Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Sagan om Svängen.

Statistics


Blue = Mårten Lind
Green = Anders Bylund

   En gång om dagen bör man göra långa stänger av härdat stål att brukas oralt. En del hävdar att detta är ren dynga, och att man borde odla sin trädgård.

Joxahoo Aftenståål satt i sin gungstol och var nöjd. Hela dagen hade pengarna strömmat in, och hans lilla företag gick som bäsen.
-"En öl tack, Pia-Stina!" begärde han, och reste sig mödosamt till stående ställning.
-"Kall eller utan?" hördes från köket, när husan domderade runt i kylen.
Plötsligt sparkades ytterdörren upp, och någon slängde in en slottsport.
-"Aftenståål!" brölade någon, och klampade in med en pondus som är få förunnad.
-"Kungen av... av... öh... av vad då?" sade Joxahoo skärrat vid åsynen av en diffus men uppenbar krona belägen på den nyanländes diffusa men uppenbara huvud.
-"Aftenståål, ni är rik, och jag är fattig. Följaktligen bör alla edra tillgångar omedelbart tillfalla mig!" slutledde den diffuse men uppenbare.
-"Jaha. I egenskap av rikt svin kan jag bara protestera, men då ni tycks vara en beslutsam herre med båd krona och makt, finner jag det för gott att omedelbart tillfredsställa alla edra önskemål. Pia-Stina, ge herrn här allt jag har."
Den nyanlände log milt tills hans ansiktsmuskler sprängdes, och djupt generad över fadäsen tog han på sig ansvaret att dölja sitt anlete i en stor, grön slemkula.
-"Här, jag tror det skall vara allt," antog Pia-Stina och lade en enorm säck framför mannen.
-"Tackar, tackar!" bullrade kungen jovialiskt, slet åt sig säcken och stack med Pia-Stina under armen. Joxahoo blev dräng och flyttade till Vreten för att odla något stort.

Efter ett par steg nådde kungen grinden, som blev galen och ströp Pia-Stina med en läcker backhand. Kungen, avsevärt förvirrad, drog norrut.
Snart hade han passerat både grinden och stadsporten, varpå han fortsatte rätt ut i havet och sjönk. Efter ett par minuter klampade han upp på motsatta stranden, där han mötte en liten man i färd med att bygga ett hus.
-"Goddag, mitt namn är sannolikt Kung Grön, enär mitt huvud dväljes..."
-"Ja, det ser jag," snäste mannen.
-"Ja, du gör väl det," suckade Grön trött. "Men hur som helst, jag ämnar bosätta mig i ditt hus."
Mannen släppte hammaren på foten, skrek av hunger och ilska, och tog åter till orda.
-"Varför?"
-"Man ifrågasätter icke Konungens ord!" domderade Grön.
-"Men här har vi andra seder!" bräkte den lille, och gick in i sitt nya hus. Grön röt efter honom.
-"I egenskap av KUNG befaller jag dig att ge ditt hus till MIG! Till MIG, MIG, MIG!!!!"
-"Vi har redan en kung," sade plötsligt en röst bakom husknuten, och fram klevade en berömd man.

Det var Sixtensixtensixten.

-"Hräpp!" kväkte Grön ängsligt, och sneglade mot nödutgången. Sixten drog ett STORT svärd, och började döda Joxahoo, långsamt och försiktigt. Grön flydde in i huset, där han påpassligt gömde sig i en låda strumpor. Där låg även den lille mannen och en livrädd trollkarl.
-"Försvinn! Stick! Jag behöver vara i denna låda!" gormade Grön upphetsat. De andra gjorde likadant. Förvirrad flydde monarken en våning upp. Detsamma gjorde mannen och trollkarlen.

Bakom huset satt Joxahoo och Sixtensixtensixten och drack te i ett nyöppnat trädgårdsland. Joxahoo hade visserligen stora huggsår över hela huvudet, men det lät han passera.
-"Varför är jag inblandad i detta?" undrade han försynt. Sixten granskade tankfullt sin navel.
-"Aftenståål, ni är en legendarisk kapitalistgris, och nu är ni fattig bonddräng. Jag har ett extrasvärd i fickan åt er."
Sixten slet upp en liten matkniv och drev den genom håret, varpå ett svärd flög förbi. Joxahoo greppade det smidigt över klingan.
-"Joxahoo, har ni ett plåster?" skrek Joxahoo förtvivlat med fingrarna sprutande omkring honom.
-"Det kollar jag omedelbart," hojtade Sixten och kutade in i det nya, fina huset för en examination.

Samtidigt, i Afrika...
-"Vad var det? Ett avlägset tjut?" utbrast någon, och började springa norrut för att höra bättre.

Samtidigt, i Vreten...
-"Försvinn! Jag vill vara i fred!" gastade Grön, och hivade ut sig genom fönstret. Mannen och trollkarlen, lättpåverkade och så, följde efter likt ett litet lämmeltåg, vilt tjutande "Jag vill inte ha er här! Seså! Schas!!!" Sedan brakade de ner på honom. Ett skrik av smärta undslapp Gröns torra läppar, och vild av vrede och plågor drog han sitt svärd.
-"Stopp! Det där är inte nödvändigt!" hördes plötsligt någon, och fram klampade Sixtensixtensixten med famnen full av gasbinda. "Vad gör du på söndag kväll? Jag skulle vilja..."
-"Nej!" bölade Grön, och det var mycket dumt gjort!

Över Afrikas stäpper stormade nu en gammal hjälte fram med dammet sprutande om fötterna och en gnuhjord tätt i hälarna.

Sixten hade släppt gasbindan på nåd och onåd samt dragit fram en enorm lie, vilken man! Grön skakade av skräck, och vilt babblande osannolika hjältesånger lade han sig ned och reste sig igen.
-"Nåååd!" grät han osammanhängande och kysste Sixtens fötter.
-"Joxahoo!" hördes det plötsligt låta, och fram bak husknuten rusade Joxahoo med blodet sprutande och lymfvätskan flödande från hans händer. "Hur blir det med plåstret? Fort, jag dööör!" vädjade Joxahoo vädjande.
-"Kära nån!" yttrade Grön medlidsamt och rusade till för att stoppa detta hejdlösa.
Under tiden ägnade sig Sixten åt avancerad verksamhet, och rusade tillbaka in i kåken efter en slägga.
-"Jag har ingen slägga!" brölade han vid återkomsten och slet kläderna av trollkarlen. "Aha, svart!"
-"Vad väntade du dig, din jävel, från en sån man som han?" muttrade Grön bitterljuvt och virade gasbinda runt Joxahoo. Då stormade plötsligt Onojus dit, vilt viftande med en gammal get och tre stora hinkar jord.
Sixten blev så rädd att han kramade ihjäl Joxahoo och kutade in i huset.
-"Sixten! Lämna mig inte ensam här!" ylade Grön, och sprang efter, med mannen och trollkarlen under armarna.
Då kom plötsligt Sixten ut igen, med en blåslampa och en osthyvel i var hand.
-"Nu du, Onojus! Nu skär jag av mig fötterna och bränner rent såren!"
Snabbt slet Onojus köttet av sin bröstkorg.
-"Däng det!" dånade den forne kejsaren, och stal showen med en glittrande läcker stöld av Sixtens kläder.
-"Huh? Nej nu!" Med dessa ord antände Sixten lampan och sprutade brinnande gasol över Kung Grön, vilken förvandlades till ett svartbränt lik.
-"Sluta slåss!" skrek en i bil förbipasserande man.
-"Vem är han?" undrade Onojus försynt, och slängde sig in i baksätet.
-"En okänd man från söder!" gastade Sixten och hivade ut motorn, som han sedan rusade in i huset med. Han kom ut med Grön fastspänd framför en rödmålad likvagn fullastad med övermogna tomater. Trollkarlen förvandlade raskt ekipaget till en stor hink härsket bly, varpå han slängde den framför en nyanländ flock afrikanska gnuer. De stannade förundrat.
-"Herr Onojus! Jag heter Klaus af Bittermann, men nu måste ni lyssna på min senaste platta!" vrålade husägaren.
-"Kör! Kör!" vrålade Onojus, och slängde ut växelspaken genom fönstret.
Chauffören stampade gaspedalen genom golvet, varpå han krossades av g-kraften.
-"Upp... sök... kungen av... hrööö...," dog han och dog. Onojus intog förarposition och susade iväg mot horisonten.
-"Jaha," tyckte Sixten.
-"Tyst! Du är förvandlad till en sten, och stenar kan inte!" mumlade trollkarlen och slängde sig framför ett tåg för sista gången.

Under tiden kom Onojus på en sak. Han åkte i en grym hastighet, men motorhuven var tom som aldrig förr. Plötsligt brakade han loss i ett vilt trumsolo och krockade med en borg.
-"Aj! Ge upp eller dö, hörru!" skrek han, och stormade borgen med hjälp av tre visa män. Han sparkade upp porten så att den sprängdes, och dundrade vilt sjungande helt bortglömda norska dalpolkor i fel tonart in i en enorm tronsal.

Samtidigt, vid huset, började situationen bli ohållbar. Sixten domderade runt, trollkarlen väntade på tåget och Klaus ville ha nyval. Inget av detta hjälpte upp den spända stämningen, och gnuerna skrapade nervöst med hovarna i blyhinken.
Då hördes plötsligt ett slags vinande ljud från ovan, och ackompanjerad av änglakör och gospelharpa nedsteg Pia-Stina från himlens trygga famn, och störtade handlöst fram mot Sixten med en enorm lans i var hand.
-"Här, ta en lans!" honkade hon, och drev den genom väggen. Sixten greppade tacksamt handtaget, och tillsammans rusade de norrut.

Onojus avslutade sin tredje borg, och stannade upp. De tre vise männen hade stupat mangrant, och det började kännas lite ensamt. Tanken på hemmets lugna vrå, de grönskande örtesängar och den varma, goa sängen lockade honom. Han var innerligt trött på heroiska enmanskorståg och långa, utdragna bataljer med Sixtenjävel.
Då hände det. Vid horisonten syntes en enorm ångvält, följd av ett dussin galna präster med skyfflar.
-"Åh, nej! Vägarbete!" skrek han och sprang hem, fast besluten att odla sin trädgård.

-"Han har gått hem," suckade Sixten där han påtade runt med lansen vid en trasig borg.
-"Ur vägen!" basunerade plötsligt en vildsint präst och körde fram i en bulldozer. "Här skall nya motorvägar korsa slätterna, och en enorm sväng byggas."
Sixten gick då hem och gjöt en metallstav.
  

  

Diskutera
Sagan om Svängen.




Administrator: Anders Bylund