Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Bongotrummornas förbannelse

Statistics


Blue = Måns Svensson
Green = Anders Bylund

   Jag har vandrat vida omkring för att finna ett mirakel. Dag och natt har tundra och savann bytts mot öken och regnskog. Mistralen i Provence och Alpernas föhnvind har båda blåst i mina blonda lockar, men ingen av dem visste om den andra, eller var slutet på mina irrfärder månde bli. Följ med på en resa mot okända horisonter, oöverträffliga solnedgångar och rentav ohälsosamma dito i betraktande av deras permanenta effekt på mänskliga psyket. Ingen garanti för läsarens mentala stabilitet kan ges, men förvisso torde våra gemensamma ansträngningar i icke ringa grad stärka sinnet och bringa om inte sinneslugn, så åtminstone vetskapen att inget du gjort torde ligga dig till last; mina snedsteg var alltid värre.

Jag anträdde den resa som
skulle komma att ge mig långt större insikter än vanligt folk en småregnig tisdag i april 1977. Taxin tog ovanligt lång tid på sig den kvällen. Den segade sig fram genom regnet, förbi vattenpölar och under järnvägsbroar. Neonskyltar hängde och slängde i slasket, och gnisslet av rostiga bromsbelägg skavde envetet på mitt samvete, för just bromsar var något jag inte tålde. Chaufförens köttiga ansikte var en utmaning i sig, liksom hans andefattiga nynnande. Jag tål inte Martin Ljungs gamla paradnummer Rock-Fnykis, och än mindre en sorglig efterapning av sagda tortyrmedel.
-"Håll
till höger!" Med en sådan uppmaning framvrålad i ens öra kan det vara problematiskt att ignorera att någon vill ha din uppmärksamhet.
-"...fyra takter
får man stjäla - nej! Släpp!" stönade chauffören, plötsligt medveten om mitt ogillande, vilket jag demonstrerat genom att trycka in min silverskodda promenadkäpp i hans svullna kräva, ovänligt men bestämt. Så ska dom tas, nynnarna.

Jag bröt
aldrig förbindelsen med min gamla vän Filip, inte ens när han svällde upp sitt ego och började skrodera om sina utsvävningar med min syster. Jag insåg att hans välmående trumfade över min melankoliska läggning, och Lena-Maritta kunde förresten knappast väntas försvinna med honom utan att först rådslaga med sin egen bror. Nu så vet jag bättre. Åren gick och så gjorde även den gamla klocka som min far lämnat mig. Jag nämner detta eftersom det inte lär bli tillfälle senare. Det mörknar. Tiden är dyrbar såhär när skymningen sänker sig över denna gudsförgätna dalgång. Hursomhelst, Filip och jag har haft mycket kul ihop. Föga anade jag där jag stod och blinkade svetten ur ögonen invid ett brinnande taxivrak, att denna vår skulle bli min sista som hans vän. Regnet sköljde snart blodet ur ansiktet på den bortkravlande chauffören. De svagt rosa regnpölarna reflekterade gatlyktornas kvicksilverljusa sken. Mitt i eländet jag just åstadkommit fann jag ändå tid att skåla framtiden till. Även om den dryck jag vanligen väljer smakar terpentin och och gammalt fänkålsavkok är jag beroende av dess icke försumbara bedövande effekter, och utan den får jag huvudvärk. Situationen kommer sig av min barndoms nervösa nyttjande av olagliga substanser bakom skolmatsalens rostiga cykelställ. Vad gör man när man sedan koltålder tvingats gömma undan sin tyngsta last, bara för att som vuxen tvingas inse vilka enormt djupa sår man bär inom sig? Svaret på den frågan ska vi komma tillbaka till. Problemet just den kvällen bestod i hur jag skulle bära mig åt för att komma hem. Inget körkort, ingen chaufför och ingen körbar bil. Regent öste fortfarande ner.
-"Kungajävel!" hånade jag despoten
. Han blängde surt tillbaka. Jag öste tillbaka tills han föll baklänges och försvann. Nöjd för stunden glömde jag alldeles bort att andas, och föll strax vanmäktig till marken. Jag behövde vila upp mig, komma bort från vardagens stress.

Fyra dagar senare lutade jag
gitarren mot låret, stack tummen mellan A- och D-strängen och liftade iväg till Borås, eller i alla fall i den riktningen i hopp om att nå denna västsvenska postordermetropol och tillika rikets enda officiellt erkända tillhåll för halvutbildade bibliotekarier. Vi talar naturligtvis om Högskolan i nämnda samhälle. Själv fick jag min visdom från annat än stelbenta professorer. Inget av det jag lärt mig står skrivet i läderbundna inkunabler, inget återfinns i normala museer eller bland pensionerade folkskollärares dammiga hyllor, och aldrig någonsin hur mycket man än anstränger sig kan man hitta ens ett fragment av min livsvisdom återgiven någonstans i förståelig form. Lika bra det. Jag har alltid hävdat att jag har rätt. Det har oftast visat sig vara en alldeles utmärkt utgångspunkt. Min expertis omspänner inte någonting som har med ångpannor eller gabardinkavajer att göra, men så sant som jag har byns bredaste panna kan väl knappast det hindra mig, resonerade jag och stegade fram mot den hastigt roterande fläkt vilken placerats mitt på stadens torg, färggrann och brummande.
-"Skåden!" ropte jag
och slog ett A-durackord å min femsträngta armbågsgiga, ovan gemenligen öknämnd "gitarr" men folkmun talar sällan sant. Instrumentet skälvde och dess sirliga klang sporde rent och klart om måhända någon i grannskapet skulle vilja höra. Medelst ren vilja, sunt förnuft och icke ringa tjurskallighet framförde jag sålunda den allra längsta versionen av Jokkmokks-Jockes slagdänga "Gulli-gullan", utan minsta antydan till folkvett eller andra till konvenansen godtagbara attribut.
-"Öj! Hörrö!
"
En skinntorr liten herre med
tyrolerhatten käckt på svaj kom gåendes över torget.
-"Det hörs
lång väg hur illa du anpassat ljudvolymen till fläkten och luftfuktigheten här ute! Hur ända in i tjockaste Älghult kan du anta att någon kan höra vad du skrålar om när detta brummande dominerar luftrummet på värsta manér? Va? Jag ska säga dig att - Nej! Släpp!"
Min vänsterkrok har
aldrig varit särskilt slapp, men just den här dagen kunde jag ha slagit ut armen aldrig så kraftfullt och ändå ha misslyckats. Det som skulle ha ändrat händelsernas lopp denna ödesdigra lördag blev istället endast en ganska fånig och klart halvhjärtad gest, och mitt eget käkben började oväntat växa i smärtnivå. Tyrolerhattsbäraren hade visat sig händig med nunchakus och hade det inte varit mödan värt att dra blankt så hade jag inte gjort det. När krutröken skingrats låg sydtysken på resterna av fläkten, folkmassorna hade skingrats likt nämnda rök, och i min fantasi kunde jag se hur jag stod rakryggad och blickade ut över ett ödelagt slagfält från tidig medeltid medan korparna kretsade över slagna hjältar och deras lika slagna slintar. Å andra sidan stod verkligheten och gjorde sig viktig, och vad mera var i ropet än att högljutt tillkalla polis var att kasta tegelsten i min riktning. Jag insåg hastigt att goda råd nu vore dyra. I fjärran hördes bongotrummors mullrande. Detta slog mig som något opassande med tanke på att det var långt till närmsta infödingsby och dessutom stod jag i Rydboholms knappast exotiska omgivningar, där ingen ens kunde stava till "bongo", vilket alltsammans torde tyda på bongobrist. Jag insåg att jag troligen stod och hallucinerade, men beslöt att ta det varligt med sådana förhastade slutsatser. Det var inte otänkbart att någon nomadstam vandrat ända hit och startat ett bongoband. Hursom, tiden var knapp. Med ett ryck drog jag av min lodenrock och bredde ut den framför mig. Pöbeln hickade till, slutade skandera glåpord och bligade misstänksamt i min riktning. Sådana rockar hör icke till vanligheterna, speciellt inte i västsverige. Jag minns en liknande utstyrsel från min barndom. Vi hade en granne som brukade gå klädd i enbart gamla utrangerade kläder från sextiotalets Ellos. När han var i faggorna låste mor in oss i potatiskällaren, men vi kunde se honom genom luftventilen. Han var oftast dyngrak och ganska påstridig. Exakt vad mor min såg i honom hade hon noga nedskrivit i sin dagbok, men den hade hon förlagt, varför hon övergått till att anteckna på en gammal tapetvåd. Den snodde vi ibland, vi ungar, men att tyda hennes kråkfötter var inte det lättaste. De få ord som gick att förstå antydde att grannens huvudsakliga företräden bestod i lättkammat rygghår, ett märkligt påstående som möjligen innebar att våran far, osedvanligt luden som han var, hade just detta emot sig. När grannen och morsan gick in vedskrubben brukade vår andra granne resa periskop och livligt spela "eggande trumpet", som avledande manöver antagligen. Efter trekvart brukade vi barn ha uttömt variationerna på "sten, sax, påse" och så smått funderat på att börja illvråla och föra ett helvetiskt väsen tills de båda såta vännerna i skrubben gav tecken på liv igen. Då hände det sig en gång att grannjäveln kom farande ut ur skrubben med snickarbyxorna fyllda med småsten och lodenrocken runt knäna, vrålande likt en avsigkommen sjömansvålnad från forntidens Brügge. Vid källartrappan kom han i spinn på allvar, och en strid mellan honom och en kökshandduk slutade med en skräll och ett därpå följande utlägg gällande fördelarna med att förvara sina rotfrukter svalt. Mor kom långsamt till sans där borta i vedskrubben och vinglade fram över halmgolvet med en förskärare och en slev i vardera näven. Det var det ögonblick far väntat på sen förra april. Ut ur förstugan kom han med sin fotsida klädnad släpande i gruset, och på huvudet fladdrade stolt den enda sidenbandanan i byn, den som far snattat från en kringresande dammsugarförsäljare och sedan vägrat släppa taget om.
-"Vafalls!", hann han ropa
. Sedan var det slut med gastandet, ty som en berömd man sade en gång under Krimkriget: -"Även den slugaste babian kan ibland tappa greppet om den skiraste sidenbandana livet har velat skicka hans väg."

Tack
gode gud för min grundliga träning i origami. Hur många gånger har det inte visat sig alldeles oundgängligt att kunna vika en fallskärm av sprött, närmast genomskinligt och oerhört dyrt rispapper? Precis. ORÄKNELIGA gånger.
Efter boråsincidenten nödgades
jag ansöka om statliga medel för att min landsflykt skulle kunna verkställas. Utan andra ägodelar än sju tjog ägg och ett enda futtigt rispappersark fick jag fullt bestyr med att på ett godtagbart vis bygga mig en ny försörjningsbas i äggskal och söndervikt pagodservett. Det var alls icke omöjligt, visade det sig. Tack gode gud för min grundliga utbildning is hardcore origami!

Med
lika låg som klart demarkerad pannlinje ser jag kanske inte ut som Tore Skogman, men det kan nödtorftigt avhjälpas med löständer och en skrynklig slokhatt. För att ytterligare framhäva våra eventuella likheter brukar jag försöka vara närmast hysteriskt hurtig och spela dragspel så illa att om man räknade tårna på bägge fötterna skulle man tvingas medge att jag hade tjugo dylika, så förvirrad skulle man bli. Om det nu spelar någon roll, kan inte tro det. Hursomhelst, sålunda förklädd till Tore Skogman bedrev jag min tveksamma kampanj i främmande land, androm till missnöje. Sån är jag. Satt jag väl så löst till så var det en som satt ännu lösare, och det var mitt fel kan man säga, ty utan min inblandning hade han förmodligen aldrig behövt göra sig av med sin så uppenbart värdelösa gamla roddbåt. Ja, det var på pin kiv som jag övertygade honom att göra brasved av fanskapet. Jag talar sällan om mina fel, aldrig om mina brister, men ständligen om mina många förtjänster, något jag är mycket stolt över. Nå! Som sagt var gjorde han processen kort med farkosten. Med flisor under naglarna och andan i halsen rapporterade han osammanhängande men entusiastiskt sin framgång tills jag avbröt honom och frågade:
-"Hur löst sitter du till
?"
Han stannade upp, lösgjorde
sig från de sista fragmenten av årorna, och tänkte över frågan. Sedan satte han sig ned, drog fram en miniräknare och började göra bort sig ordentligt. Det verkade som om han tyckte bättre om mer konkreta arbetsuppgifter, låt vara att han inte föreföll kunna definiera dem. Efter tio långa minuter överräckte han darrande en ihopknölad pappersbunt, dränkt i handsvett och något som verkade ha en förmultnande effekt på omgivningen.
-"Det var på
tiden kan man tycka!" råmade jag och, för att inte verka tafatt inför min åhörare stramade jag upp slipsen alltför hårt. Min puls blev plötsligt tydligt hörbar i stereo, och som vanligt tappade jag därvid min kravattnål rakt i bälgspelets innandöme. Hur någon någonsin kunde få dylika härken att stanna hade aldrig egentligen uppkommit i diskussion och hela frågeställningen syntes mig nedrigt vansklig. Med andra ord skulle jag troligen inte göra bort mig om jag kunde låtsas som det regnade. Mitt paraply var dock fastkedjat i skolmatsalens rostiga cykelställ.
-"Aj
?!", var allt jag hann stöna innan allt blev svart.

Hur
skulle jag kunna ta mig an ännu en täckmantel, ännu en förklädnad—ja, ytterligare en i hast ihopslängd och påhittad fjäderskrud? Svaret kanske kommer som en överraskning om ni slumrat till. Om ni däremot är hyfsat vaken kan ni lugnt utgå från att jag har läget under något som kan liknas vid kontroll. När jag skriver detta är det för sent att ge upp, men för tidigt att börja slåss. Därför skulle jag vilja beskriva min nya belägenhet med hjälp av en handvirkad och för ändamålet förzinkad karta över Anderna. Det krön ni ser bredvid den röda cirkeln (som föreställer Peru) har världens mest långsökta och vedervärdiga öknamn, så sant som jag heter Kurt. Därbortom ligger en mindre lergöl. Man gör nog bäst i att förbigå den likt en överkokt taxstek som placerats mitt i finrummet. Efter att ha känt på steken brukar man ju som oftast gå hem med något av sparvens opåkallade vrede, och det är inte utan att jag föredrar ett kallt bad som något slags plåster på såren efter en dylik upplevelse. Var ligger Färöarna på denna kanske väl komplicerade översikt, det kan man undra och så gör även jag. Men det kan kvitta, min själ!

Vart var jag?


Jag hade alltså
slipsat mig medvetslös och blivit bortförd mot bättre vetande. I min skalle dånade Änglagårds Jordrök; i mitt vänstra knä pulserade en smärta av episka mått; och runt mig tornade mäktiga träd upp sig likt dovmörkt massiva titaner. Vinden ruskade våldsamt grenarna, så att de få kvarvarande löven virvlade loss och rastlöst for hit och dit, likt osaliga andar på ändlös jakt efter någon sorts vila. Jag försökte resa mig, men snubblade över en fallen trädstam som likt en grekisk titans utsnutna näshår låg över min väg. I månskenets benvita glans såg stocken ut som ett nyligen framgrävt dinosaurieben, men luktade mer som en försupen stuveriarbetare från hamnkvarteren i Dar-Es-Salaam. Tyvärr hade jag inte planerat för en dylik incident.

Hur
man egentligen dödar en bläckfisk visste jag knappast den där natten. Vad jag visste var tyvärr till ingen nytta, och när bongotrummors mullrande började höras från öster var det försent för mig att fly.
Därför sitter jag här
och skriver ihop mina sista tankar, i hopp om att någon i sinom tid ska läsa dem, tycka att de var bildade, och resa anspråk på att de ska rädda vad som räddas kan av min kvarlåtenskap. Är det du, käre läsare, som ska bli min sista chans ? Jag vet inte. Jag kan bara hoppas att vattenfärgen inte bleknar innan jag dör. Nu börjar regnet. Adjö.   

  

Diskutera
Bongotrummornas förbannelse

Mårten Lind
2007-06-01, 02:45:24
Tror inte det har med tempot att göra egentligen. Betingelserna känns rätt slumpartade så jag tror det bara har att göra med de enskilda skribenternas närvaro i skrivandet. Om man inte ser till att veta vad berättelsen handlar om när man skriver kan man vara ganska säker på att det man skriver kommer att förvirra historien.

Måns Svensson
2007-06-01, 02:22:43
Ja, den har sällan vilat. Lustigt bara att den ändå är så förvirrad. :P Ett tag trodde jag att de mest flummiga grejerna kom till när man skrev för sällan (t.ex. som i Mycket små glasbitar), men den här har gjort mig osäker på den tesen.

Mårten Lind
2007-05-31, 23:18:39
Tror det finns någon sorts rekord att observera i den här historien. Det är troligtvis den som tagit längst att färdigställa (nästan två år) utan att nånsin läggas i malpåse (dvs ha ett halvårs paus till följd av att någon inte loggar in). Tror den har minst ett inlägg i veckan hela sin existens.

Administrator: Anders Bylund