Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Fåglar

Statistics


Blue = Mårten Lind
Green = Anders Bylund

   Fåglar över Taar.

Om man är en örn, och närmar sig dalen från luften, snett
ovanifrån, ser man först bara de höga bergskedjorna som omger den. Runt
hela dalen löper de, stora, mäktiga, ogenomträngliga för alla som inte
känner till de få säkra passagerna, och ger intryck av att ingen dal
egentligen finnes, att allt bara är ett enormt bergsmassiv. Inte förrän man
passerat de evigt snöklädda topparna och trängt igenom det molntäcke som
ständigt hägrar kring dem, kan man se dalen.
Se den täta barrskogen som löper runt hela det öppna området, mörk och
fientlig. Många är de sagor som härrör från de fuktiga stigarna och de
stora, mossbetäckta stenbumlingarna som dväljes under det mörkgröna täcket
det hela tycks vara, så här från ovan. Bortom skogen kommer så den
vidsträckta, gröna ängen, här och var gul- och brunrutig från bönders
åkrar, här och var skiftande i mörkt och ljust av böljande kullar och
dalgångar, men alltid friskt, behagligt grön och välkomnande. Genom detta
kompakt gröna hav rinner en mörkblå flod, meandrande fram och tillbaka,
stilla, mäktigt, och mynnar sedan ut i den stora blåa sjön vid dalens södra
ände. Ända uppifrån de norra skogarna kommer den, där förvisso bara en
bäck, härrörande från glittrande kristallklara fjällbäckar från bergen, i
sinom tid växande med flera bäckars hjälp, porlande, brusande genom
barrskogen, och kommer ut på den stora ängen många meter bred, men
fortfarande växande, dominerande landskapet allt medan den klyver det samma
i två jämnstora delar. Tittar man sedan noga, så här väldigt högt
ovanifrån, kan man tycka att åkerlapparna ligger koncentrerade till flodens
stränder, och i synnerhet till själva utloppet i den stora sjön...
Om man är en örn, och dyker vådligt brant ner mot dalens botten, ser
man så småningom att långa, slingrande vägar sträcker sig över landskapet,
till synes på måfå djärvt utforskande den gröna ängen, sjön, den blå
floden, ja ända bort till barrskogen sträcker de sig. Men följer man sedan
vägarna åt andra hållet, märker man till sin ohöljda, eller kanske höljda,
om man är en örn och i avsaknad av betydande ansiktsmuskulatur, förvåning
att de alla strävar efter samma punkt, de strävar alla efter att nå just
den punkt där floden mynnar ut i sjön. Dyker man sedan ännu brantare, ser
man att det man närmar sig, det alla vägarna så småningom återvänder till,
det floden strömmar igenom innan den blir ett med den stora sjön, är en
samling hus.
En ganska stor samling hus, och alla liggande väldigt tätt, med höga,
spetsiga tak. De ligger så tätt att man lätt tror att det inte finns plats
för några gator emellan dem, att hela staden, ty en stad är det, bara är
ett enda stort hus med tak och gavlar spretande omvartannat. Det sista man
ser, om man är en störtdykande örn, innan man mosas mot däcket på en liten
fiskeskuta, är den stora, breda floden som klyver staden i tu, och den
stora, röda bron som spänner över sagda transportkanal i vatten. Mitt på
bron står ett hus, och utanför -SPLAT!-


-SPLAT!-
Mitt framför fötterna på Gizmoo Kvartnacke slog en örn ner och mosades
mot det nysvabbade däcket i ett moln av blod och fjädrar. Gizmoo stirrade
förfärat.
-"Gah!" sade han sedan, ställde sin till alldeles nyligen färdiganvända
skurhink ifrån sig, och gick skyndsamt för att hämta den svabb han till
alldeles nyligen också trodde sig vara färdig med. Han hade just lyckats
smeta ut örnen till en jämntjock sörja över däcket, när plötsligt dörren
till kajutan slängdes upp med en smäll, och ut störtade fyrtioåtta
halvvuxna laxar, hojtandes "Hit kommer vi aldrig igen!" och upprört
viftandes med varsin stor grep.
De kom dock bara halvvägs till relingen innan Gizmoos fru och tre
grovvuxna söner rände ikapp dem och skickade merparten av den slemmiga
skaran till nästa liv på ett rätt blodigt vis. De få överlevande gav upp
och togs till fånga, för att raskt föras ned under däck igen.
Gizmoo stönade och fyllde på sin hink med mer såpvatten.

-"Såg du det där, Zoogo?" sade Floing-Floing Hönsprätte och lutade sig
längre ut genom fönstret. Hans kompanjon tittade upp från boken han skrev
och utstötte ett osannolikt läte. Floing-Floing suckade och satte sig i sin
favoritfåtölj.
-"Jag trodde väl det," muttrade han uppgivet. "Det var en galen fågel
som... ja, det går inte att beskriva. Det måste ses."
Zoogo vände blad och doppade gåspennan i bläckhornet, uppenbart
ointresserad. Det var inte förrän dagen efter som han upptäckte att
Floing-Floing var död.

Fem män i svarta kåpor stod och tryckte i skuggorna på en bakgata i
Heggebäck. De var utrustade med stora leenden och förgiftade dolkar, och
såg ut som om de väntade på någon.
-"Titta!" viskade den näst mest observante av männen oväntat och pekade
snett uppåt. Fyra ansikten vändes ditåt.
-"Den är komplett tokig," muttrade alla fem i kör och bestämde sig för att
låta saken bero.

Hippolina Kvartnacke lade ifrån sig konservöppnaren och brännjärnet,
rätade på ryggen och log milt.
-"Jag går och tar mig en nypa luft, pojkar," myste hon. "Jag kommer strax
tillbaka." Hon lämnade rummet, som nu var tyst bortsett från ett och annat
stön av smärta från strupar för svullna för att skrika. Ucke, Ecke och Ocke
fortsatte skoningslöst med sitt brutala värv.

-"Vad har hänt här, tro?" undrade en kort, fet man iklädd sammet och siden
av senaste snitt stillsamt och petade med foten på en av kropparna. Han
böjde sig ned och förde undan den hädangångnes svarta kåpa en aning.
-"Oj." Mannen reste sig hastigt, slängde en sista blick över axeln och
promenerade raskt bort från denna makabra scen, mot hemmets trygga famn.

Hippolina sparkade undan en död grävling och banade sig väg mellan de
små ofräscha högarna mot relingen. Väl framme lutade hon sig mot det
bastanta stålräcket och andades in den friska kvällsluften i långa, djupa
andetag. Vanligtvis brukade detta hjälpa henna att glömma vardagens små
problem, som hur de skulle få råd med en ny tumskruv, och istället
koncentrera sig på viktigare ting, exempelvis nya användningsområden för
gräddfil. Idag var det dock något på tok; det låg en känsla av ond bråd död
i luften. Det var som om världens vanliga glädje att leva hade förbytts mot
en stenhård vilja att ta livet av sig. Hippolina, som alldeles säkert var
delaktig i att världen kände sig som den gjorde, gick tillbaka ner till
sina söner med bestämda kliv.

I en annan del av staden försökte Rajtan Vise fly undan några kriminella
element som han hade stött på. Med sin tjocka, skitiga och mycket slitna
rock uppdragen till midjan och det ovårdade skägget fladdrande över
ansiktet sprang han med stor brådska mot stadens mindre skumma kvarter.
Det hände ofta att Rajtan, på väg hem från Akademien, funderade på de
för dagen aktuella filosofiska tvistefrågorna, något som mer ofta än sällan
ledde till att han gick fel. Varför det alltid hände sig att han alltid
slutade i de skumma kvarteren kan ha berott på en mängd olika orsaker.
När Rajtan, mycket pigg för sin ålder, kom fram till sitt hus mitt på
den stora röda bron, tittade han ner på den flodpråm som låg förtöjd
nedanför. Pråmen, som ägdes av den mycket trevliga familjen Kvartnacke, låg
tyst och mörk. Detta förbryllade Rajtan, då det vanligtvis var ett väldigt
liv. Fru Kvartnacke hade förklarat att de ofta hade fest, därav allt ljud
och ståhej. Med ett ljudligt gnissel öppnade Rajtan dörren till sitt hem
och gick in.
Rajtan Vise bodde i ett mycket högt, mycket smalt och mycket grönt hus
mitt på den stora röda bron som leder över floden Taar. Insidan av huset
bestod till större delen av den spiraltrappa som leder upp till husets enda
rum. Detta rum var fullt av böcker av alla storlekar, vetenskapliga
instument som ingen visste användningen av (definitivt inte Rajtan) och,
trots Rajtans livliga användande av rummet, massor av damm.
-"Redan hemma," frågade Rajtans gode vän och livskamrat med en gäspning.
-"Jag slutade... tidigt... idag," hostade den nu mycket utpumpade Rajtan.
Rajtans gode vän och livskamrat tittade med mycket tvivlande blick på
Rajtan, borgmästarens rådgivare.
-"Det är din tur att ta ut soporna", sade Rickard Limvrängare med en nick
mot ett veritabelt berg av sopor bestående av matrester, kartonger av både
större och mindre format, ett litet uthus och annan bråte.
-"Lustigkurre", var Rajtans enda kommentar.

Någon månad tidigare i en helt annan del av världen (eller, om vissa
grovt felaktiga teorier om tid och rum skulle visa sig riktiga, samtidigt
och på samma plats) började Nangnuboo N'gombo göra sig redo för dagens
värv. Han drog på sig ländskynke, stoppade sina ex av "Groovy Mushrooms:
the guide (with color illustrations)" och "101 ways to get high without
wings" i den ryggsäck som han sedermera axlade.
Nangnuboo hade mottagit en otroligt stor beställning från ett land långt
bort i norr. Denna okände kund ville ha tillräckligt mycket av hans
svampar, ödleögon, paddslem, ogräs och annat smått och gott för att kunna
föra en hel stad till månen och tillbaka, flera gånger om. Nangnuboo, som
ännu inte landat sen han åt sin första svamp för 30 år sedan, tyckte att
det kanske vore en kul idé (ganska crazy). Med lätta steg och frånvarande
blick flummade Nangnuboo iväg mot savannens yttersta gräns. En och annan bjärt färgad elefant flög med flaxande öron förbi honom, men detta var en företeelse som för länge sedan hade slutat att förvåna honom.

Ocke, Ecke och Ucke ((**fotnötter (2 st)**))->(En gång i tiden hade de
faktiskt blivit retade för sina namn, men detta slutade då retstickorna
försvann. Senare hittades några oformliga klumpar mänskligt kött som enbart kunde identifieras som Ocke, Ecke och Uckes plågoandar med hjälp av tandkort (för detta krävdes i sin tur en hel del pusslande av
tandsplitter)) ((**slut fotnötter**)) bråkade som vanligt. Denna gång om
vem som skulle få äran att plocka ut deras senaste gästs prostata.
-"Men Ocke! Du fick ju sköta tumskruvarna igår!", vädjade Ucke.
Ucke hoppade ivrigt upp och ner och viftade med en romstinn lax framför
näsan på Ocke.
-"Tumskruvarna använder vi ju varje dag! Prostatan är mycket roligare
att dra i.", hävdade Ocke bestämt, varpå han tog den brutalt förvirrade laxen ur Uckes hand och drämde den så hårt i huvudet på Ecke att laxens innanmäte stänkte på väggarna.
-"Killar, hallå, jag har inte fått dra på mig gummihandskarna på flera
månader, är det inte min tur snart?", påpekade Ecke försynt.
-"Om det skall vara sådant tjat om det här så blir det jag som drar fram
prostatakroken!", lade sig Hippolina i samtalet.
-"Och ta det försiktigt med laxen Ocke, du vet hur ledsen Gizmoo blir
när han måste svabba däcket."
Då knackade det plötsligt på dörren vilket frambringade oroliga blickar
hos familjen Kvartnacke - och ett hoppfullt frustande från den bakbundne
och med munkavle försedde gästen.
Med kroken i ett stadigt grepp bakom ryggen öppnade Hippolina dörren
försiktigt, och plirade ut i mörkret. Där stod Knord Floop, stadens bäste
polis, med en död man i famnen.
-"Godkväll!" utbrast han käckt, och duckade rutinerat för den vinande
kroken, som nu satte sig djupt i dörrposten. "Jag tänkte bara fråga om ni
noterat att er man ligger död på däck." Hippolina slutade dra i kroken och
trängde sig förbi den storväxte konstapeln, ut på däck. Där låg mycket
riktigt Gizmoo, med svabben i ett krampaktigt grepp, på rygg i den döda
örnens inälvor. Han stirrade med döda ögon och vidöppen mun upp i
natthimlen.
-"Jag tänkte bara att ni skulle veta. Mycket döda idag," sade Floop och
skuttade elegant undan en glidtackling från Ocke, vilken virvlade över
däcket och smaskade i relingen. "Den här hittades på kajen. Ornitolog sägs
det," fortsatte han och nickade liket i hans armar till, vilken faktiskt
höll en liten tubkikare i näven och stirrade upp i natthimlen, under det
att han med sin fria arm svingade sig upp på kajutans tak, smidigt
undvikande en av Ecke kastad köttyxa, vilken nu försvann ut över Taars
svarta vatten.

-"Du, jag såg något så konstigt idag," sade Rickard till Rajtan under en
torftig kvällsvard. Rajtan lyssnade i vanlig ordning ytterst ouppmärksamt
och fortsatte att sleva i sig svartvälling med hungrig blick. Rickard, människokännaren, tog sparsam notis om vännens svala intresse för samtalet, och
spann vidare. "Det var en fågel, en falk eller gam eller nåt, en stor sak,
som dök ihjäl sig på Kvartnackes fiskebåt." Rajtan mumlade ohörbart och
slickade tallriken ren. "Splatt sa det, blod och klor överallt. Och Gizmoo
som just fått båten ren..." Rajtan somnade med en duns. "Märkligt, det
där," fortsatte Rickard ointresserad, och gick ut på balkongen för att få
sig en nypa luft.

-"Och fem Gzniiik-Fnööök medlemmar hittades döda i en gränd borta i
Heggebäck," gick Knord på, listigt kroppsfintande undan en mördarsving från Ucke, som istället krossade näven mot den stora plåtskorstenen på kajutans tak. "Lägg där till-"
-"aaaaaaAAAAAAAHHHHHHH-" SMACK!
Med ett tjut och ett otäckt ljud störtade Rickard Limvrängare ner i däcket
och bröt sig i småbitar.
-"Lägg där till Rickard Limvrängares oförklarliga bortgång alldeles nyss,"
avslutade Floop och lämnade båten med ett flott skutt upp på kajen. "Jag
tror vi skall besöka herr Vise ikväll också," muttrade han och stegade upp
på bron, blott för ett ögonblick hejdande sig för att låta en stor
gjutjärnsstekpanna susa förbi i diametralt motsatt riktning från båten.
-"Fan!" hörde han Hippolina svära.

Likadant var det i hela staden. De som såg den övermodiga örnen göra sitt
dristiga dyk i förödande fart mot Gizmoos båt hittades liggande lite
överallt, uppenbart avlidna till sin egen stora sorg. De som bara hört om
händelsen hade betydligt mindre problem, även om en del av dem kände sig lite krassliga. Ingen visste riktigt varför, och endast Knord Floop
försökte göra något åt saken; ett brott kunde ju vara inblandat någonstans!
De flesta ryckte dock på axlarna och högg i på nytt med dagens arbete, ty
de var trots allt Taardalmasar - livet måste gå vidare!

Nangnuboo var den sortens man som färdas snabbt. Berg, stup, hav och
ogenomträngliga skogar är inget hinder för en man som svävar trehundra fot ovanför alla andra. Han utstrålade dessutom en sällsam rytm som ingen sett förut men alla gillade, så bara några hundra meter från sin grind hade han en smärre armé av småfåglar, skära elefanter och zeppelinare som följde honom vart han än styrde sin kosa. Det gjorde inget, tyckte Nangnuboo. Han tyckte om uppmärksamhet, trots att hans färd tog en smula längre tid med publik. Alltså nådde han Taardalen och landade på bron över floden Taar en dag för sent, vilket troligen räddade hans liv. Efter en stilren tvåpunktslandning snärtade han av sig solglasögonen och väntade på det sedvanliga jublet.
-"Hm. Stopp där, min gode man," var det första som sades. Nangnuboo vände sig om och fann sig öga mot öga med en man i beige trenchcoat, hatt och slips. Den okände mannen rättade till hatten och drog fram en liten bricka ur innerfickan, vilken han stolt visade upp för alla som ville se den.
-"Easy, man, funkig ficka, men min publik fattas," rappade Nangnuboo
förvirrat. Mannen rodnade en smula, drog igen rocken och visade upp brickan i stället.
-"Mitt namn är Knord Floop, det här distriktets intressantaste man och
därtill polisgeneral," sade han och kroppsvisiterade den nyanlände. "Jag har anledning att misstänka er för inblandning i drygt fyratusen fall av dråp."
Nangnuboo blinkade förvånat tre gånger medan handklovarna snäppte på plats.

-"Kan du koka lite kaffe, Floing-Floing?"
Ingen svarade.
-"Det är faktiskt din tur."
Fortfarande tyst.
-"Snälla du, jag vill inte bli ond på dig," sade Zoogo och tittade upp från
sin bok. "FLOING-FLOING!!! VAD HAR HÄNT?!?"
I den rosa plyschfåtöljen satt den gamle lektorn med ett förvirrat uttryck
i sitt uppsvällda ansikte. Zoogo förstod direkt att om han ville ha något
kaffe fick han koka det själv. Men han ville inte längre ha.
-"Jag ska hämnas dig, Floingy! Jag ska nog se till att de kräken får sitt!"
Med dessa ord öppnade han garderoben och tog fram sin gula och gredelina
latexdräkt. Frigolitmannen var tillbaka.

På familjen Kvartnackes fiskebåt var stillheten total. Hippolina och hennes
tre söner låg spridda runt omkring på däcket. Ingen ville röra sig, för det
gjorde ont. Hippolina log stilla när hon tänkte tillbaka på dagens
händelser. Visst var den där polisen stilig, det visste hon innan, men att
han var så... så skicklig! Nu när hennes älskade Gizmoo inte längre fanns
där för att skänka henne den glädje och ömhet hon behövde var hon tvungen
att hitta en ny man. Naturligtvis måste hon sörja först, men den sedvanliga
sorgeperioden i de här trakterna var av praktiska skäl strax under tre
timmar, och sedan kunde hon börja stöta på konstapel Floop på allvar. Det skulle kräva stor list och enorma mägnder självbehärskning från Hippolina, men det var ett senare problem.

Ett omedelbart problem var att deras senaste gäst hade lyckats fly under polisgeneral Floops besök, vilket hade resulterat i mer eller mindre trovärdiga beskyllningar mellan familjen Kvartnackes numera fyra medlemmar. Som vanligt vid släktgräl på familjens pråm hade deras diskussion mynnat ut i handgemäng medelst diverse fantasieggande verktyg.
Nu låg hela familjen i blodiga, utmattade högar (familjen Kvartnacke var mycket tåliga) och Hippolina började spana efter moppen, däcket behövde en rejäl svabbning.

I ett mycket spartanskt inrett rum, en fackla, ett träbord och en mycket liten pall var den enda möbleringen, befann sig konstapel Floop med sin nyligen arresterade svamphandlare från söderns savanner. Nangnuboo satt på den lilla pallen med ögonen i höjd med bordkanten och skakade våldsamt, han hade inte ätit svamp på snart tre timmar.
Knord Floop stod i skuggorna i ena hörnet av rummet och studerade Nangnuboo med erfaren blick. Han var nöjd, efter bara tre timmar av lite inledande frågor, var den mordmisstänkte en darrande geléklump. Konstapel Floop kunde inte minnas att han lyckats så bra med något förhör tidigare.
-"Säg mig, varför kastade du ut Rickard Limvrängare genom Rajtans tornfönster", frågade Floop samtidigt som han rullade en bit papper mellan fingrarna.
-"Easy! Ja strular inte mé lim, man. Jag kränger svamp, to anyone, you know", försvarade sig Nangnuboo oroligt. Polisen gjorde honom nervös, speciellt som han nu stod och sög på en bit brinnande papper.
-"Kom inte med sånt där skitsnack", sa Floop ur ena mungipan, med den andra hårt sugande på det brinnande pappret. Han såg vilken effekt hans lilla uppfinning hade på Nangnuboo och log förnöjt. Rastamannen var nog nära ett erkännande.
-"Jamen, cool off", stammade Nangnuboo fram mellan sina allt allvarligare skakningar.
Med en allvarlig min och fimpen, han hade bestämt sig för att kalla det brinnande pappret för just det, trotsande alla naturlagar i ena mungipan gick Floop fram till bordet, lutade sig emot det med båda armarna och sa:
-"Jag ska säga dig en sak, det här är min stad. Jag gillar inte upprorsmakare. Jag gillar inte när någon smyger omkring och dödar folk till höger och vänster i *min* stad. Och framför allt så tycker jag inte om främlingar. Du rankar inte särskilt högt på min top tio lista, så du skall ta det mycket lugnt."
Knord Floop kände sig mycket nöjd med sitt lilla tal och var därför ganska förgrymmad när den lilla skurken alldeles uppenbarligen inte hade lyssnat på ett ord av vad han hade sagt. Knord ägnade detta en flyktig tanke eller två och bestämde sig slutligen för att låsa in den lilla svartingen i den djupaste fängelsehålan. Detta ansåg Knord Floop vara den bästa lösningen till alla problem. Ibland önskade han att stadens alla invånare kunde få spärras in i fängelsehålan ibland. Med en näve stor som en tallrik greppade Knord om nacken på den ganska späda rastamannen och slungade ned honom i stadens allra mörkaste fängelsehåla (som egentligen aldrig blev särskilt mörk ens på natten eftersom fönstret vette mot Storgatan, Knord hade länge önskat sig en riktigt mörk fängelsehåla att slänga sina fångar i.)

Väl inne i sitt fängelse sprang Nangnuboo runt i cirklar i nära en hel timme, sedan blev han trött. Med en djup suck satte han sig på golvet och kontemplerade sin nya situation. För första gången på 30 år var han tvungen att konfronteras med verkligheten. Det smärtade. Sakta men säkert började han dock inse att "verkligheten" kunde vara minst lika ball som hans drömvärldar. Tänk bara på den där polisen, ganska groovy för att vara vit... Plötsligt fick han en strålande idé. De fuktdrypande väggarna hade för länge sedan börjat invaderas av allsköns lägre livsformer (såsom tvestjärtar, mossa, skalbaggar och... ja... fanns där inte lite mögel... och till och med en och annan svamp). Med ett flin brett (och fuktigt) som niagarafallet skred den lilla mannen från savannen till verket...

Ett mummel hördes från Storgatan, alla sade något i stil med: "Ser du? Vad är det där", "Är det en falukorv?", "är det en gnu med allvarlig knäskada?", "Är det kanske en svårt sjuk sumpbäver med överbett?". Men så hördes en röst som glädjestrålande skrek ut: "Nej! Det är Frigolitmannen!" Och mycket riktigt, från en mörk gränd steg mannen med den groteskt dåliga klädsmaken, mannen med kraften att ur intet skapa frigolit. Små frigolit kulor dansade som snöflingor kring hans maskerade ansikte, frigolitblock stora som toalettlock växte upp ur hans fotspår och i hans anletsdrag fanns intet annat att utläsa än ond, bråd död. Med bestämda kliv styrde han kosan mot floden Taar och den flodpråm som låg förtöjd där.

Nangnuboo kunde känna sig mycket nöjd efter att ha funnit ett så fantastiskt bestånd av häftiga växter. Ur väggen hade han lyckats skrapa närmare två hekto mögel, svamp och till och med en och annan grön-gul stinkbagge. Nu var han redo att iscensätta sin magnifika plan.

Lite senare, ungefär femhundra meter uppströms ifrån pråmen räknat, kravlade en man upp på stranden. Hans kläder hängde i trasor, hans ögon var igenmurade av svullnader, blodet rann ur öppna sår på armar och rygg. Han sjönk ihop på stranden, utmattad, och spottade ut en tand som hängt med ett tag men nu fått falla till föga för någon mycket bestämd naturlag.
En kort stund därefter, när mannen slutat röra sig, anlände Rajtan Vise till platsen. Han hade gått fel på hemvägen och kom nu gående mot sitt hus uppströms. Med ett tjut av hänförelse snubblade han över mannen och stod på näsan i sanden, vilken genast brast i blod. Förfärade reste han sig, och noterade orsaken till den nyligen upplevda fadäsen.
-"Vem i allsindar?" undrade han, och genomförde en högst olaglig kroppsvisitation, vilken resulterade i ett litet visitkort.

Bzank Qwibnok
Gullegatan 90
Svampimportör

Rajtan betraktade visitkortet, lät sedan blicken falla på mannen, ögnade ånyo igenom kortet och blängde sedan häpet på kroppen igen. "Man skulle nästan kunna tro att han blivit... misshandlad!" flämtade han sedan, och sprang skräckslagen från platsen.

I en veritabel frigolitstorm slog Zooga "Frigolitmannen" Zarkawoqq ner på Kvartnackes fiskeskuta.
-"Achtung!" röt han på mycket god tyska. "Vem har befälet här?"
Ocke tittade upp från sin skurhink och blinkade. ((*fotnot*)) -> (Det kan förvisso tyckas märkligt att det i staden, ja hela Taardalen, fanns någon som inte kände till den legendomspunne frigolitmannen. Men, mina vänner, vi får inte glömma bort att familjen Kvartnacke var en mycket obildad familj, och mångt och mycket var det som passerade dem obemärkt. Några sagor hade aldrig förtäljts ombord på deras båt, barnen fick tänger istället för böcker i julklapp, och folk de träffade tog de i regel tillfånga, varför ingen utomstående heller mäktat med att upplysa dem i deras okunskap. Inte för att någon skulle ha velat, men ändå.) "Nå pojk? Jag har inte hela dagen på mig!"
Ocke reste sig långsamt, hela tiden ögnande den mystiske mannen i frigolit.
-"Morsan!" tjöt han sedan, och drog sig bakåt.
-"Din misstänksamhet kan endast tolkas som ett bekännande av din totala och odelade skuld!" utbrast mannen ytterst pompöst och höjde armen mot Ocke. Små frigolitkulor började virvla i luften dem emellan.
I det samma störtade Hippolina ut på däck med prostatakroken höjd över huvudet.
-"Stopp där!" vrålade hon, men fick i detsamma ett stort frigolitklot i huvudet och slungades i väggen till kajutan med ett brak.
-"Även ni, min otrevliga dam, är alldeles uppenbart medskyldig till detta ohyggliga brott," gick Zoogo på, under det att frigolitkulor började smattra mot Ockes bringa och tvinga ner honom på knä. "För er skamlösa skuld kommer ni att dö." Ucke kastade sig från kajutans tak mot den gul-gredelina vettvillingen på däck, men kolliderade med en hel svärm frigolitblock, kom ur kurs och försvann med ett tjut och ett plums ner i vattnet.
-"Sanna mina ord," skanderade Zoogo hänfört i perfekt samklang med de allt större frigolitkulornas dunkande ljud då de tryckte Ocke allt längre ner i däcket, "hela denna båt är späckfylld med ondska, en ondska som obönhörligen måste raderas från vår stads vackra yta!" Eckes kroppstackling fångades upp av en stor näve av frigolit, vilken rappt slungade in ynglingen i kajutan och följde efter. "Den mycknad av total och oförfalskad oånger som omvärver hela denna båt måste utplånas! Och den måste utplånas av mig. ty JAG ÄR LAGEN! DET TILLFALLER MIG ATT DÖMA OCH FÖRDÖMA, ATT UPPRÄTTHÅLLA LAG OCH ORDNING! JAG-ÄR-LAGEN!!!"

-"Är du alldeles säker på det, frigolitman?" hördes plötsligt en röst genom Zoogos pampiga enmansföreställning. Han snurrade runt, uppenbart skärrad, och frigolitstormen lade sig. På brons räcke, alldeles ovanför kajutans tak, stod en man i motljus. Trenchcoaten fladdrade runt vaderna, den låga hatten var nerdragen i pannan, kragen högt upp över öronen. I en handen höll han något. Det glänste som av guld.
"Knord Floop, polis. Ni är under arrest."

Rajtan Vise rundade hörnet i hundratio och tvärstannade omedelbart därefter. En hastig reträtt senare kikade han försiktigt på den otroliga scenen framför honom: På familjen Kvartnackes lilla skuta befann sig familjen Kvartnacke, vilket inte var så konstigt, Generalkommissarie Knord Floop, vilket var märkligare, och den katastrofale Frigolitmannen, vilket var en skräll av astronomiska proportioner. Än värre var det att hela Kvartnackeligan, ökänd för sina grova don och vad de kunde använda dem till, låg utspridd över däcket, mer eller mindre dränkta i frigolit av alla de slag, och att Knord inte hade någonting annat än en liten gyllene mojäng att ta till. Rajtan stod som förstenad med bultande hjärta och kallsvett överallt och betraktade händelsernas utveckling i flera sekunder, oförmögen att så mycket som måla en get på närmaste husvägg av rädsla för upptäckt.
Situationen började bli klart ohållbar.

-"Grönmöglet i Tasksvampen? Eller var det tvärtom?" Nangnuboo slog upp kapitlet om mykokemiska reaktioner och jämförde med tabellen för eventuell interpunktuation av rapfunktexter, bet sig i underläppen och nickade så att rastaflätorna ven genom luften likt övermogna skinnsnokar på sin sista resa. Sedan pressade han in en matsked mystiska sporer i den övriga geggan och väntade på explosionen. Han började komma i form igen.

Knord plockade fimpen ur mungipan och blåste en munfull rök i ansiktet på sin färgglade antagonist. Med den andra handens tumme snäppte han upp locket till burken han höll i.
-"Du är maktlös mot mig, Frigolitmannen. Följ med frivilligt, annars måste jag muta dig." Zoogo blinkade förvånat.
-"Äsch, varför skulle du lyckas där alla de här inte förstod alls, din glärke?" hävde han ur sig utan minsta tanke på konsekvenserna.
-"Jaha," förklarade Floop klarsynt, fimpade och tryckte på toppen av sin gyllene burk, precis samtidigt som en explosion hördes från någonstans i nordöst. Båten började gunga våldsamt, alltmedan Guldburken pumpade ut sitt ödesdigra innehåll i alla riktningar. Både Knord och Frigolitmannen kämpade febrilt för att hålla sig på benen, och såsom Ucke tidigare försvann Hippolina överbord. Ecke rullade ned i kajutan, där han några dagar senare fann sig komma till sans på sin egen spräckbänk. Han blev sedermera biskop i grannbyn.

Rajtan kastades våldsamt hårt mot tegelväggen på andra sidan gatan, studsade tillbaka en bit och föll ihop i en liten mörbultad hög. Borta på båten verkade saker och ting bli värre och värre för varje sekund, men herr Vise hade nu egna problem; en hök av onormalt stort format var på väg rakt mot honom. Om den inte svängde av snart skulle den spetsa honom strax innan den smetades ut över ett tiotal kvadratmeter. Rajtan gjorde skäl för sitt namn - han hade studerat både det ena och ockulta fåglar under sina fyrtiosex år på stadens universitet, och han visste att han måste stoppa den här dykningen innan något fasansfullt hände. Men hur? Han kunde ju knappt röra sig, än mindre utföra komplexa ritualer på nolltid. Nu var goda råd av nöden!

-"Groovy! Man, jag styr världen med taktfast hand, yes, man!" Nangnuboo kikade upp från sin improviserade mögelbunker och skakade stenflis ur håret. "Att alla de coolaste grejorna skulle jamma in this place, you know... Måste skicka svamp till fängelsesnubben on the triple, groovy indeed..." Han plockade ihop sina böcker och traskade ut i friheten likt en överansträngd bongotrumma som just betalt den sista amorteringen på sitt gnuskinnsfodral.

Tystnaden lade sig över den lilla skutan. Den gyllene burken slutade pysa, och de två män som fortfarande kunde stå upp tittade med skräckblandad förtjusing på den hög av smält frigolit som rörde låg mitt på deras pråm. Den ende av familjen Kvartnacke som nu stod på bena tittade av en ren händelse upp mot himlen. Efter att med kisande blick stirrat på det störtande föremålet i några minuter blev han avbruten av konstapeln:
-"Vad står du kollar efter?"
-"Det kommer en, öh, en svartnäbbad kyrktornshök i en dykning mot bron," klämde Ocke fram.
-"Vad är det för ett lumpet gammalt trick du försöker med nu..." frågade
Knord och höjde varnande sin sprayflaska med kontaktlim och riktade den mot Ocke. Utan att ta någon som helst notis om konstapel Floops hotande gest, såg han
på när en hök av enorma proportioner kraschade in i den Stora Röda Bron.

Rajtan var nu allvarligt orolig för sin situation. Han stirrade fånigt upp mot den störtande höken, en svartnäbbad kyrktornshök om han inte hade helt fel, som från hans synvinkel var på väg rakt mot stadens i synnerhet visaste person. Rajtan Vise tittade upp mot höken och gjorde vad alla vanligt funtade människor gör i krissituationer, han skrek rätt ut och slog händerna för ögonen.

-"Du kan sluta med det där nu", hörde Rajtan en röst säga genom sitt mycket högfrekventa skrik. Rajtan slutade, efter lite eftertanke, att skrika och tog långsamt bort händerna för ögonen. Framför honom på bron såg han två saker.
Dels en stor, blodig massa, och dels en mycket bekymrad polisgeneral. Luften var full av sakta dalande fjädrar.
-"Ta dig samman gamle man", sa Floop förtroligt och hjälpte Rajtan upp på
fötter. "Du och jag har en del att snacka om, fåglar exempelvis..."
-"Så det säger du, fåglar, jomenvist... *host* det ska väl gå bra *host*, kom med upp vetja", rosslade Rajtan fram med en röst hes från allt skrikande.
Något orolig för att konstruktionen inte skulle hålla följde konstapel Knord Floop efter Rajtan Vise upp i dennes torn.

I en stadsdel med total avsaknad av glasrutor och hela fängelseväggar, smög Nangnuboo omkring. Han visste inte riktigt vart han skulle ta vägen. Med orolig uppsyn och en färsk svamp i bakom gomseglet traskade han in mot de centrala delarna av staden. Vart skulle han hitta sin grossist i den här betongdjungeln?

När Ucke och Hippolina sent omsider lyckats kravla sig upp på däck igen möttes de av en fruktansvärd syn. Båten var trasigare än ett A4-ark som fått lite väl närgången uppmärksamhet från en högtrycksslang. Dessutom låg halvsmält frigolit av alla de slag i snart sagt varenda vrå och skrymsle av det som var kvar av båten. Efter mycken gråt och klagan över trasiga tortyrredskap och köksattiraljer (vilka för övrigt ofta kunde användas för båda ändamålen, ibland samtidigt) upptäckte Ucke och Hippolina att Ocke inte stod att finna någonstans. ((*fotnot*)) Ocke, som under mystiska omständigheter avlidit strax efter mötet med Knord Floop och frigolitmannen, hade fallit rakt ned i en hög med smält frigolit. Sagda frigolithög stelnade (som smälta frigolithögar plägar göra) och föll ned i floden Taars mörka vatten. Genom en ödets nyck tog strömmen tag i Ockes lilla farkost och förde den med ut till havs. Efter många år på allsköns strömmar i tropiska såväl som arktiska hav hamnade Ockes kvarlevor i en liten eskimåby långt upp i norr. Infödingarna tolkade detta som ett tecken från gudarna. Dessvärre var de osedvanligt oense om hur tecknet skulle tolkas. En grupp trodde att den i frigolit bevarade Ocke hade sänts av gudarna för att infödingarna skulle starta krig med grannbyn. En annan falang ansåg att gudarna ville att deras döda skulle begravas minst 6 fot under marknivå, vilket innebar ett rent praktiskt problem eftersom permafrost var ett inte helt ovanligt fenomen. Några få ville gärna att tecknet skulle tolkas som en uppmaning till polygami. En väldigt liten, men optimistisk grupp (faktiskt bestående av bara en person) var helt säker på att det betydde att han var guds sändebud och förutbestämd att leva ett liv lång liv i lyx, men han hade alltid konstiga idéer för sig. Det hela slutade i alla fall med att den lilla bosättningen splittrades för att långsamt tyna bort till följd av ingifte, krig och sjukdomar.

Gungande till en inre rytm flöt Nangnuboo omkring i stadens mindre fashionabla kvarter.
- "Yo, whass up?" ropade han till en liten grupp uteliggare.
- "Jo, vässa vadå?" kom det något förvirrade svaret. Nangnuboo skakade roat på huvudet. "Vitingar..." tänkte han.
- "Jag letar efter någon... Bzank heter han," påstod Nangnuboo. En uteliggare som hade varit med förr svarade rappt:
- "Gamle B-Zank Roc E? Häftig kille. Jag kanske vet var han är... Men jag kan inte riktigt komma ihåg var han bor..." Luffaren log hoppfullt och sneglade mot sina vänner. Luffarens antydan till en önskan om monetär ersättning för sina tjänster gick Nangnuboo helt förbi. "Gamlingen har problem med minnet", tänkte han.
- "Ett ögonblick gamle man", sade Nangnuboo medan han började rota i den väska han hade "hittat" hos en gatuförsäljare. Luffaren skrockade och tittade överlägset på sina vänner. Den lilla slitna rastamannen drog fram en stor, fin, röd svamp ur väskan och räckte den till luffaren vars leende snabbt slocknade.
- "En... svamp.........vad fint", sade han förvirrat.
- "Ät den", uppmanade Nangnuboo, "bra för minnet."

En halvtimme senare, när luffaren hunnit berätta större delen av sitt livs historia (det hela blev ganska långtråkigt i längden då variationen inte var alltför stor) lyckades Nangnuboo avbryta och fråga var Bzank bodde egentligen.
- "Bzank? Rakt fram ca 345 steg. Sedan två kvarter åt höger. Andra porten till vänster, den som saknar en spik i nedre högra hörnet. Gå upp till andra vånin...." han tystnade utan förvarning. "våning... våning.." sade han och stöp framstupa för att sedan sova i tre dygn i sträck.
- "Yo! Later guys!" rappade Nangnuboo.
- "Y-yo..." stammade uteliggarna lamt.
Med en van gest drog han en hand genom rastaflätorna, satte på sig solglasögonen och boppade iväg mot Bzank's lägenhet.

-"Ut med språket, satans mördare!" gormade den brutale Floop och hivade upp den av ålder svage och bräcklige Rajtan mot en vägg i det höga tornet. Den knakade.
-"Urgh!" svarade den gamle. "Det var inte jag! JAG vet ingent-...urrg." utropade han och började stirra tomt framför sig.
-"Nävisst! Att döda försvarslösa fåglar drar du dig inte för heller ditt svin!" gick generalkommissarien på och slungade ut herr Vise i hallen. Denne rörde sig inte ur fläcken, utan föll stelt till golvet utan ansats till att hejda fallet med händerna. Knord Floop trampade efter. "Upp med dig!" röt han, och hivade upp den stela kroppen på axeln. "Vi fortsätter på stationen. Att tiga hjälper dig icke!"

I halvmörkret under kastanjeträden icke fulla dussinet meter från den plats där Bzank Qwibnok säckat ihop, stod fyra män i svarta kläder och gömde sig. Väl.
-"Cnoztar?" mumlade en av dem. "Är det du, Cnoztar?"
-"Nej, det är jag," väste en annan tillbaka. "Cnoztar står på andra sidan trädet." Ljudet av en man som ljudlöst smyger runt ett träd ekade i dungen.
-"Cnoztar?" viskade den förste igen, ånyo i den andre mannens öra.
-"Nej, för böveln!" rosslade den andre. "Du måste ha gått över honom."
-"Jävligt märkligt..." grymtade den förste igen och försvann runt trädets stam. En tredje individ, strax under den andre, drog försiktigt i dennes slängkappa.
-"Cnoztar?" försökte han.
-"Nej! Det är inte Cnoztar! Det är Gnuk-Wzik! Cnoztar är bakom trädet!" började mannen tappa tålamodet. Han greppade sin långa svarta dolk om hjaltet för mentalt stöd. Intet ljud hördes när mannen på marken krälade efter den förste. Det prasslade ljudlöst i lövverket ovanför Gnuk-Wzik.
-"Zlaagnå?" undrade någon. Gnuk-Wzik tappade fattningen, och snurrade runt.
-"För fan! Det är inte Zlaagnå! Det... åh, Cnoztar." Han rodnade betydligt och sänkte rösten. "Var inte du bakom trädet?"
-"Jo," hördes det från grenarna. "men det..." Cnoztar tystnade. Gnuk-Wzik trampade lite otåligt.
-"Va?" väste han.
-"VAD gör den där?" hördes det igen, och Gnuk-Wzik vände sig om. Mannen som hette Zlaagnå och figuren på marken lösgjorde sig ur skuggorna, och plirade upp mot himlen.
-"En kyrktornshök, va?" undrade mannen på marken.
-"Svartnäbbad," svarade Zlaagnå.

Bzank Qwibok slog upp ögonen. Det gjorde ont, så han slöt dem igen. Istället vecklade han mödosamt ut en arm och tryckte ner den i sanden, under det att han drog upp benen, eller det som var kvar av dem, under sig. Så började han krypa upp mot kastanjeträden.

Kvartnackes fiskeskuta låg tyst och mörk. Hippolina och Ucke satt med ryggarna mot masten och gjorde patetiska försök kring temat slutledning. Frigolit låg omkring dem i drivor.
-"Gnööök..." sade Uckes hjärna efter en kvart och säckade ihop. Hippolina kämpade i ytterligare tio minuter innan även hon förlorade medvetandet.
Frigoliten runt omkring dem började röra på sig.

BOKK! lät det när Bzank kröp med huvudet före in i ett kastanjeträd, och på nytt öppnade han sina härjade ögon. Här i halvmörkret var ljuset inte riktigt lika obarmhärtigt, och snart kunde han urskilja detaljer. Träd. Träd. Fler träd... en liten buske... fyra män i svarta kåpor... ett till träd... Han stapplade upp på fötter, klev över de fyra kropparna och stegade vingligt ut på vägen.

Zoogo Zarkawoqq satt på kajutans tak och grubblade. Den gul-gredelina dressen hängde i trasor, han hade mycket ont i mycket stora delar av kroppen, brännsåren efter en förhatliga polisens förhatliga limflaska blossade röda och bitar av frigolit satt fortfarande fast i det askgråa håret. Han var härjad. Han var slagen. Han hade ont, ont, ont... men han var tillbaka. Han var tillbaka, och han skulle hämnas. Den vidrige mannen skulle få! Han betraktade nöjt sitt värv med de två otäcka mördarna vid masten. De två svin som oångerfullt ryckt stackars Floing-Floing ifrån honom. Nå, där kunde de sitta...
För evigt balsamerade i den hårdaste av frigolit, fortfarande lutade mot masten, åsåg Hippolina och Ucke med oseende ögon hur Zoogo "Frigolitmannen" Zarkawoqq haltande stapplade nerför landgången och försvann in i staden.

Polisstationen var ett fullständigt kaos. Fyrtiosex poliser var anställda enbart för att hålla ordning på de andra, och de hade fullt upp. Knord Floop sick-sackade smidigt genom bataljen mot sitt kontor, vant duckande för köttyxor och trehandssvärd, eliminerande en och annan störande typ medelst getost samt voltande förbi de värsta hindren, alltmedan han släpade den ytterst bristfälligt hjälpsamme herr Vise efter sig. Väl framme vid kontorsdörren upptäckte han att någon vandaliserat låset igen, så han sparkade in ståldörren och slängde in Rajtan med fötterna först.
-"Det var som fan," förbluffades han när hans medvetslösa projektil faktiskt nådde golvet i ett stycke. Han svetsade igen dörren efter sig, nedgjorde de fjorton värsta ligisterna han såg och satte sig i sin bekväma fläderbarksfåtölj efter en snabb minröjning.
-"Nu är det bäst att du berättar allt, för vi har redan listat ut en del," riktade han mot Rajtan Vise som fortfarande låg och blödde på golvet. Tre höghastighetskulor visslade genom luften där Floops huvud nyss befunnit sig och slog in i mahognypanelen bakom honom.
-"Rajtan? Svara mig!" hotade han omilt. Inget svar. Floop sköt upp sin hatt med pekfingret, gled undan för en dubbelfattad njursåg och undersökte varför.
-"Vilken vekling," muttrade han, parerade en sällsynt dödlig oti-okoshi saewaka no-wo toi, kontrade med en tomat, drog ned hatten i pannan igen och slet sönder dörren.
-"Påminn chefen om att jag behöver en ny dörr, Bettan!" hojtade han till sin sekreterare på vägen ut.
-"Skall bli!" bekräftade Bettan och laddade om hagelgeväret, snitsigt pressande tomhylsorna genom pannbenet på en närgången herre i frack. Knord Floop började arbeta sig ut.

Nangnuboo knackade synkoperat på den lilla röda dörren. Han hade stora förväntningar nu. Dörren öppnades försiktigt och ett litet blekt ansikte tittade ut.
-"Kan jag... öh..." undrade ansiktet och stirrade förundrat på rastamannen.
-"Wassup, du kan inte va Bzank, right?" Ansiktet bleknade lite till.
-"Öh, nä. Han har inte varit hemma på ett par dar, herrn. Vad har ni i väskan? Svamp?" Ansiktet plirade finurligt på väskan och såg ut som ett finurligt plirande och rätt blekt ansikte.
-"Nangnuboo N'gombo var namnet, och svamp är min deal," stoltserade Nangnuboo korrekt.
-"Åh. Då förstår jag. Kom in på en kopp te, vet jag" Nangnuboo plockade fram en tekopp ur innerfickan och satte sig på den. Ansiktets innehavare öppnade dörren lite mer så att Nangnuboo kunde komma in.

Frigolitmannen stannade till. Vart var han nu? Aldrig tidigare hade han gått så fel, och det sagt med tanke på att han var en ökänd felgångare. En liten, hastigt producerad karta av blå frigolit gjorde inte mycket för att klargöra situationen.

Inne i den kaotiska polisstationen återfick Rajtan en dimmig version av medvetande. Han blinkade bort blodet ur ögonen och såg till sin förskräckelse att Bettan, konstapelns sekreterare, stod över honom och såg ut som en nikotinist utan sina cigaretter med ett dubbelpipigt hagelgevär riktat mot hans arma lekamen. Världen var mer förvirrande än den någonsin varit i hela Rajtans liv.
-"Upp med dig din slamkrypare!" röt kvinnan och pressade geväret mot Rajtans tunna kroppshydda. Rajtan gjorde som han blivit tillsagd och hasade med väggens hjälp upp i stående ställning. Det värkte i alla delar av hans kropp när han oroligt studerade den helt klart galna sekreteraren. Bettan närmade sig långsamt Rajtans förskräckta ansikte med sin egna härjade nuna. Hon viftade snabbt till med den lediga handen och en av stadens ficktjuvar daskade strax efter blött in i den bortre väggen.
-"Knord Floop verkar inte gilla dig, och de han inte gillar, hatar Bettan," sa hon följt av ett hysteriskt fniss. Genom blodet och smärtdimmorna insåg Rajtan slött att han var helt och hållet i våldet på denna storstadsamazon och det fanns absolut inget han kunde göra för att ändra på det.

Långt bortanför staden, bortom bergen i väster, låg en liten kyrka. Kyrkan var förfallen efter år av misskötsel och ensamhet. Det enda som höll den lilla bortglömda kyrkan sällskap var de mängder av svartnäbbade kyrktornshökar som satt i gross och parti på dess tak. Med jämna mellanrum de senaste dagarna hade en och annan fågel lyft från kyrktaket och snabbt flugit österut mot en liten stad bortom bergen.
Nu kom det sig en dag att alla de resterande 6666 stycken hökarna lyfte med ett mäktigt sus från sina vingar som en gemensam organism som påminde en hel del om en gigantisk fågel fenix. Efter att ha lyft ett tiotal meter från kyrkan styrde de genast sina nattsvarta näbbar målinriktat mot den lilla staden bortom bergen. Ett litet stycke från kyrkan stod en liten man och såg på då hans skyddslingar tog till väders. Han tittade nöjt på de bortflygande fåglarna och började själv att gå efter dem mot staden. Han skulle nog komma fram lagom för att se den förödelse som hans fåglar skulle skapa. Och han ville ju inte vara där för tidigt, å nej, det vore dumdristigt...

-"Was happe'nin mann," sade Nangnuboo socialt till mannen som släppt in honom på te.
-"Em... Umm, inte så mycket egentligen", chansade den bleke mannen halvhjärtat
-"J-j-jag heter Manne förresten, Manne Bartolomeus Homme", nämnde Manne i förbigående.
-"Well... Do the Bartman Homie!", utbrast Nangnuboo förnöjt. Manne log blekt och låtsades att han aldrig hade hört det skämtet förut.
-"Lite kaffe kanske?", undrade Manne varpå han snabbt hällde upp två koppar.
-"Nej tack, jag försöker sluta, jag kan inte stå ut med de där små tomtarna som
brukar krypa fram ur sumpen när man är klar", svarade Nangnuboo frånvarande.
-"Smällar man får ta, smällar man får ta." Nangnuboo nickade dystert och svepte kaffet i ett drag. Sedan avlägsnade han långsamt sina mörka solglasögon, drog en smutsig näve genom rastaflätorna och spände en blick lika fast som kvicksand i ögonen på Manne.
-"Jag måste tala med Bzank! So, Bart, where is he? You know wass up. I gots to talk to 'im."
Manne log nervöst.
-"J-jag vet inte riktigt var han är... Han har inte varit här på ett tag. Han talade
om n-något studiebesök" Nangnuboo sneglade klentroget på Manne.
-"Bzank? Studiebesök? Vad gällde saken egentligen?"
Manne började få allvarliga problem med att hålla blicken stadig och fast, hans röst blev heller inte bättre.
-"Hmm.. H-han sade något om en kyrka?" svarade Manne frågande.
-"Kyrka?" genmälde Nangnuboo tvivlande.
-"O-och n-någon sorts h-hök... kyrktornshök"
-"SVARTNÄBBAD?" utbrast Nangnuboo med uppfordrande stämma.
-"J-jo, d-det är så här va...", nu visste han inte vad han skulle göra av sina händer heller. Han provade med att stoppa dem i brödrosten.

Det är ändock något speciellt med den här staden tänkte Knord medan han något tankspritt handfängslade en snattare och sparkade av knäna på en närgången rånare. Något är fruktansvärt fel i _min_ stad, och jag måste finna detta något och visa var skåpet skall stå. Jag Är Lagen! Lagen måste ha sin gång! Det enda trevliga han sett på hela dagen var alla dessa fåglar... synd bara att de hade slutat som kladdiga pölar på marken. Kanske var det en del av deras parningslek? Knord var inte någon fågelskådare, hade han varit det kanske han hade vetat att fåglar inte plägar flyga med hög hastighet mot marken utan tanke på att bromsa. I flera år efter den episod som här förtäljs var det tredje en polisman i den här staden fick, efter polisbricka och tjänstevapen, en fågelskådarbok (med arten svartnäbbad kyrkohök markerad med rött.)

Nangnuboo gled nedför gatan som en orm genom gräs. Bakom honom följde Manne som vänligt, men dessvärre inte särskilt bestämt hade avböjt att följa med. Det är en underlig stad det här, tänkte Nangnuboo. Ond, bråd död verkar trivas lika bra i den här staden som den hallucinogena grönmögelsvampen Augita Gavara trivs i en fuktig, flera veckor gammal formbrödsskiva med ost och salami. Precis en sådan smörgås hade han faktiskt funnit i Mannes kylskåp. Kanske kunde den vara till hjälp i den svåra uppgift som låg framför honom.

Rajtan skakade av skräck. Med febrig blick betraktade han den förskräckliga kvinnan som satt bekvämt tillbakalutad i sin chefs favoritfåtölj, hårt rökandes på en mycket fet och tillika illaluktande cigarr av märket "Schmonkers". Den dubbelpipiga hagelbössan dansade i hennes handflata.
-"Jag tycker inte om dig, hajaru?" Rajtan nickade. Detta var ett faktum han inte fann någon som helst anledning att tvivla på längre. "Om jag skall vara ärlig, vilket jag jävligt sällan är," fortsatte hon, och fimpade den ännu brinnande cigarren i örat, "så-" En större lastbil brakade genom rummets minst trasiga vägg och förvandlade den till rummets minst trasiga hög oanvändbar bråte, rammade Bettan i sidan, förvandlades till rummets minst trasiga oidentifierbara hög skrot och virvlade iväg över golvet. Rajtan såg den komma, skrek fegt och förvandlades till rummets mest utsmetade hög blod och kroppsdelar begravda under trettio ton rykande stål.
Bettan noterade plikttroget lastbilens registreringsnummer och tände en ny cigarr. Rajtan var slutligen slut.

Bzank Qwibnok haltade gatan ner, mumlande.
-"Åt fanders! Min fina plan... åt fanders... och allt är den där otäcka familjens fel... Den lille skitstöveln började för tidigt! Vad fan väntade han inte lite längre för?! Bara några timmar, bara jag hunnit hem först... Nu är det försent. Bara några timmar, men det kunde lika gärna ha varit tre år. Om inte..." Bzank stannade upp. "Negern! Negern måste ju finnas kvar i staden!"
Med en ondskefull glimt i ögonen rätade stadens bäste svampimportör på ryggen, drog en bruten hand genom det blodklibbiga håret, satte ett par trasiga solglasögon på den knäckta näsan och spänstade målmedvetet gatan ner. Än fanns det hopp!

Frigolitmannen stod och glodde, trött, konfunderad och vilse. Vart i hela frigolitfabriken var han nu? Han blängde ånyo på den lilla blå kartan, förstod ännu mindre och stoppade undan den igen.
-"Jestanes vad jag har gått fel!" muttrade han och krafsade sig tankfullt i frigoliten. "Jag måste ha kommit utanför stan," klurade han vidare till det och plirade tillbaka längs vägen nerför vilken han kommit. "Jösses," avslutade han sin monolog. Borde han inte vara på andra sidan om de där bergen? Med en resignerad suck öppnade han den maskätna dörren till den lilla kyrkan och klev in.

Över de snöhöljda bergstopparna kryssade nu en ofantlig flottilj svartnäbbade rovfåglar, kusligt synkroniserat. Samtliga 13332 ögon var riktade mot platsen där dalens stora, blå ådra, floden Taar, mynnade ut i dalens stora, blå sjö. Olycksbådande musik hördes från någon obestämbar punkt i närheten. Likt ett svart, vasst moln svepte fåglarna ut över det grönt böljande landskapet.

Nangnuboo strosade nonchalant över Bonkabron med Manne i släptåg. Hans plan var att fribejsa två ton Svummelsvamp rätt upp i smärtcentrat och flyga över bergen så fort han kom utanför denna förskräckliga stad. Bråttom bråttom. Den märklige lille mannen han hittat skulle minsann också prova ett par kilo. Åhh, vad roligt det -
-"Stopp där, neger," yppade en bekant röst. Nangnuboo blinkade bort lite hår ur ögonen och tittade upp. På andra sidan bron stod den avskyvärde Knord Floop. I händerna höll han en obehagligt stor batong.
-"Shit, man!" flämtade Nangnuboo, snodde runt och började med långa kliv förflytta sig mot brons andra ände.
-"Nej men Nangnuboo. Så trevligt," kraxade ännu en obehagligt bekant röst. Nangnuboo säckade ihop på bron av förskräckelse. Manne bet sig hårt i svansen. Vid brofästet de just passerat stod en man i trasor. Torkat och färskt blod färgade hans ansikte och hår. Ett av benen var böjt i en obehaglig vinkel. Ett par trasiga solglasögon vilade på en bruten näsa. I handen lekte en kniv. Den såg vass ut. "Verkligen trevligt att se dig igen, Nangnuboo," sade Bzank Qwibnok, och klev ut på bron.
Nangnuboo kliade sig förbryllat i nacken så att flätorna flög. Hur hade han lyckats förarga så många och så aggressiva dudes, första gången i stan? Tyvärr hade han inte sett det värsta än.
-"Öj! Svampsnubben!" röt en rutten röst från någonstans under bron. Inom kort kravlade en välbekant luffare upp under handräcket. Han halsade en flaska rödtjut, slog halsen av samma flaska, och viftade hotfullt med den största biten glas som återstod. Harald "Hulken" Ackegård hette han, och hans öknamn hade mer med temperament än muskler att göra. Det hade han glömt, tills Nangnuboos svampfan lockade fram den pinsamma detaljen ur hans vindränkta hippokampus. Det skulle den inte ha gjort.
-"Jaha," suckade stadens ballaste besökare. "Räcker det så, eller har jag fler otippade fiender idag?" En stor tugga av den marinerade björktickan han höll i vänster hand kanske kunde hjälpa situationen en smula, tyckte han, och betedde sig därefter. Knord och Bzank utbytte en menande nickning, medan Harald och Manne bytte plats. Världen verkade ta ett djupt andetag.
Ett högfrekvent visslande ljud växte till sig österifrån. Det bytte strax karaktär och textur till nästan ett surrande, då flera tonhöjders vissel blandade bort sig. Knord lystrade spänt, för det där lät ju som några tusen... herregud!
-"Halt!" befallde han genast. "Jag får tackla dej senare, hippiejävel. Nu har vi ett gemensamt problem, och alla här kan nog behöva lite svamp."
Den första svartnäbbade kyrktornshöken plöjde in i Sesams Chark & Kjortlar så höklymfan stänkte runt halva kvarteret. Femton oskyldiga fågelskådare staden runt föll genast till föga.
-"Det var förtruppen!" hetsade Knord. "Här kommer resten!"
Just då var det en riktigt dålig idé att lyfta ansiktet mot skyarna. Nangnuboo portionerade ut ett par intressanta svampsorter bland sina värsta okamrater: en som förvrängde synfältet i tretton nyanser av gredelint, och en som
dessutom vände världsbilden upp och ner, så hökarna såg ut att stiga istället för att störta. Som krona på moset slängde han med några mögliga korvbröd.
”Okej dudes!” tjoade han, blaskde på en rejäl senapsblaffa och så in med härket i käften.
”Groooovy!” bölade han medan världen började snurra. De andra såg på varandra.
”För fosterlandet!” sa Knord dramatiskt och slängde sitt korvbröd i truten.
”För drottningen!” kvad Harald och bet av sin anrättning.
”För Bzank Qwibnok!” domderade Bzank och proppade munnen full.
”För... neeeeeeeej!” sa Manne och höjde blicken mot skyn. Korvbrödet föll ur greppet och landade med en duns på bron. Knord kastade sig fram och tacklade honom, men det var för sent. Höken daskade i brofästet intill dem och Mannes kropp, frusen i dödsögonblicket med larvigt uppspärrade ögon och munnen i en komisk grimas, låg förstenad på bron.
”Till takåsarna! Bemanna armborsten!” röt han, och de satte av mot närmsta brandtrappa.

Taars Förzinkade Armborstförvar hade implementerats tvåhundratolv år tidigare, av stadsvaktkapten Holger Galufs, som försvar mot grannkommunens försök med zeppelinarbaserad krigsföring. Själva förzinkningen var det ingen som begrep, eftersom den gjorde strängarna oanvändbara och fick träet att tappa spänsten, men Galufs hade insisterat och så hade det blivit. Att kriget ändå vanns berodde mestadels på att zeppelinararmadan förintade sig själv redan på startplattan, när styrmannen på flaggskeppet ”Tjosan, Farmor!” tog sig en röka i gondolen alldeles under den enorma väteballongen. Dominoeffekten när tretusen zeppelinare samtidigt exploderade skulle ha varit något att prata om, om någon hade stått tillräckligt nära för att se det men ändå tillräckligt långt bort för att överleva. Det gjorde ingen. Sedan dess hade armborsten stått på hustaken, glänsande i solskenet, i väntan på att antingen säljas som skrot eller visas för någon turist, om en sådan skulle komma någon gång. Det gjorde ingen.

Dock hade armborstn ofta visat sig användbara i stadens försvar. Det var inte så att man kunde skjuta folk med dessa zinktyngda bestar, men det var vanligt att fiender drog upp mot stadens murar i syfte att belägra och/eller skövla eländet, såg armborsten, och tillbringade de följande veckorna med hetsiga diskussioner om deras syfte och konstruktion. Det var ofta länge nog att grannbyn kunde skicka förstärkningar, och en gång bakade borgmästar Frackrams mormor en omgång utsökta rabarberpajer åt de belägrande danskarna, som sedan blev milt överraskade när de hittade en stadsvakt inbakad i varje bakverk. Det påhittet kostade trehundra vakters liv medelst ungshetta och syrebrist, men fiendestyrkan ryckte sedan enfalligt på axlarna, hojtade något om "här vill vi inte bo" och "sakramentskade tryffelpannor" strax innan de gick hem igen. Så det ansågs vara en lyckad drabbning, ofta omskaldad i llimerick samt Broadwaymusikal. Och det var helt och hållet armborstens förtjänst, tyckte man.

Hur Knord Floop nu hade tänkt sig att dra nytta av detta legendariska försvarsverk mot anfallare som knappast kunde antas ägna sig åt filosofiska diskussioner, det var mindre uppenbart. Mer tydligt var dock det faktum att stadens förnämste lagman troligen hade en hyfsad plan, så hans anhang antog helt enkelt det förutsättningslöst och följde honom blint. Nangnuboos svampar hade visserligen också med blindheten att göra, men inte på samma inspirerade vis.

Ledarhöken såg precis likadan ut som alla hans underhuggare. Det vore dock ett misstag av historiska mått att behandla dem likadant, tack vare flockens väldigt komplicerade sociala system och benhårda rankrespekt. Exempelvis var svärbröder bundna i starkare blodsband än halvbröder, men kusiner på mosters sida slog oftast högst. Utom vid halvmåne i Juni, såklart: då gällde det att ha gott om systersöner och nästsvågrar för att komma upp sig i samhället. Allt detta visste Knord ganska
väl. Förutom sin polislicens hade han också disputerat på bofinkar i småskolan och på termodynamik så sent som förra sommaren, då det ändå bara regnade och han mest satt inomhus.
"Skjut mosterskusinerna! Då kollapsar flockstrukturen!" gläfste han till sin lilla men rejält påtankade tropp, och riktade ett knirkande och gnisslande armborst upp mot flocken. "Men titta inte på dem, vad ni än gör!" Han såg ner i marken, fiskade fram några pilar ur ammunitionstunnan och försökte lägga upp dem på vapnet. De flesta föll ner igen.

"Hallå?" sa Frigolitmannen och vandrade in mellan kyrkbänkarna. Det ekade mäktigt i den gamla stenkyrkan. Lite håglöst flaxande hördes från mörkret uppe i taket. Längst fram i kyrkan stod ett podie, på vilket en väldigt stor och tuff bok låg uppslagen. Frigolitmannen klev uppför den lilla trappan till podiet och började läsa.
"Men det här..." mumlade han. "Det här är ju..."
"Ja, det är det," hördes en röst bakom honom. Han snodde runt. Ur skuggorna invid dörren till sakristian lösgjorde sig en man. Han var helt klädd i svart, och över det hade han för effektens skull en ännu svartare slängkappa med en ursvart huva. Sådana detaljer bleknade dock till närmast bländande vitt i jämförelse med hans små runda solglasögon. De var så svarta att det var nästan löjligt.
"Det är precis vad det är," sa mannen och skred framåt mot boken och frigolitmannen.
"Stanna!" försökte han basunera pompöst och höjde en vitfrasig arm, men den svarte mannen bara log. Vilket inte syntes inne i det svarta, men det kändes i luften att det nog var så.
"Dina trix fungerar inte här. Gzniiik-Fnööök skall få ett värdigt offer idag!" mässade han och stoppade in en hand innanför slängkappan. Ett metalliskt skrapande hördes, och så halade han ut den längsta dolk Frigolitmannen någonsin
inbillat sig. Mer om det senare.

Nangnuboo försökte så gott det gick att ladda sitt armborst, men det var lättare sagt än gjort. Dels visste han inte hur man hanterar ett dylikt vapen, dels var han tvungen att låna pilar från Harald, och dels var strängen fastsvetsad vid armstocken. Han såg sig förvirrat omkring -- men inte upp -- och kliade sig i pannan med en svampfimp. Fimp? Sådant dög inte i ett så desperat läge! Det var dags att röka upp en rejäl laddning saftsopp med korsticka och absintkantareller. Det blir nog bra det här, tänkte han där han satt och freebejsade mitt bland nerdimpande hökar och bortfumlade armbortskäktor.

Frigolitmannen blinkade till och backade tre steg. Den där dolken såg farligare ut än han ens kunde föreställa sig. Vänta lite -- omöjligt grova vapen, svart som är svartare än riktigt svart, och Gzniiik-Fnöööks akademiska ordlista, som stadsbiblioteket förlorade vid flytten från Gnärkeby för trehundra trettiotre år sedan, allt det där verkar alldeles för otänkbart och osannolikt för att kunna finnas!

Så resonerade Frigolitmannen, stängde ögonen så hårt han kunde, och började sjunga Helan Går i Ciss-moll. Det var den enda sången han kunde utantill. Hans svart-svart-svart-svartklädde antastare rynkade troligen på pannan (fast det vore svårt att se, även med öppna ögon) men skred alltnog vidare över podiet, förbi altaret, och bort till katedralens dörr, vilken han låste, spikade igen, samt blockerade med en dröse kyrkbänkar. Det här nöjet skulle ingen jävel komma och störa, tyckte han.

Om man är en örn, och närmar sig dalen från luften, snett ovanifrån, så ser man nu en massiv flock hökar där floden Taar borde ringla sig fram. Då dyker man kanske närmare för att se vad som står på, men det är ändå svårt att urskilja detaljer i hökhögen. Sex tusen mosterskusiner
i tät formation, samtliga med god fart på väg mot marken, gör det vanskligt att se detaljer. Om man är en örn, och så småningom dyker ikapp hökhögen, armbågar sig på fåglars uråldriga vis fram genom den och till slut bryter ut på andra sidan, då ser man snart hur oerhört nära marken man kommit och hur den där lustige mannen på taket ynkligt står och vevar med små pilar runt en glänsande mackapär, hur den där långhårige negern sitter och mässar och hur de där andra två – och sen skulle man inte komma längre, innan man råkade få en av Knord Floops slumpmässigt kringslängda pilar i ögat och krascha ner i stuprännan.

”Jag fick en!” hojtade Floop och gjorde en yster segerdans. ”Det är är sättet, pojkar! Gör som jag!” gastade han och tog en hel famn full med spetsiga små lod, blundade hårt och slängde hela rasket rakt upp i luften. Bzank Qwibnok suckade och skakade på huvudet och gjorde det han gjorde bäst; importerade svamp. Han halade fram ”Skivlingskatalogen 1435” ur bakfickan, lade sig på mage på taket och bläddrade fram en intressant sida. Med andra handen började han notera artikelnummer på ett litet papper. Samtidigt började Nangnuboo, nu rejält i gasen, att vibrera lätt. Med ett medryckande hummande lättade han plötsligt från taket, steg några decimeter upp i skyn och dunkade takten till någon tuff rytm på knäna.

Frigolitmannen kröp in under en kyrkbänk och grävde fram sin mobiltelefon.
”Var är du, din lille fjant!” hörde han den svarte mannen hojta medan han sparkade omkull dopfunten och stack sin tuffa dolk på prov genom en gobeläng. ”Jag hittar dig snart!”
”Hallå?” viskade Frigolitmannen i luren. ”Är det biblioteksnämnden?”

Med bakelitluren i ena handen och lunchmackan i den andra reste sig biblioteksnämndssuppleant Adolf Dunderfund hastigt från
skrivbordsstolen. Det kostade honom ingenting att få sitt namn ingraverat i ryggstödet i lila och ljusgrönt, så han hade givetvis insisterat på att få det gjort. Det hjälpte dock föga en dag som den här.
-"Gnuttan! Faxa ut det här i tretton kopior och dubbeltjockt papper! Hela nämnden måste få veta!"
Medan Adolfs sekreterare sedan sextiotalet enveted bankade liv i faxmaskinen haltade suppleanten fram till det österliga fönstret. Där hade han sett många gryningar över bergen i öst, men nu var klockan tretton och trettiofem. Det var synd, tyckte han tyst. Adolf kunde gott ha sett lite flammande skyar i rött, guld, och brandgult just nu. Det var alltid så mjukgörande för hans själ.
Så när han lyfte sina trötta ögon mot horsonten var det inte utan förhoppningar, men dock mer med förväntning om besvikelse. Det blev det dåligt med. Skyarna stod minsann i brand österut, men inte i vanlig ordning. Gula, röda, och argt kornblå lågor slickade molnen och bergstopparna. Tjock rök strömmade upp mot tjocka moln av något annat som strömmade ner.
-"Vafan?" tyckte Adolf och greppade kikaren som alltid hängde runt halsen. Ett par flinka justeringar senare såg han en örn som närmade sig dalen från luften, snett ovanifrån, mot dalen mellan bergskedjorna. Den dök in i en dröse hökar, försvann nästan mellan fjärdar och näbbar och rakbladsvassa klor, och dunkade slutligen i marken med en pil i ögat. Adolf Dunderfund insisterade på att skaffa en riktigt grov kikare.
-"SJUTTON kopior, Gnuttan! Och skicka en bunt till pensionsnämnden, ett par till rikskommittén för gymnastik och rytmik, samt en till guvernören. Bara en, Gnuttan! Du vet hur han blir när faxmaskinen väcker hunden hans."
Det här var nytt även för en trofast tjänare som Gnuttan Ryggrak-Sepsis. Ett halvsekel av outgrundliga befallningar och oöverlagda dekret kunde inte
förbereda henne på en utläggning av sådan kryptisk natur, trots att det genom åren involverat slentrianfaxande åt höger och vänster både morgon och kväll. I kärt omhuldat minne höll hon, av någon anledning, valborgsmässomidnattsförsändelserna av Adolfs diplom från Lilla Vätternrundan. Det var ett lopp för sexåringar runt en ankdamm i centrala Huskvarna. Adolf hade varit med tolv år i rad på sjuttio- och åttiotalet, och när han återigen blev sist 1983 hade arrangörerna slängt åt honom ett diplom bara för att bli av med honom. ”Världens sämsta cyklist” stod det i guldbokstäver ovanför ett alldeles ovanligt osmickrande foto på Adolf, med huvudet före på väg ner i Vättern (att Lilla Vätternrundan inte gick runt just den sjön hindrade inte att Adolf brukade köra ner i den ändå, åtminstone en handfull gånger varje år), men Adolf hade ändå insisterat på att de tillsammans arbetade natten igenom för att få ut faxen.

”På heltjockt, halvtjockt och supergrovt ark, Gnuttan!” hade han domderat. ”Och i sjutton olika nyanser av Vätternblått!” Gnuttan hade för länge sedan slutat påminna om det irrelevanta i papperskvalitén för just faxandets framgång. Det verkade inte hjälpa i alla fall, och även om det var irriterande när Adolfs favoritpapper, ett halvcentimeter tjockt stycke mörkblå kartong, ideligen fastnade i faxen under proceduren var det ännu jobbigare att försöka förklara.

Sådana incidenter till trots satt hon nu alltså förbryllad över Adolfs uppmaning. Emellertid hade hon inte varit andre biblioteksnämndsuppleantsekreterare med kvartskadetts grad om hon inte visste att överkomma sådana oväntade upptåg. Snabbt knattrade hon ner budskapet på skrivmaskinen och började varmköra faxen.

Under tiden stod Adolf kvar i fönstret med kikaren i händerna. Långt där borta stod staden i lågor, men det var inte det som primärt upptog hans tankar. Det var det där telefonsamtalet, om boken. Boken hade hittats.

Om man är en svamp, och närmar sig dalen från luften, i ett flygbrev från Amsterdam addresserat till Nangnuboo Jan-Fredrik N'gombo, ser man inte speciellt mycket. Nangnuboos svampfrakter kom oftast i lufttäta och ljusskygga specialkartonger av det ökända Thailändska märket Hush-Hush Mush-Mush.
När så en fallande hök sliter paketet i bitar i Nangnuboos darrande händer så är det ett högeligen ovanligt återinträde i världen för en handplockad, organisk Amanita Pantherina från Kievtrakten.
"Pantherina!" såsade Nangnuboo till det medan vänsternäven viftade undan en aggressiv hök. Hans händer och fötter var insmorda i fågelblod och fjädrar, små bitar svamp och hökfilé höngde från utvalda delar av hans triceps och skulderblad, och ansiktet var en dödsmask av mykologisk extas. Ett halvätet armborst låg vid hans oklippta tånaglar, och hökkropparna började bygga upp sig till en organisk men mestadels död mur runt svampfantomen.
Knord Floop hade inte tid att beundra spektaklet, emedan han var fullt upptagen med att flå förbiflygande hökar i luften, hypnotisera bryllingsfastrarna at ge sig på mosterskusinerna, samt skapa oordning närhelst möjligt i de anfallande leden. Annars hade han, med ett hjärtligt bröl, gratulerat Nangnuboo på bemärkelsedagen och bett om lite svamp. Det verkade ju göra någon nytta.
Det var tur att han inte hade tid med sånt. Mer därom senare.

Frigolitmannen höjde ytterligare ett halvt och avslutade sin Helan Går-orgie i Dess-moll, æolisk skala. Det var inte speciellt gott om folk som kunde nynna dryckesvisor likt Friggan, och de få som kunde ville oftast inte. Därför hade en liten skara folk samlats i kyrkan för att höra detta ovanliga framförande. Ja, samt gömma sig under kyrkbänkar av härdat titan. Men Zoogo "Frigolitmannen" Zarkawoqq tyckte nog att de var där för hans skull.
Men var sjutton hade biblioteksnämndens elitstab tagit vägen? De borde ju egentligen ha varit framme för flera
timmar sedan, tyckte han.
Den svartklädde mannen med dolken var av alldeles motsatt uppfattning. Det väldigt irriterande att folk hade lyckats ta sig in i kyrkan trots att han så omsorgsfullt barrikaderat dörrarna.
”Försvinn härifrån!” gormade han ursinnigt och svingade besinningslöst med dolken där han stormade fram längs bänkraderna. Boken på podiet vinglade till av vinddraget.

Bzank Qwibnok bläddrade frenetiskt i sin katalog medan en lilla stumpen blyertspenna i hans hand krampaktigt plitade ner det ena serienumret efter det andra på det lilla beställningsformuläret bredvid honom. ”Skrävelsopp... var har de gömt Snuskskivlingen...” muttrade han medan hökarna daskade i marken runt omkring honom som blöta fjäderdunskuddar. Flera av dem hade Floops armbortslod klurigt instuckna på strategiska platser i kroppen, som rätt genom hjärnan eller ut genom ryggraden. För att nämna något.
”Vad håller du på med?” sporde Knord medan han med blicken mot marken spetsade tre hökar samtidigt på en pil och sparkade på volley en annan över ut över takkanten.
”Ge mig en halv minut bara!” svarade svampimportören och plitade ner det sista serienumret på sin lilla fulltecknade lapp. ”Så!”

Förste Låneboksindrivare Gerhald Bisonstursk rättade till knävelborrarna och fingrade på tömmarna. Där nere i dalen, halvt dold av riklig murgröna och några spretiga björkar, låg en kyrka som såg som om den borde vara fallfärdig, på samma gång som den gav ett evigt och orubbligt intryck.
”Är det inte väldigt tyst?” frågade Tredje Kartoteksinspicient Sonny Kallbrand nervöst och sneglade mot himlen.
”Och kallt,” fyllde Fjärde Lånekortslaminatör Batatürk Någonstav i och drog upp blixtlåset till hakan. En bitande rå vind drog ständigt längs höjden och blåste ett stort blött lönnlöv i plytet på Nionde Tidningshörnemöblerare Teofil Tjohej.
”Ja, det här duger då inte,” sa Gerhald myndigt och snöt sig ljudligt i handsken. ”Nu kör vi, killar.”

"Här kommer kavalleriet!" ylade Knord extatiskt. En läcker backhand tog huvudet av en förbipasserande hök, som ändå annars skulle ha drösat i backet i trehundra knyck och alltså inte förlorade något nämnvärt på konstapelns bedrift.
Bzank och Nangnuboo såg sig ystert omkring i hopp om att få reda på vad Knord Floop snackade om. Hökarna stod som spön i backen med en och annan örn för omväxlings skull, och situationen började bli ohållbar. Kombatanterna stod till midjan i fågelslamsor och lymfvätska. Utan förstärkningar snarast möjligt kunde de förlora den lilla fördelen de hade i sin ojämna strid: vett och sans.
"Dom där två?" undrade Nangnuboo och pekade på två kaftanklädda gamlingar som var på väg ned i dalen. "Det ska vara kavalleriet?"
Knord kliade sig på hakan medelst rovfågelsben med separationsångest. Var det verkligen rätt, det här?

Frigolitmannens bekymmer var av en helt annan sort. Det var hans kavalleri som drösade nerför dalkullarna (icke att förväxlas med dalkullor) likt två frystorkade gamla munkar på enfaldigt korståg. På den vägen såg det rätt bra ut för Zoogo Zarkawoqq.
Men på kort sikt var det nog sämre i kyrkan. Å ena sidan hade hökarna börjat nöta sig igenom det grönärgade koppartaket, och en och annan halvdöd hök damp redan ner på de osedvanligt stryktåliga kyrkbänkarna. Å andra sidan kunde han inte känna sig säker jämte bokfan utan proffsen från biblioteksnämnden tillhanda. Å tredje sidan var det ingen som ville höra Zoogo sjunga, vare sig allsångsdängor
eller egna alster i fem-kvartstakt. Detta var en besvikelse av sällan
skådad magnitud för den legendariske superhjälten. och han funderade så
smått på att ge upp, flyga hem i en liten frigolithelikopter, och gå i förtidspension. Och å den fjärde sidan var det en dåre med ritualförsävrad dolk som löpte abrid och tvärskepp runt, huggande och stickande
på ett upplyftande hämningslöst vis. Åtminstone hade det verkat upplyftande om man nu inte löpt stor risk att råka gräsligt illa ut till följd av tilltaget.

Plötsligt slets kyrkbänken han låg och tryckte under bort.
"Aha!" utropte den svartklädde fan med dolkhelvetet triumfatoriskt, och Zoogo genmälte, inte fullt lika triumfatoriskt, ett halvhjärtat "Ack!" Sedan viftades det med svarta långa armar lite okontrollerat medan Zoogo gjorde slumpmässiga flyktförsök åt lite olika håll, och rätt vad det var sprang han hals över huvud nedför altargången med illgärningsmannen in spe hojtandes alldeles bakom.
"Stanna, din lurk!"
"Nääää!" bölande Frigolitmannen och nådde bänkradernas slut samtidigt som dolkbladet visslade över huvudet på honom. "Iiik!" lade han modigt till och slängde sig över podiet med boken. Med ett brak föll han i golvet med bok, podie och allt, och med ett snarlikt ljud snavade den svartklädde över honom, varpå alltsammans rullade in i en alldeles särskilt prålig ikon.

Den lönnfeta hästen skumpade obekvämt under Bisonstursks breda bak. Kyrkans långsida, med de pråliga kyrkfönstren halv dolda i murgrönan, kom allt närmare. Mörka fåglar dunsade med skrapande obehagliga ljud i dess tak, men Biblioteksnämndens Insatstyrkas Fjärdekorpral visste bättre än att glo på slikt. Istället höll han, liksom hans medryttare, blicken städse fäst mot kyrkväggen.
"Gerhald!" hojtade Batatürk strax bakom honom, knappt hörbart genom de fallande fågelkropparnas visslande tjut och skrapet av trasiga näbbar och klor mot koppartak. "Ingången är på andra sidan!"
Väggen och kyrkfönstren ryckte allt närmare. Gerhald Bisonstursk blåste myndigt upp mustaschen, satte hälarna i sidorna på sin feta häst och accelerarade den sista biten in mot kyrkan. En fågel susade förbi och smetade ut sig själv mot stenväggen.
"För biblioteksväsendet!" gormade Gerhald och reste sig upp i stigbyglarna. Väggen var så nära att han kunde känna doften av kall blöt sten. Och sen hoppade hästen.


Låt oss vika ett grisöra här och ta en kort överblick över situationen:
I storkyrkan ligger Frigolitmannen och brottas med en dolkviftande galning i svart dok. En legendarisk bok av oanad makt trycker upp sig mot Friggos vänstra skinka med obekvämt resultat.
Strax utanför är fyra biblioteksryttare på väg uppför kyrktrappan. De kunde knappast ha kommit vid något bättre tillfälle.
Nangnuboos svampleverans verkar en smula försenad. Bzank Qwibnok, som tänkte koka kantarellsoppa, var minst lika bekymrad om den saken som Nangan själv. Men konstapel Floop stod vid deras sida likt en manlig Jeanne d'Arc för moderna tider och slaktade fåglar i allmänhetens tjänst.
Familjen Kvartsnacke satt uppklistrad med snabbhärdande frigolit mot sin egen husbåts spinnakermast. Rickard Limvrängare gick det dåligt för. Resten av Taars överlevande invånare låg och darrade under kyrkbänkar av titan, som började visa tecken på materialutmattning under de konstant haglande rovfåglarna.
Resten av stan är nu täckt i slemmiga höktarmar och örnhjärnor. I dalen utanför stadsgränserna, däremot, sitter kaninungar och rävvalpar med tindrande ögon och åser hela spektaklet, utan att en enda fågel styr deras väg.
Och en mörk, ohelig hemlighet är på vippen att göras offentlig.
Nu viker vi tillbaks grisörat och återvänder till handlingen. Er ödmjuke narratör hoppas gråtmilt att ni tog tillfället i akt at gå på toa eller hämta en smörgås, för nu blir det grejer!

Nangnuboo stoppade vänstern i innerficken och drog ut en liten plastpåse. Däri låg tre gram soltorkade sporer från zairiska fläsktrattar noggrant uppblandade med en dubbel sats vulkanbränd Svalbardsskivling  och en nypa saffran, mest för färgens skull. Om inte det här kunde få leverantören att skynda sig så kunde nog ingenting, tyckte Nangnuboo och tryckte in en redig pris i högra trumhinnan.
Hans nyfunna vapenbröder såg på med förskräckelse när Nangnuboos huvud svällde upp till en klotrund
jätteform och sedan lika bryskt oväntat exploderade i regnbågens alla färger. "För mycket skivling igen!" kunde någon med god fantasi tänka sig att Nangnuboo hann kväka ur sig innan skallsubstansen smetade ner Floop. 
"Äsch då!" muttrade Knord och snöt en rastafläta ur näsborren. Resten av rastafrillan virvlade likt smiskande bolas iväg över hustaken, snärtandes och fäktandes, i en mäktig blodig hårplym åt alla håll samtidigt, skärandes rakt upp igenom den framstörtande fågelhopen. Fjärdrar och hårpiskor möttes i blodig förening. Utåt och uppåt steg den expanderande hårtestfronten, bortåt och bakåt drevs skiljelinjen mellan fåglaskaran och de märkligt dödliga resterna av Nangnuboos forna huvud. Knord tog tankfullt av sig kasken och sjönk ner invid den spinkige lille missbrukarens tunna kropp.

"Den svampen visste var den tog,
Det måste erkänt bli"
Så talte inspektören blott.
"Den visste mer än vi."
Den lät hans korpus va i fred,
Ty där fanns inget hull
Och höll sig till vad större var;
Hans vilda afrokrull."

Sedan gjorde han en ansats till att stilfullt sluta Nangnuboos ögon inför den sista vilan, innan han insåg att ögonen nog befann sig sådär halvannan kilometer bort vid det här laget och istället lite fånigt klappade honom på handen.

Med ett brak och ett kras galopperade hela biblioteksnämnden rakt igenom kyrkans färgsprakande glasfönster och slog med dragna svärd och klapprande hovar i stengolvet på andra sidan.
Det var ett gnistrande intåg men ett dumt upptåg.
Tre plutoner tungt örneri svepte genast in med stöd från ett väl ingrävt regemente krusfalkar med slangbellor. Fjärdekorpral Jonsdottir föll till föga likt en överträffad bibliotekarie. Adolf Dunderfund slog tillbaka med ett par välplacerade encyklopedier, men tvingades ändå dra sig tillbaka till altaret. Där blev det genast hårda bud; Fjädrarna flög lika ofta som lånekorten och stämpeldynorna.
Om du inte visste bättre så kunde det se ut som ett självmordsuppdrag.

Men det var precis då som Bzank Qwibnok fick sin kantarelleverans. Nangnuboo må ha sniffat sin sista rävticka men hans anda levde vidare, främst då genom receptboken i hans innerficka.
En hastigt improviserad kittel över fotogendränkt fågelkött fick duga. Hukad under en bågnande titanbänk tackade Bzank leverantören för såväl förpliktelse som tjänst till fosterlandet, skivade upp sina nyanlända svampar med en praktisk mosaikskärva, och grävde upp en handfull kryddor från hemliga fickor.
-"Nu ni!" tyckte han.
  

  

Diskutera
Fåglar

Anders Bylund
2009-06-10, 08:16:48
Du är rolig, du :)

Måns Svensson
2009-06-10, 08:16:09
jag syftade mest på behovet av redigering :-P

Anders Bylund
2009-06-10, 08:15:02
Tja, man kan väl alltid drömma :)

Administrator: Anders Bylund