånger eller sexualdrift, så gubben var rätt nöjd med hur han åsidoställt sig själv för all framtid.
"Hörrö gumman," hojtade han skojfriskt när han kom farande på sin lilla kälke, som vanligt skarpt fokuserad på knyppelkroken i den tredje fäboden från väster medan publiken slängde konfetti och ihopvikta kuvert med hotellrumsnycklar i hans väg. Toklustigt balanserande på högerfoten med just den där käcka vinklingen i knäleden som man bara kunde fnittra över gled gubben förbi den ivrigt hurrande lilla folksamlingen vid kiosken och fortsatte i pikstil vidare mot den bergvägg som installerats enkom för att utgöra ett häftigt spänningsmoment vid våldsam kälkeframfart utan bälte eller annan av kommunfullmäktige godkänd säkerhetsanordning. Med lika smygvig finess som förr for borgmästaren huvudstupa utför kyrkbacken och in på den korta bit av pucklig asfalt som ledde in mot det gamla gruvområdet. Överallt såg han varphögar och slaggslask, och det luktade svagt av ruttet virke  -- troligen importerad träsktall från det sanka låglandet i Jyllands lågländer, från vilka lågpannade landsortsbor skeppade ut allsköns bedrövliga träprodukter i dåligt kalktätade plywoodkistor med en fermitet fullt i klass med den värsta sortens överpresterare men med kvalitetskrav långt under vad som kunde förväntas av ett modernt företag i trävarubranschen. Borgmästaren visste dock inte bättre och det var han som bestämde. Alltså blev det generellt synnerligen bräckliga träkonstruktioner i exportaffärerna, och annars arton piskrapp i de fall där man ansåg att lådorna höll. Gruvan, som aldrig lönat sig, kollapsade efter endast tre veckors bankruttsprocess, och därefter hade området blivit närmast tabubelagt. Men Hertig Sune tyckte att det fick vara slut på sådan onödig återhållsamhet och beordrade genast att området skulle nyttjas som lebensraum åt hans stora utomäktenskapligt avlade barnaskara. Och så blev det.
Jylländarna, som ju länge räknat med invasion, kröp ner i fosterställning med papperspåsar över knäna. Trehundra år senare, då arkeloger grävde ut norra Danmark, fann man hela byar där befolkningen låg i fosterställning med fragment av påspapper intryckt i pannbenen. Resten av utgrävningsfynden på sådana lokaler kunde ofta stödja teorier av vitt skilda slag: totalkatastrof, förgiftade vattenreserver, ekonomiska bakslag av global karaktär, samt uppgivenhet inför ett kommande korståg. Den förhärskande stämningen i Jylland efter den arkeologiska upptäckten liknade mest en något överblommad stängel av mörkrostad kamomill med korslagda och liksom egendomligt förvrängda skäggflätor över en grund ankdamm. Precis så kan det även kännas att förlora sin riktning och sina mål inför överväldigande odds. Allt detta var övertydligt uttryckt i det långa epos man hittade i en liten kruka intryckt i borgmästare Efraim Jakobsdottirs kranium, eller i alla fall de benfragment som återstod. Eposet, betitlat "Det hände inte i Tornedalen," var lika långrandigt som förvirrat, men det kom ändå på något vis fram till en moralisk ståndpunkt, vilken dock drunknade i det oöverskådliga gytter av regnbågens alla färger som, bildligt talat, sköljde över läsaren när Efraim kom igång med sina halsbrytande metaforer, sina egofixerade utsvävningar, sina fullt begripliga beskrivningar av abstrakta koncept som till exempel den konkreta skillnaden mellan plus och fläsk, och sina ändlöst långa och detaljrika insikter i olika färgnyanser. Trots detta fick eposet snabbt såväl publicist som en hastigt växande skara beundrare. Dessa kunde vissla Marseljäsen i valstakt, och det är ju inte klokt!

Borgästarens kälke gick för 20 spänn
, men borgmästarens dito kom alla förväntningar på skam när en helt rutinmässigt planerad besiktning påvisade att medarna var fyllda med obegripliga symboler.
"Är det grekiska?" frågade besiktningsmannen med en anklagande ton. "Fornryska? Arameiska? Auktionsförrättaren såg brydd ut!"
Men ingen visste vilket, förrän den spränglärde gamle professor Jan-Moster von Krispendorf viftade undan alla invändningar och raskt förklarade att det handlade om den sedan länge försvunna öst-aztekiska dialekten Chihuahuatecutlipan. Därmed torde den gubben ha straffat ut sig på livstid.
"Jag hävdar med bestämdhet att det vore allra minst bötesberättigat om detta fordon framfördes å väg, skoterspår eller vad helst annan framfart som tänkas kan," tyckte auktionsförrättare Sture Mandelin. Han åsikt blev vägledande i kommunens fortsatta arbete i trafiksäkerhetsområdet, och snart blev trakten allmänt uppmärksammad som något förvirrad men ändå väldigt trevlig att ha att göra med när det verkligen gällde.

I snart sagt varje hörn av Pajala kunde man återfinna små bevis på Mandelins inflytande. Ett av de mest obskyra dylika var svarta marknadens ohemula sparkpriser och det hemlighetsmakeri som omgärdade varje fasett av det komplicerade sparksmugglingsprojektet.

Och likt lavenderlila moln av spröd, finfördelad och liksom alldeles drömlik dansk marsipan klingade en ljuv melodi ut. Klangexperterna nickade gillande och drog ner ridån. Dagen var fullbordad.

SLUT!