Statistics

   Släpande sin blytunga koffert längs den lappade asfaltsvägen, med rökt stångkorv i sinnet och törst efter grumlig mäsk som mest framträdande känsla, det var ju ensamt! Insikten om detta slog honom plötsligt. Här gick han alltså, mol allena och med en lika ensam kappsäck full med slagg, mödosamt ihopsamlat vid ett flertal nedlagda glas- och järnbruk, från Smygehuk i söder till Gällivare i norr. Vad skulle han med sällskap till när han hade sin mission. Han hade brukat föreläsa om olika slaggtyper för alla som orkade höra, ibland kunde det vara flera personer, men oftast bara en eller faktiskt ingen alls. Nåja, han var fullständigt övertygad om att han var på rätt spår: snart skulle allmänheten börja intressera sig för dessa artificiella mineraler och därmed dela hans förtjusning för dessa oförtjänt ringaktade restprodukter. Man skulle börja anlita honom som expert i frågesportprogram, man skulle skvallra om hans kläder och husdjur och flickvänner med. Tills vidare fick han nöja sig med en modest tillvaro som frilansade slaggexpert, alltså. Men sedan skulle triumfen vändas i självförakt då han insåg att priset för detta var att stå där som en falsk människa...han funderade ett slag och släppte sedan sin kappsäck rakt på fötterna. AJ. Han lät kappsäcken ligga kvar. Han kände sig förvirrad. Tankarna gled i väg till svunna dar i Målilla. Långt om länge stod han där, mitt i vägen. Plötsligt kom en motorcykel farande med mycket hög hastighet. Den försvann lika fort som den dykt upp. Förvirrat famlande försökte jag få tag på min kamera. Jag? Ja, jag berättaren, gömd i en jordvall, några meter från denne slaggbärande särling.

Mannen med kofferten hade ännu inte sett mig. Han stod förvirrad och hade glömt vad han skulle göra, ont i pannan verkade han ha och han svettades. Såg inte kul ut. Jag rättade till slipsen, harklade mig och klev ut på vägen.

-Hallå där, jag tror visst att min herre befinner sig på fel sida om vägen! Jag menar du kan bli påkörd.

Jag vill nämna något om hur det hela sedan avlöpte. Det kan ju förmodas att det uppstod tumult, men tvärtom kan man lungt säga att det snarare planade ut och självdog.

Mannen med kofferten lunkade ifrån mig utan att säga något. Jag smög efter i buskagen längs landsvägen. Han vände sig inte om. Jag kastade en liten sten för att se om hans reaktionsförmåga var i funktion. Den träffade honom tyvärr hårt bakhuvudet. Därmed fick jag ingen chans att utvärdera hans reflexer, eftersom han föll medvetslös ner. Skit också! Frustrerad började jag sparka på den koffert mannen burit med sig, då tanken slog mig: Tänk om det ligger en liten harpalt under den! Djurvän har jag alltid varit och därför kunde jag ju inte stillatigande åse hur skogens alla värnlösa varelser krossades under slaggfyllda koffertar. Jag sansade mig därför inte alls som många kankse skulle ha gjort i det läget, utan ylade vansinnigt, flackade med blicken och viftade med mina dasslock till händer för att påkalla någons uppmärksamhet. Nu var vi ju helt ensamma här ute mitt i ingenstans, så den enda som kunde reagera förutom jag själv, var ju mannen som var medvetslös, attans jävlar fick man nu tillfälle att säga. Ljummet svepte sommarbrisen mellan tallarna, vilket gjorde att situationen kändes något bättre faktiskt. Man skulle ha haft en kamera som sagt. Joråsåatt det är ju kul att man kan se det fina i kråksången. Jag knuffade ner gubben i diket, natuligtvis, var annars, sedan tog allt slut. Lika bra kanske.