Statistics

   När kortegen svängde in på Drottninggatan var det för sent, och även om den svartklädde polacken med blond mittbena hade haft mobiltelefonen påslagen hade han inte kunnat rädda kungen från mannen med bomben. Han kom senare ihåg denna dag som "dagen då kungen sprängdes", och det var han inte ensam om. Medan attentatsmannen fegt försvann i historiens dimmor var det han, Vlad Kzwylskwyzwz, som greps av sju SÄPO-agenter med dragna bajonetter och slängdes i fängsligt värn med hopp om bättring. Medan kungen skrapades upp från skyltfönster och kullerstenar så kunde brottsmålsadvokat Gunnar Tallhävd misslynt konstatera att hans bäste klient saknades och att han fått en ny, mycket tunnare kund.
"Vem är du?" frågade Vlad när Gunnar släntrade fram utan att presentera sig, slängde upp portföljen i hans blågröna Volvo Duett och satte sig i passagerarsätet.
"Statshemligheter!" röt Gunnar. "Kör hem mig!"
Vlad skruvade på sig medan han tryckte igång GPS-konsolen. Soldaterna som fängslat honom hade prydnat cellen likt en budgetlimousin och parkerat den utanför polishuset. Det var snällt, tyckte både de och Vlad, eftersom det lät dem åka till Pressbyrån och köpa snus utan att behöva spränga cellväggar eller fräta bort lås. Eller lämna fången alls. Rent tekniskt var de visserligen inte i bilen just nu, men tankens kraft kan lösa sådant, antog de förutsättningslöst. Sålunda var det snusdags!
"Gasen i botten!" gläfste Tallhävd med såväl pondus som burdus elegans och sneglade mot Pressbyråns entré.

Konungen hade sina belackare. Bland dem syntes bland andra ordföranden i fastkomittén Daniel Tagesson, hans ständige sekreterare och därtill arvefiende Alfred Hansson, hovkompositör Pomel Ravel och gamle Eksta Göman, dundernarr av allra värsta grad. Men deras misshag med hans majonäs var inte värre än att det nöjde sig med satiriska inlägg i lokala dagstidningar. "Bortgjord fjantdrott på förnedringsresa i bananrepublik" hette det när knugen reste för att dryfta gemensam försvarspolitik med Norge och Island, där det bland annat beslutats att övriga Norden skulle försvara Sverige om Sverige oprovocerat anföll Ryssland eller Kina. Dessutom torde allianspartnerna ta på sig ansvaret för Sveriges alla krigskostnader, vapenhandel, samt själva skulden för invasionen. Detta hyllades i kvällspressen såsom "Genidrag av vår tids störste diplomat!" eller "Bästa tänkbara allianspakt med goda grannar!" Denna eufori delades dock icke av det skojlustiga sällskapet. Dessa plägade fastmer aktivt raka motsatsen. Därav kom det sig alldeles naturligt att de stack ut likt en rostig nagel i ett i övrigt nypolerat batteri stålnaglar. Det stod till och med i deras eget skön att bete sig illa i gemen, tyckte de.
Det tyckte dock inte kungen. Hela gänget hade fått livstidsdomar av principskäl. Med tanke på att de alla fyra var släkt med drottningens nästsvägerska via omvägar, sade det ganska mycket när majonäset yttrade den skräckinjagande domen; här lades inte fingrarna i kläm lättvindigt!

Ändock hade det muttrats besviket ur kulisserna. "Alltför förlåtande!" gnydde Gnarps kommunalråd. "Varför inte stupstock?" begärde Nedre Utterud, och sjukvårdsnämndsföreningen tyckte att illbattingarnas familjer borde utplånas rakt av, helst medelst långsam tortyr och stora kar med natriumlut. Det var svårt att övertala kungen till slikt, och istället genomförde man en stillsam liten lynchning av några småförbrytare man haft på lut sedan förra sommaren, i hopp om att någon skulle behöva en syndabock. Kom ju väl till pass.

Men samtidigt var det uppror i andra delar av landet. Umedalen var full av svulstiga orcher trötta på att underrepresenteras i såväl riksdag som kommunstyrelse och hade därför rest flagg över soptippen med hopp om att få kalla den Orchia Segundo vid pass nästa Valborg. Sådan uppstudsighet hade emellertid inte mycket att hämta i Umeå. Borgmästaren, en av hävd kungatrogen bolsjevik med giltigt medlemskort i Rotarys ungdomsavdelning såväl som Svenska Medlemsföreningen, tyckte mycket illa om orcher i allmänhet och flaggor i synnerhet. Värst av allt tyckte han naturligen om orchflaggor, med eller utan undertoner av revolt och uppkomlingskap. Sådant hade han alltför mycket erfarenhet av. Ugrak Grunksch hade redan i koltåldern varit en uppstudsig liten rackare som förgiftat borgmästarens mjölk, antastat hans syster, samt gett hans gemena getter getost genom att gemält genmäla "Ge hit" genomgående. Jemine! Naturligen bemötte borgmästaren dylik dynga med mycket mer kraft än vad vore lämpligt. Likväl lyckades han helt och rejält med sitt uppsåt; att förtrycka samhällets rebeller och eftersläntrare på minst konstruktiva tänkbara sätt.

När kungens pansarklädda Volvo 747 snöpligt slets i småbitar av sex kilo grekisk sprängdeg var det mången skattebetalare som undrade vilken vitrysk budgetleverantör det var som kontrakterats för fordonets konstruktion.  Föga kunde de ana att det rörde sig om den allra siste avkomman i klanen Khan, Kurt-Djingis Gunnarsson-Khan från Vansbro. En vargfamilj från Gagnef hade under sent 1300-tal varit handelsresande i Bortre Mongoliet, där de gjort sig en mindre förmögenhet som kejserlig livvakt med allra värsta sortens beväpning och ännu värre tillgång till kejserliga haremsfröknar inklusive slöjor, sammetskuddar och eunuker. Emedan kejsaren själv ständigt flängde mellan Samarkand och Tasjkent på officiella affärer så hade Gagnefgänget hela Ulan-Bataar för sig själva  månadsvis. Det torde icke förvåna någon att haremsdamerna under så karga omständigheter småningom begav sig tillsammans med sina djuriska uppvaktare in i vaktlogen, och vad som hände sedan bör vi tala väldigt tyst om. Mången förbipasserande uppsnappade det vilda ylandet
"Herrans oväsen!" tyckte de flesta och sökte anbringa eld å varglyan, för därinne verkade själve fan vara lös. Varför eld skulle ställa dessa ohemulheter tillrätta, särskilt som fan torde vara rätt van vid dylikt, stod nog inte klart för någon av de tilltänkta dådsförövarna. Snart visade det sig också att lågorna endast tycktes höja aktivitetsnivån där inne, och rätt vad det var exploderade det hedonistiska lilla syndanästet i en gigantisk orgie på allmän plats. Därav en stor hope brådmogna vargmän som tog över den mongoliska staten, fördrev de andra khanerna till Nepal eller Pakistan, samt plundrade allt mellan Uralbergen och Berings Sund ner till själva kinesiska muren, som de hatade över allt annat. Så småningom begav de sig samfällt västerut igen, urskiljningslöst plundrande och våldtagande taigans uttrar och vråkar, mest på skoj. När de slutligen blötte tassarna i Finska viken igen så hade de samlat en ansenlig skara följeslagare. Där fanns bland andra Lettlands värsta bowlspelare, Edgars Vaslievs, och hans hängivna groupies. Den vitryske prisjägaren och legendariske sol-och-våraren, Minsks Casanova; Turkmenistans siste menist; kungen av sand och fursten av Gulag; självaste Dzmitrij Agamemnon Gorijachevskitj hade inte kommit, men däremot onkel Sam. Allt som allt stod där vid det kalla havet trehundra vargmän av andra generationen tillsammans med ungefär lika många eftersläntrare från större Asien. I den bitande kalla vinden stod Vjatjeslav Jonsson-Khan med rak rygg och svansen på stursken medan det övriga rövargänget kapade en fullriggare i ett närbeläget fiskeläge. Vjatjeslavs dotterdotter i fjortonde led skulle en dag kompensera fiskaren i grannbyn in natura för båtförlusten, vilket med ränta på ränta sedermera blev till en ganska saftig nota att betala. Hennes ovälkomna avkommor byggde bilar åt större delen av nordeuropa under bolagsnamnet Zhlobin Automotivskajzhkana AZ, och levererade bland annat till Torslanda. Vargbakgrunden gjorde dem mindre benägna att tänka på människorelaterade behov såsom bekvämlighet, krocksäkerhet, dörrar och motståndskraft mot explosioner kraftigare än smatterband. Men billig arbetskraft hade ju en särskild fägring, så när rikets konung behövde ett fordon men budgeten för detsamma inte räckte till, då kontrakterades Zhlobin Automotivskajzhkana så lättvindigt till projektet att kvällstidningarna glömde hur olämpligt det kunde vara.

Det var ingen som uppskattade soldaterna inne på pressbyrån. De kunde åtminstone låta bli att snatta snus öppet, tyckte man, och de borde stänga av sin comradio. Radios sändardel låg och spydde ut militära hemligheter från högkvarteret, stundom uppblandat med högtyska paradmarscher och norsk schottis, samt konversation från bilen utanför. Det var märkligt.
"Roger, Roger! " hördes Vlads stämma, varpå bilmotorn dränkte hans ord i sextoncylindrigt oväsen och fordonet uppenbarligen satte iväg som en skållad utter, vilket också bekräftades rent okulärt med en hastig blick genom Pressbyråns skyltfönster. Med skrikande däck och med Snoop Dogg dånande ur kassettradion for Duetten iväg som en skadskjuten älgko uppför Galgbacken, tog på två hjul Sista Svängen och galopperade rytande iväg mellan husväggarna. Soldaterna hojtade omväxlande glåpord och hejaramsor efter dem medan de rusade ut från sina angivna vaktställningar i pressbyråns snusavdelning.

Tallhävd sneglade bakåt med en invand knyck på nacken, ut genom Duettens bakdörrar.
"Gasen i botten!" ylade han igen. Vlad sneglade på honom. Gunnar hade sina oförlåtliga egenheter, men att stup i ett göra sin bästa imitation av en dryg jävel med förflutet men alls icke bortglömt i"Gasen i botten, Herbie!" och"Cannonball Run." Körkortet var stämplat fast i hans panna med jordgubbs-Bugg, silverne glitter, och häftstift, och han betraktade Vlad med en mildsint tillgivenhet man ser hos kor eller överstar.
"Min käre vän," sa han kärvänligt och lade en förtrolig hand på Vlads valkiga vänsternäve. "Jag heter Gunnar. GASEN I BOTTEN!"
Så fick det bli.

Hur länge de susade fram i välsignad ensamhet på motorvägen visste de flesta, till följd av de utförliga nyhetsrapporterna, helikopterfilmerna, och det jättestora tidtagarur som monterats på bilens motorhuv. Dock hade Vlad själv begränsad koll på den saken, för han kunde bara se urets stålklädda baksida. Konsekvensena därav skulle visa sig innefatta ganska mycket terrängkörning och drastisk bränslebrist när ekipaget dundrade av vägen i en kurva utanför Lysekil. Hur Vlad hamnade där han hamnade är något av en burlesk vaudeville-episod: efter att med goda vitsord ha svängt sig igenom vägspärrarna mellan St Peterburg och Helsingfors med omnejd så trampade han gasen i botten, på allmän begäran, varpå vattenpumpen föll ur motorhuven med ett halvkvävt stön. Fordonet sladdade ner i diket, studsade mot en älg och kilades fast mellan en gammal tall och en annan gammal tall. Det dröjde dock inte länge innan båda tallarna gav vika och hela ekipaget drösade ned i ett stinkande kärr, där en hel koloni invandrade kajmaner raskt bosatte sig i bagageutrymmet medan Vlad sprängde sig ut genom takluckan. Gunnar klättrade hostande och snörvlande upp i närmsta björk, vilken råkade befinna sig mitt i bagageluckan.
"Vlaaaaad!" stönade han melodramatiskt medan vinden tilltog likt en trimmad, propplös hårtork och slet björklöven av grenarna. Regnet piskade sansen ur Gunnar.
"Guuuuunnaaaar!" ylade Vlad överilat medan han långsamt sköljdes bort mellan gran och fur i den tilltagande regnstormens vilt virvlande dränering. Med ett "sluuuurk" försvann han  likt en isglass under blåslampan ner i en mysig kloak.
Men Gunnar hade andra planer.

Hur kan det komma sig att somliga går med trasiga skor? Det var den typen av platonisk frågeställning som kom Gunnar till sinnet den där ödesdigra onsdagen i juli. Som den rättskaffens man han var tyckte han automatiskt synd om folk som for illa, och här var det gott om slika exempel. Exempelvis herr majonäset, han låg sprängd i tusen bitar i sitt eget bilvrak, och det var ju synd och lite orättvist. Detta väckte djupt begrovna känslor i herr Tallhävd, och med en melon  -- förlåt, en miljon -- ogråtna tårar och en melon i näven satte han raskt upp en ed, som han sedan svor.
"Jag svär vid min moders hatt och min faders bortopererade blindtarm att Vlads minne icke skall gå lika ohågkommet förbi som... öh... något jag glömde som hände förra veckan och hade högst begränsade konsekvenser för mig. Vidare lovar jag att upprätta ett monument till Vlads samtliga tillkortakommanden och bli minister."
Och det gjorde han. Precis som han tänkt, och sedan skrev han en sång om den saken, på melodin till"Nu tändas tusen juleljus," fast i valstakt. Den gick såhär:

Som tvärminister mår jag gott
och blir rent skamlöst rik
Min moster är en Hottentott
och äger eget fik.
På vägen till ministerpost
så gick vår kung i tu
Sånt känns som nylagd torsdagsfrost
när man slängts ut av frun.

Ja, stackars Vlad Kzwyldkwyzwz
som spolats ner i ån
fick sona för sitt sista hyss
rejält långt hemifrån.
I Poznan gråter änkorna
I Tallinn suckar jag
Men djupt i avloppssänkorna
jag formulerar lag!

Precis så gick det till när Gunnar Tallhävd blev minister. Tjosan!

SLUT!