Statistics

   Det är svårt att förstå varför ingen bryr sig om mig längre.

Folk brukade hissa samtliga världens fanor när jag drog mina sämsta vitsar, och spelte jag Allan offentligt visste man snart detta i var by och stad. Men senast jag apade mig offentligt blev det tomater i nyllet med glåpord och sedan tunnan, floden och vattenfallet för underteckad. Fordomdags hade sådant slutat i gladlynta skriverier, fast hjärtat mitt i lönndom led. Paradoxen styrde mina steg redan tidigt mot komikerlivet, enär humor som bekant är bästa medicinen mot den misär daglig misshandel kan förpassa vem som helst till.

Men nog om den gamla goda tiden. Den nya dåliga är bra mycket mer ömkansvärd och dramatisk, och därtill den i vilken vi torde tillbringa vårt varande. Icke desto mindre sparkar jag sålunda igång själva huvudsaken i denna min utläggning utan hänsyn till konsekvenserna.

Året var 1939. Tyskarna var med ena foten i Polen och premiärminister Chamberlain hade lovat att medla men istället stuckit näsan i blöt och i "hemlighet" skickat en dröse dödsmördaragenter till "der Nachtwurst," som de gemenligen plägade bemäla Kaiserns westfalska sommarstuga. Gruppens ledare hade dock ingen karta till målet; premiärministern hade inte råd eller lust att ge dem vederbörliga upplysningar rörande uppdraget eller lämpliga hjälpmedel för möjliggörandet av detsamma. Därför blev det inte bättre när Hitler skickade ett specialförband till trakten för att röka ut ett väl dolt gäng polska motståndsmän ur Wuppertal med omnejd. Chamberlains lilla tropp hade inte mycket don med för pliktens utförande, så de förskansade sig nödtorftigt bakom ett plank. Där tryckte de upp informationsbroschyrer vilka påtalade hur dåligt de trivdes och hur mycket de ville hem, vilka sedan spreds i nedre Schleswig-Holstein. En hamnade småningom i händerna på den spanske ambassadören. Det var illa. Ambassadören var nämligen dubbelspion med uppdrag av tyske kungen att förbereda Andorra för annektion av värsta sort, omedelbums!

"Jaha," utbrast ambassadören tveksamt. En karta över ett uppochnervänt Närke i motljus låg i hans beniga knä och hans knotiga finger petade hål i Örebrotrakten på skoj. "Ska det vara nödvändigt att släpa in dylika don bara för att hitta hem till sådana män som den där idioten?" Han rev sig bekymrat i pälsen och krafsade loss Kristinehamn från Vänerstranden med en gul tumnagel. Vissa dagar fick man till det, tyckte han. Samtidigt öppnades dörren, och in kom den tyske attachen med sina livvakter.

-"Ach, mein gutes Soldaten! Ich lieber nachtwurst!" frustade han på sin bästa schwitzerdütch medan ambassadören tog för sig av sina egna kubanska cigarriller. Den jovialiske tysken grep spanjorens graverade Zippo-tändare och stoppade den i fickan. Han slog sig ner med ett brett flin.
-"Det har viskats i mitt öra att det måhända bor en liten tropp usla legosoldater i din lilla sketna bakgård, Juan-Pedro." Ambassadören svalde hårt och fumlade med sin replik.
"Nä men jaha" sluddrade han. "Öh, " fortsatte han. "Ja." För så var det med Juan-Pedro.
Tysken hade väldigt lite till övers för famlande, fumlande och fümlande, en pina hans mor hittat på en tråkig Skärtorsdag medan pölsan kokade bort på vedspisen. Därför gjorde han regelmässigt slarvsylta av slarvpannor som den valhänte spanjoren där i morgonrock och tofflor.
Juan-Pedro Zapatista svettades och kastade sig vid tyskens blankpolerade skor, bara för att sparkas tillbaka och tumla ut genom bakdörren i en pinsam Charleston-stil.
-"Såja!" viskade tysken pompöst och grep tillfället i flykten. SS-trupperna spred sig likt välgjorda smörkakor genom Andorras oländiga bergterräng, och strax hissades Führerns flagga över Escaldes-Egordanys stadshus. Andorra hade fallit. Paris var nog på tur, kanske.

Nyhetsrullarna på biografen visade rågblonda arier som joddlade lågtyska propagandaslogans i gryningsljus. Radionyheterna var inget undantag, och kvällstidningarna var värst av alla; de bytte sida varannan torsdag och höll just lagom mycket avstånd till känsliga ämnen. Det blev mycket sånt, och därför var det lätt för Chamberlains tropp att smyga sig ostört från by till by under skydd av dagsljus och brandsirener. "Mera tjosan!" skrålade de närhelst nästa stadsgräns närmade sig, draperade i konfiskerade neonskyltar och färgglada mössor med bjällror och sirener. När de sedan lämnade trakten ovanpå en hökärra dragen av borgmästarens fru och hennes tama hermelin. Få punkter malplaceras såsom lilla Andorra, men att hålan låg mitt emellan två arbetslösa getter och  blott tre mil från ytterligare en, det var liksom barockt i överkant. Men inte skulle det betyda nåt.

Jag hade inget emot Chamberlains plan att skicka gerillatrupper till Westfahlen via Rhônedalen. Det lät vettigt och såg ut som handfast ledning från Downing Street, även om den geografiskt obildade kunde förväxla södra Tyskland med Pyreneerna i en handvändning. Just en sådan miss hade Chamberlain gjort, och trots hans sexstjärniga rådgivares petiga invändningar hade han drivit igenom beslutet att luftlandsätta en hel skvadron specialister på en liten holme mitt i Andorras största pöl: plastbassängen bakom Magatzems Pyrenees i huvudstaden. Grovmarskalk Larsson von Göran harklade sig sällan försynt, och ej heller blygsamt; men denna gång blev det knappt ens en hörbar rossling när han tveksamt klargjorde sin intention att dra ett djupt andetag och sedan andas ut igen. Sån var han. Dock inte ofta.

På Chamberlains kontor stod tre högt dekorerade herrar och bråkade med varandra över en upphittad och påhittad militärstrategi och två medaljer.
"Ge hit!" protesterade kvartssergeant och kadettmameluk Ossian Smörlugg.
"Ånej! Du har redan en liten navkapsel i blått band runt trippelhakorna, baron Bratislava och jag fick bara en förgylld mums-mums på kredit!"
Snart flög de tre i affärsklass till London, där de möttes vid Piccadilly Circus. Chamberlain var med, men krigssekreterare Hore-Belisha blev kvar på krogen i Birmingham och förrådde dem. De trettio silverpenningarna stuvade han skälmskt i ett statligt skalbolag och förskingrade tjugoåtta redan första timmen, på en investering i Enron-klass, fast lite billigare.  Det var Hore-Belishas smala lycka att finansministeriet var upptaget med att tillverka granater och Spitfires, samt att silverpriset låg på cirka fem kilo guld per brittiskt uns snus, knepigt nog. Engelsmännens måttsystem har ju alltid varit säreget.

Samtidigt, i Andorra, hade den siste seriöse motståndsmannen slutligen blivit omsorgsfullt inpackad i kolsyreis och skeppad till Berlin. Utan att ens försöka gömma sig bakom sedvanliga buskage och dylikt försökte ett gäng lokalpartisaner frita honom  i Carcassone-trakten, men råkade frita obersturmbahnführer Bruno von Stahlgehirn istället och flydde med oförrättat värv, samt Bruno, till gömslen i Katalanska bergen. Först när SS-trupperna knackade på dörren en halvtimme senare insåg de att det nog vore bäst att kolla vem som låg i jutesäcken. Läderstövlarna var inget att bråka om, men nazirevärerna och epåletter täckta i hakkorspaljetter varslade om onda bud. När till slut järnkorset trillade av bröstfickan och "Mein Kampf" dånade ut i rummet, som talbok i fickan på den kidnappade, då trillade femöringen ner hos samtlige. Med bultande hjärta, taniga ben och skadskjutna hopp sprang de och gömde sig under en tidning från förra tisdagen. Mikael Wiehe kom in genom dörren. Resten är musikhistoria, men hans nazistuniform spred förvirring och när han kommenderade SS-trupperna med sturm  och ganz blev det ordning på torpet. Bruno fritogs kvart i fem, och fem i Andorra är som bekant något helt annat än fem i Gnesta eller Åre. Här var det liktydigt med femstjärnig fiesta inklusive massavrättningar in absurdum, en tradition som tagit sin begynnelse när siste baronen de Catalan gjort stor sak av några äppelpallande gästarbetare utan Andorranskt visum som förirrat sig norrut en vacker eftermiddag för exakt hundranittiosju år sedan. Nästan exakt åtminstone. Det var nära
. Hursomhelst hade de slutligen avrättats medelst så kallad äppling, vilket krävde generösa mängder frukt, något mindre mängder konjak (gjord på frukt) , och slutligen ofantliga kvantiteter färsk, nyplockad gås. De olyckliga äppelpallarna, alltfort med Braeburn och Gala varvat med Ingrid Marie och Filippa i putande rockfickor, förvandlades hastigt till stora högar fallfrukt med köttfärssås när äpplekutionsplutonen rockade loss,

Men det är kommatecken som meningsavslutare som egentligen förtjänar ett stycke för sig själv.
Traditionsbrott är för många en tradition i sig, som VERSALFROSSERI eller inappropriate foreign outbursts, för att inte tala om jjhullfdg och ajjsjfg. Kommarevolutionen har däremot ännu inte slagit igenom på allvar, men nu kanske det är dags för slikt,

Wiehe var på den tiden hängiven nazist och tyckte mycket om pampig opera, då  speciellt Wagners"Dö ditt svin!" Det var därför få ägnat till att skyffla kritik i överkant över mina egna påfund, konstigt nog. Wiehe och jag var dödsfiender sedan födseln, av tradition och ohejdad vana. Nu vet ni allt vilken gris den förbenade idioten var även under goda förutsättningar.

Men det pågick som bekant större och grövre ting än Wiehes ohemula utsvävningar. Redan 1937 hade en topphemlig löjtnantskurator vid namn de Wröök gett sig fan på att äkta den tyske rikskanslerns fru Helga. Problematiken torde vara uppenbar i sådant tövande konspirationstänkande: det var rikskanslerns fru, Helga.
Men de Wröök var inte en blygsam eller vettig man och bar sina intentioner uppå skulten i halvskapt format. Sålunda dröjde det fögeligen innan kanslern själv fick se honom, friarstråtsuppklädd, tassande in i kanslerpalatsets tambur me fjäder i hatten och blombuketten i vänster tass. Det dröjde inte länge innan han åkte hissen upp till kungsvåningen med orena avsikter och smutsiga kalsonger, bara för att sedan knacka på fel dörr och bjuda ut vaktmästarens trettonåriga syster Frida Wachtmäster.
"Min själ, så ung ni verkar!" utbrast de Wröök. Det uttalandet uppfattades av damen i fråga som en skälmsk flirt, men hon var inte av hävd och ohejdad vana sådan att dylikt beteende godtogs  stillatigande. Alltså drämde hon sin blankpolerade lornjettetui rätt i pannan på de utposterade SS-vakterna vid porten och bjöd in de Wröök på kvällskaffe.

Och så kunde det gå. Det är inte helt klarlagt vad de Wröök hade för sig därinne, men Frida syntes dagarna efteråt vid snabbköpet med fickorna fulla med vitaminpiller och hallonglass och en blek de Wröök vid spisen hemma i Berlin. Slutsatser drogs rörande detta, företrädelsevis i riktning mot hypnos eller någon sorts demonisk besittelse eller inopererade mikrochips. Folk viskade bakom Fridas rygg och ritade svastikor på sina nazi-armbindlar. När hon frågade dem vad de höll med så visslade de förläget och drog nån gammal goding på handklaver. Då gick Frida till obehagliga personangrepp tills någon vänlig själ dök upp med en lugnande spruta och en nyskakad martini. Hennes utflykter utanför residenset begränsades sedermera till månatliga besök vid slottsoperan samt årliga pyromanistiska utsvävningar vid grundskolan. Men hon beklagade sig sällan, för de Wröök såg till att förklara för henne varför detta var i hennes intresse.
"Min kära," brukade han börja. "Vi hade ju pratat vitt och brett om stort och smått, men nu sätter jag ner foten mitt i en Schwarzwaldtårta så grädden stänker!"
"Älskling!"
"Och i Budapeststubben! "
"Ingen bryr sig om dina jävla bakelser," domderade Frida barskt och drämde en hink Tiramisu i huvudet på honom. "Försök förstå ! Nu drar jag!"
Det är svårt att i efterhand förstå varför ingen, eller åtminstone de som räknas, bryr sig om något annat än mig.

Ja, och med de Wrööks sista fettisdagsbulle mosad under vänstersulan flyttade Frida till Geneve, där hon fick brev från sig själv.
Stackars fröken Frida!