Statistics

   Man börjar lämpligen genom att först förbereda sig ordentligt: rada upp verktygen på arbetsbänken, häll trälimmet i praktiska mindre filmburkar, slå på radion och värm upp till tonerna av Harry Brandelius! På så många olika platser i rummet som möjligt bör man placera några nystöpta vaxljus, gärna fräsande sådana som pittoresk utfyllnad av den i övrigt synnerligen spartanska dekoren som tillbörligen torde pryda det rum vilket man ämnar utföra sitt uppdrag - att länka ihop bord, rullbord och diskbänkar på bästa sätt! En hävert på just detta arbete kan man nyttja till att tömma överfyllda diskhoar. Det är inte obligatoriskt, men en klar fördel om man råkar ha med just dyngfulla vattenbehållare som kan svämma att göra.
Efter att ha försatt hävertsituationen i vederbörlig redostatus, kan en salig blandning av saltvatten, klorin och överjäst äppelmust snart flöda bäst den vill genom det avancerade systemet, och då är man halvvägs till rullbordsihopfogningens Mecka, så att säga. Häverten utvecklar under tillräckligt tryck en säregen, men tydligtvis helt spontan, lukt som piggar upp lika väl som den frustrerar. Nog om detta.
När förberedelserna väl nått klimax är det dags att sortera upp beståndsdelarna av själva den grundligt krossade och mortlade samlingen bordsdelar, på det för detta ändamål i särklass absolut mest missanpassade tilltyg man kan hitta. Anledningen till detta steg i själva processen är höljd om inte i dunkel, så i alla fall i ett moln av alkoholångor och marijuanarök. Jag vill inte att vi nu ska gå till överdrift angående dessa snart sagt oundgängliga förfriskningar men visst är det skönt att slappna av ? I alla händelser av klass så in i norden kan man räkna med att få till det ibland. Dock inte nu. Nej, nu ska vi koncentrera oss.

Jag innehade en gång en stenmangel. Den var fantastiskt användbar till mycket, såsom byxpressning, lätt tortyr, eller enstaka utkavlingar av särskilt svåra liktornar. Lika ofta som jag malde rågmjöl kunde jag skyndsamt bestraffa uppstudsiga dvärgar, leprasjuka jättar och friska stentroll, vilket som karaktärsdanande fritidssysselsättning betraktat sannerligen utgjorde bottenskiktet av mina i övrigt hyfsat acceptabla passioner, men ändå en verksamhet som utan tvekan kunde få härdade sjöbusar att fnittra inte så lite hysteriskt. Denna mangel av klass hade min själ inte alls avsedd effekt! Jag kan inte påminna mig om att den vid något tillfälle skulle ha uppfört sig som förväntat. Vilken boksamling jag kunde ha haft om jag istället satsat mina surt förvärvade slantar på Tom Clancys samlade verk! Håhå jaja.