Statistics

   Särskilt om våren kunde järnspettens hackande verka mer enerverande än uppiggande. Junker Kriegmarhausen var inte den som synade given fågel i näbben, men frågan var om inte just den här spetten var alltför sönderavlad för att få sitta och hacka så där utan vidare. Redan från första veckan i sitt nya hus hade han börjat störa sig på Dr. Birkenwassers husdjursexperiment, men det tog två år innan han fick tummen ur och verkligen sade ifrån. Inte för att Kriegmarhausen var någon mes, men det faktum att han som barn förlorat vänstra örat efter att ha klagat över det oväsen som fjorton berusade samurajer förde på granngården betydde att han var något återhållsam med alltför många av sina verkliga känslor. Det krävdes år av ren terror under gammelfar Runars järnhårda näve för att han skulle kunna överkomma denna begränsning. Och nu kunde han alltså nästan föreställa sig en värld utan just Dr. Birkenwasser och dennes sjufalt förbannade hackspett, kosta vadän det månde. Nya husdjursraser i all ära, men detta måste ju anses ett komplett misslyckande, dessutom ett dylikt till stor irritation för kringboende och förbipasserande. Nu skulle han äntligen säga doktorn sitt hjärtas mening, och det så oförblommerat som tänkas kunde! Jadå.

Det knackade på dörren. Med hes och sprucken stämma skrek Dr.Birkenwasser en tvehågsen tjeckisk förolämpning, men knackandet fortsatte. Muttrande tryckte doktorn på knappen strax till höger om chipsskålen, och den med fejkad ekfanér försedda dörren gled ljudlöst inåt tills han kunde se den där odågan Kriegmarhausen stå och göra sig till. Doktorn gestikulerade vresigt åt honom att komma in och slängde vant cigarillen i pannan på honom. Kriegmarhausens duckning var lika senkommen som klumpig, så en ny brännblåsa satt snart bredvid de andra. Skrockande vände sig doktorn mot fönstret, tände en ny presumtiv projektil och inväntade dagens dumma fråga. Han hörde hur Kriegmarhausen skrapade med fötterna på ryamattan, kliade sig i håret och harklade sig som en irländare om senhösten.
-"Nå?", sade Dr. Birkenwasser barskt.
-"Ehh..jo, alltså, så här bara: Nu är jag trött på detta." Den unge junkern kunde knappt tro att han vågat. Han flämtade förskräckt till och dök bakom skrivbordet.
Förvånad övergav doktorn sina planer på att rutinmässigt avspisa den tröttsamme unge mannen och började istället ladda för en regelrätt utskällning. Luften i rummet vibrerade och flera av Kriegmarhausens piercingar sved, som de alltid gjorde när fara var å färde.

2,6 kilometer sydsydost om det sista av ätten Sniegelschtroumpfs en gång så stolta krigarkloster, brann en obesvarad låga i en ung kvinnas hjärta. Oförmögen att sova tillbringade hon sina nätter med att skriva ändlöst långa oden på knagglig hexameter och tonsätta dem i obskyra molltonarter, härvid ofta glömmandes den gamla sanningen att episka diktverk rätt sällan blev bättre av att sjungas runt lägerelden med några pensionerade plommonodlare och deras lika pensionerade fruar. Och så satt hon där, ensam som en fiskhandlare i en bottenfrusen dygöl, och försökte få ordning på sina tankar med helt förfelade medel såsom kemiskt renad T-sprit eller undermåligt förfalskade ID-kort, men utan nämnvärt resultat. Det gick inte att tejpa ihop ett brustet hjärta med artificiella medel. Här krävdes krafttag av andra, oprövade slag. En vacker dag packade hon sin kommod full med sockervadd och ulltussar för att bege sig till Örkelljungas djupaste katakomber, där trollpackor samlades för att pläga sina seder, klia sina bråck, salta sina synder och vadhelst annat de nu kunde tänkas förslösa sina få lediga studer på. Där minsann skulle insikt om hjärtesorgens avhjälpande sprida sitt varma ljus över vår unga hjältinnas brustna själ. Inget pris värt namnet hade heller nämnts i de preliminära förhandlingarna, så nog kunde den mödosamma resan i diligens och på kängurustylta vara värd de åtta fornassyriska guldmynt som vår hjältinna kunde undvara utan att behöva ens hyra ut sin fasters genomruttna gamla kropp till förbipasserande voodoopräster en endaste gång! Olika som de var hade ju de haft alldeles för mycket gemensamt för att kunna enas om vad som kunde väntas av en hord med fjäderskrudar försedda före detta squaredanceartister. Faktum var att unga fröken Messina var utled på mer än bara groteska religösa seder - hela hennes liv gick ut på att ändlöst upprepa de få sysslor hon verkligen hatade mer än någonting annat, och det till ingen nytta. Därför - mot alla odds - stängde hon den packade kommoden och bokade biljett till Gnarp på första bästa resebyrå. Vägen till Gnarp var både bred och djup, för att inte tala om dess längd, som var bra mycket värre än fröken Messina ens i sina vildaste, av absint inspirerade, dagtida mardrömmar hade kunnat föreställa sig ens om hon orkat försöka. Tur var att samtliga passagerare ombord var utbildade i tysk underhållningskonst, så att icke blott hade hon gott om förstklassiga germanska country-und- westernsångare att välja bland, men hon hade dessutom många riktigt dåliga att skratta åt. Den här resan skulle nog gå utmärkt, tänkte Messina och satte sig tillrätta med ett lätt leende.

Om soluppgångar vore leenden så skulle Gottfrid Jönsson ha varit en framgångsrik och strålande glad individ. Då hade han kunnat möta varje utmaning med en sprallig sång, då hade kunde han ha varit den man som med självklarhet triumferade över varje svårighet och med lätthet charmerade alla i sin väg, vänner som fiender, tills inget socialt hinder längre kunde stoppa honom från att vinna allmänt erkännande som den mest vinnläggande man som någonsin korsat stigar, byggt broar, skapat processer, flöden och procedurer, eller ens träffat kungen.
Men soluppgångar är inga leenden. Gottfrid var en bitter gammal gubbe. Dessutom var han ful, ensam och bodde i ett fallfärdigt ruckel fem mil från närmaste uthus, så inte var det underligt att Gottfrid saknade annan sysselsättning än att kasta sten och gamla cyklar i Ångerdalälven, dyka ner i nämnda vattendrag för att hämta upp dem, simma vilse i jakt på förflugna ekrar eller sidoreflexer, och sedan mödosamt traska längs älvbottnen, stretandes och dragandes för att återigen slutligen få ge upp och lämna cyklarna tills dagen därpå. När de ofårskämda slynglarna från granngården fiskade upp dem fick Gottfrid åtminstone nöjet att polisanmäla dem för olaga intrång, emedan älvfåran omfattades av Gottfrids tomtgränser. Det var minsann inte mer än rättvist att gamle Enoksson fick stå där med lång näsa och rumpan bar, dömd till dryga åttio år utan möjlighet till resning av vare sig det ena eller andra slaget. Önsketänkande var inte hans starka sida, men i det avseendet var han inte den som kom sig för att försöka bättra sig.

Förskansad bakom en egenhändigt uppgrävd jordvall hukade ingen mindre än Göran Svartbock, bygdens allra bäste bordtennisspelare, med över fjorton distriktsmästerskap till sitt namn samt Stora Pingpongpokalen i tryggt förvar nånstans i garaget. Han försökte desperat fördjupa gropen i vilken hans vänstra känga knappt fick plats, till detta ändamål brukande ett halvätet löskokt ägg, till föga gagn för hans sak. Orsaken till hans obekväma belägenhet hade han glömt. Kanske trodde han sig jagad av skogens småknytt ? Eller att rymdvarelser skulle landa i något av hans soppkok som stod och puttrade för jämnan på låg värme bakom hans samling av uppstoppade, malätna vattenbufflar? Fan visste, men ändock låg Göran nu med näsan i leran och paniken var knappast spelad. Svällande bakom enbärsbuskarna låg en av de grövsta luftballonger som någonsin kapsejsat i den småländska vildmarken, och under själva ballongen fanns något som rörde sig och stönade av vällust. Då och då kastade Göran en hastig blick över axeln, bort mot tyghögen och dess okända invånare. Skulle man ta och sammanfatta situationen med två ord så bleve det så här: oklar panik.

Junker Kriegmarhausen kastade sig sällan in i situationer han inte trodde sig behärska. Oftast berodde detta på att hans feghet hörde till den legendariska Kriegmarhausenska modus operandi, fast det fanns tillfällen då han helt enkelt inte orkade bry sig om hävdvunna betéendemönster utan istället lade större vikt vid biologiskt betingade reflexer, exempelvis flyktinstinkten som utlöstes av obegripliga situationer, konstiga människor på fel plats osv. I bästa fall kunde Kriegmarhausen dra sig tillbaka osedd och obemärkt, men stundtals, som nu, gick detta ohemult dåligt. När han vände på klacken för att smyga iväg norrut stod Dr.Birkenwassers harmynte halvbror Hristo Shtoyan Birkenkow i hans väg och begärde att få dunka den oförskämde drulen i pannan med sin medhavda marmorpelare. Doktorn övervägde denna välformulerade begäran, trummade tankspritt på sitt nötta betongskrivbord tills fingrarna värkte i vanlig ordning, och vände sedan blickarna mot taket. Vindögd som han var tog detta avsevärd tid i anspråk. Irrande kring gårdsplanen utanför likt Stevie Wonder efter en redig svensexa var ingen mindre än Stevie Wonder, kvarlämnad efter en blöt svensexa i tisdags. Hans nynnande utanför var det enda som störde en annars stilla natt. Hristo harklade sig otåligt, tvinnade sin Salvador Dali-mustasch. -"Ääähum...alltså", började han väldigt långsamt och grovt. Doktorn tittade förvånat upp.
-"Varför just jag?" kverulerade junker Kriegmarhausen, vars tidigare karska attityd helt smält undan likt varmt smör.
-"Därför!", genmälde Hristo på antik rumänska, vilket fick den lingvistiskt durkdrivne doktorn att nicka medstämmande.
-"Då håller jag med! Eller jag har åtminstone inga invändningar annat än i teorin, så det duger som skäl för grov fysisk avbasning. Kör hårt, din gamle hedning!" Så det gjorde Hristo. Tyvärr hade han inte mycket balans kvar i kroppen efter åratal av mödosamt kringsläpande på den tunga börda det innebar att vara ordförande i Lågtyska Marmorpelarföreningen (LMF) , och hans anfall hade därför drag av ringaren i Notre Dame med sendrag och krupp. Lättare grobian att undfly såg man sällan och junker Kriegmarhausen lyckades verkligen ta hand om situationen på det sätt man kunde vänta sig: en vig fint åt höger följd av en något vinglig men effektiv kullerbyta ut genom dörren. Förvirrad störtade Hristo till marken, flämtande och hostande. -"Odugling!", skrek doktorn i falsett. "Min själ och tid! Varför kan ingen deportera den här oduglingen tillbaka till Flen??" Utanför skubbade junker Kriegmarhausen runt som vore han en ekorre fast i ett kvarnhjul.

Fröken Messina fingrade ostadigt på sin farmors radband. Det brukade hjälpa bra mycket bättre än att besinningslöst dunka huvudet i tegelväggen. Oftast, men inte alltid. Det var som ett lotteri, eller vitrysk roulette med en konstig insats och nollvinst. Varför man helt enkelt inte struntade i hela saken och bara lät en orättvis värld tortera henne helt ostört låg de lärde knappast sömnlösa över. Hursomhelst så hade hon inte mycket annat göra. Resan segade sig fram likt en hink ljummen sirap. Tysk underhållningskonst i all ära: särskilt skoj var det sällan att tvingas resa med den i åtskilliga timmar. Sällan hade hon knypplat så långa gardinspetsar. Utanför fönstret kunde hon se de sista av de Sniegelschtroumpfska munkarna håglöst skotta undan vulkanaskan från klostergården efter helgens utbrott. -"Föredettingar!", fnös hennes resesällskap ilsket, men troligen grundlöst. Håhå jaja.

Gottfrid Jönssons beslut att plötsligt överge sina invanda mönster och istället resa bort till fjärran land visade sig ha enorma konsekvenser för hans cyklar. Tyvärr skulle Gottfrid själv aldrig någonsin få se vad som drabbade dem, ty denna resa skulle sluta med att herr Jönsson själv blev rik och lycklig och aldrig mer återsåg sin ungdoms och ålderdoms uttjatade och bedrövligt tråkiga omgivningar. Stackars cyklar!

Det började bli riktigt jobbigt att hålla ordning på hur många gånger han egentligen tappat räkningen bland alla sina...öööh, vänta nu vad var det där för något? Göran Svartbock gnuggade sig i ögonen. Han hade haft en rent helvetisk dag och att minnas ens sitt eget största problem när det fanns rakt framför näsan visade sig vara honom övermäktigt. Förvirrad satte han sig i gräset bakom sin lilla jordvall. Varför hade han inte tänkt över gårdens försvar bättre ? Det var så mycket att stå i varje gång det rasade fallskärmsjägare från skyn. Jordkällaren var sedan länge full av dylika, och även vedstugan gick snart inte heller att utnyttja till platsens ämnade ändamål på grund den stora mängden staplade nerdimpna lik därinne. Stackars Göran visste sig ingen bättre väg ut än att försöka gräva en massgrav bakom potatislandet, men utrustad blott med det undermåliga redskap högerkängan utgjorde, nu sedan ägget spruckit och mössan lösts upp i en fadd och ful famn fluff, hivade han undan jord med en så låg effektivitet att sniglar skrattade åt honom och själva marken närmast intog en föraktfull hållning. Få män kunde gräva gropar mera; Göran utgjorde inget undantag från denna regel. Även om han hade haft en riktig spade hade han förmodligen försökt sälja den utan att begripa vilken nytta den kunde ha gjort i situationer liknande den han nu befann sig i. Sådan kunde han vara om han hade varit klassad som omyndig, men en vuxen karl framstod enbart som ömklig när han betedde sig så. Detta accentuerades ytterligare av Görans bristfälliga förmåga att behärska sig inför vad han uppfattade som stressigt. Gråtandes hjärtskärande slet han sitt hår och föll spastiskt till den leriga marken, där han slutligen blev liggande vanmäktigt flämtande. Uppe i skyn syntes ännu fler fallskärmar som sakta föll enligt lagarna om gravitation och luftmotstånd. Snart skulle de kraschlanda och omvandla hans fina trädgård till ett virrvarr av förvridna och brutna kroppar insvepta i kamouflagegrönt och khaki. Tog de aldrig slut?

Kommendant Spiegel von Schwartzknopf existerade inte i verkligheten. Han var en biprodukt av industriella företags styrelsemöten, då förströdda fantasier klottrade i anteckningsmarginaler kan ta otroligt utvecklade former och till och med skapa avsevärd uppståndelse i den litterära världen. Detta var ett klart fall av utpräglad kollektiv dementi, men detta till trots hade följderna inte gjort stort intryck på lokalpressen. Borta var för alltid den tid då inbillade, osynliga och döda symbolfigurer kunde hålla allmänhetens intresse mer fångat än exempelvis mer konventionella uppmärksamhetssamlare såsom filmstjärnor, musikalartister, kungligheter, massmördare eller t.o.m. Peter Harrysson. Numera hoppades man kunna hålla allmänheten i ett järngrepp utan att lägga ner sig särskilt mycket i framfantiserade hjärnspöken. Makteliten hade insett att den inte behövde ta i särskilt hårt längre. Den ende som verkligen oroade de osynliga pamparna i kommunsätet var Dr.Birkenwasser och dennes egensinniga vana att skaffa husdjur ingen dittills hört talas om eller ville ha inom femton mil från gården. Vore det upp till dessa herrar skulle doktorn omedelbart förpassas till grannsocknen. Nu var dock läget så att släkten Birkenwasser bidragit åtskilliga gånger till det lokala curlinglagets populära loppmarknad på skyltsöndagen, och sådant glömmer inte en tacksam bygd i första taget. Dr.Birkenwassers status som byfåne extraordinaire inbegrep alltså komplexa politiska manövrer bakom kulisserna. Den goodwill släkten byggt upp var ännu bara naggad i kanten av doktorns skumraskaffärer. Utan vidare åtgärder torde hela trakten snart härjas av doktorns vilddjur av olika slag, så han måste stävjas. Frågan var bara hur det nu skulle gå till utan att en sympatiserande curlingfanatisk pöbel stormade stadshuset med onda dåd i sinnet och hårda nävar. Det var här fantasikommendanten kom in. En imposant figur som kunde skrämma till och med härdade gamla monsterkonstruktörer, få dem att darra i vånda och nöd och till slut helt sonika gömma sig under sängen. Ja, helst flytta också. Långt, långt bort. Kommunstyrelsen hade beställt pappfigurer och till och med ett par skådespelare som skulle imitera der kommendant efter bästa förmåga varhelst Dr.Birkenwasser kunde tänkas dyka upp den närmsta tiden. Huruvida avsedd effekt uppnåddes låter vi vara osagt: klart står dock att kommendanten plötsligt hade blivit ett stående epitet för varje form av verksamhet som kommunen utförde i syfte att ytterligare tillskansa sig mer makt, pengar eller bara trakassera folk. Fullmäktige hade aldrig varit något dygdemönster även i bästa fall; numera var det ett stående skämt att bygdens kriminella antingen satt i socialnämnden eller i fängelse. För doktorns vidkommande kunde det nog kvitta vad pamparna tog sig före; han hade annat att hänge sig åt. Just nu var det jakten, nej, den hängivna besattheten, av att finna den uppstudsige junker Kriegmarhausen som styrde hans tankar med järnhand. Tyvärr var listan över tillgängliga monster kortare än vanligt eftersom förra månadens experiment med rabiessmittade sabeltandade fjällkor slagit slint och halva lagårn dessutom tagits i anspråk av en misslyckad gatukorsning mellan en hastigt ihopspikad diversehandel och ett enormt kvarnhjul. Den där prylen gick verkligen doktorn på en mina med. Hovslagar-Oskar, den gamle dragspelscharmören, hade lyckats sälja denna tingest under förevändningen att den skulle komma väl till pass vid doktorns garden parties eller så, och den var förvisso färgglatt målad och även dekorativ till själva formen, sedd snett uppifrån vänster, men vad som slöt dealen till sist hade varit en generöst tilltagen dunk hembränt på köpet. Hovslagarn hade ställt upp den rostiga dunken bredvid kvarnhärket med en demonstrativ gest, varefter han yttrade orden doktorn sent skulle glömma: -"Ja e ente den som glömmer vederbööörlig tradetion vid såna... blörgh!" Just där dog Hovslagar-Oskar, förmodligen av rikedom, för inte var den gubben särskilt sjuklig annars. Trots att doktorn därmed kom att se sin egendom utökad med ett enormt, modifierat kvarnhjul kände han en vag känsla av annalkande undergång. Han kunde inte direkt sätta fingret på vad det var som fick honom att må dåligt, men det kunde ha att göra med stanken från den inkompetent uppstoppade uppfinnaren som låg mellan elementet och väggen och komposterade i frid. Eller frid och frid, det kunde nog diskuteras - en familj genmodifierade bältdjur härrörande från ett experiment i social ingenjörskonst byggde bo i den avlidnes kranium, härvid vidgande sagda hålighet till erforderlig volym besinningslöst bankande sin väg medelst små men dock fullt brukbara släggor. Hursomhelst låg gubbfan och luktade lik där och hade så stor inverkan på traktens meterologi att det inte stod mycket annat till buds än att informationsbroschyrer om hur allmänheten kunde införskaffa näspluggar och deodorantsprejer till självkostnadspris. Under dessa förvirrade omständigheter var det bara en man som drog sitt strå till stacken. Han kunde stå rakryggad när det blåste småjävlar, han. Till och med när hans vänner och bekanta var nära att gräva provisoriska bunkrar för att kunna komma undan de livsfarliga kastvindar som gick härjande i trakten dessa dagar hade denne sydsvenske stålman stått pall och inte gett vika för grupptryck eller mutor (ingen hade försökt med jordgubbstårta, tyvärr) utan hellre deporterat hela långa raden av de han brukade umgås med till en marginellt trevligare plats i lä. Vi talar förstås om bygdens allra stadigaste son, lillherre och tillika f.d. riddare av bara farten, unge junker Pompadour Kriegmarhausen. I ljuset av hans tidigare uppträdande kanske det verkar en smula motsägelsefullt. Vi minns ju alla hans mytomspunna feghet, och hans krypande inför den vedervärdige Hristo Shtoyan Birkenkow alls utan minsta tecken på ryggrad eller principer. Det kan inte nog understrykas att han innerst inne var en feg usling, men att han faktiskt nödgats morska upp sig betydligt på gamla dansstället Björkbackens nötta dansgolv, och efteråt hade han uppnått ett högre sinnestillstånd under vilket han skrivit följande dikt:

Flyende undan
konventionernas förtryck
nalkas jag döden

Sedan gick han hem, drack orimligt stark punsch ur en gammal stövel, stupade handlöst över vilsekomna murmeldjur vilka ständigt kravlade genom hans TV-rum på väg mot en lika oklar som hårresande sorts öde, och sedan dråsade han i säng likt ett bilvrak som tumlar utför Matterhorns allra skrovligaste och farligaste sluttning en tisdagskväll.

Man hade tagit en paus i dagens hektiska program bara för att någon hade påpekat att facket var på väg uppför marmorhallarna, unisont viftande med något avtalsenligt men förödande tråkigt att avhandla. LMF:S årsmöten brukade sällan bli klackarna i taket direkt, men nog fan kunde man vänta sig en ordentlig fest efteråt resonerade majoriteten, och därmed brukade faktiskt uppslutningen bli stor. Nu verkade det inte bättre än att efterfesten skulle sabbas av en smärre hord envetna jäkla fackliga ombud. Hristo suckade moloket men kunde inget annat göras än att sorgmodigt beställa in en omgång smultronsaft och hoppas på det bästa. Doktorn hade i och för sig rampant smultronallergi, men i nuvarande sinnesstämning hade han ingen anledning att bry sig om detta förvisso beklagansvärda faktum, utan snarare borde han rikta in sig på det mer omedelbara faktum han hade rätt framför näsan: vice biträdande fackförhandlare Svante Turbin. Doktorns planer på att spela nio hål golf hade grundligt grusats. Nu gällde det att tänka snabbt.
-"Stoppa allt! Vi måste jaga den förbannade Junker Kriegmarhausen tills han stupar! Släpp tanken på dessa förbenade fackpampar, för nu behövs LMF!! Nu!!!" Med dessa ord drämde doktorn sin gavel i bordet, plockade upp sin nötta kalender och kryssade över dagens förmanande ordspråk: "Var tålmodig eller brinn för evigt!" Att få LMF att gå med i hans personliga korståg gav honom oanade röstresurser såväl som spastiska ögonlocksryckningar av vällust. Nu skulle ingenting kunde hindra hans framfart genom kommunen! Äntligen skulle hans skraltiga trettonrumslya kunna bytas mot det mera passande slott han alltid velat fläska sig i. Nu gällde bara att ta itu med dessa motsträviga förbannade pamp-wannabes som stod runtomkring och även dessa förslappade gamla fackgubbar han redan fastställt att han skulle utfodra sina grottkrokodiler med. Så fick det bli.
-"Kom hit!" Doktorn lockade till sig en av de mer karaktärssvaga utsände, lade ett fläskigt finger på dennes protesterande läppar och övertalade helt fräckt hela hans familj att samfällt knuffa ut honom genom närmaste panoramafönster. Fallet bröts otippat av en helt otrolig händelse. Mer därom senare.

Junker Kriegmarhausen hade försökt ringa Göran Svartbock alltsedan frukost, men inget hade han för det. Var fan den mannen befann sig hade han frågat varenda bonnläpp från den tämligen närboende Janne Ingemarsson till Sigge Svartkrok tre härader åt nordväst, men till svar fick han mestadels "inte vet jag var den gubben bor, tokjävel." Det gjorde honom endast marginellt mer inställd på att ge upp. Inte nog med att han var en bångstyrig jävel, den där Göran. Nu skulle han dessutom visa sig vara en obegripligt svåranträffbar gynnare. Vad höll karln på med, undrade junkern uppgivet. Vad skulle han ta sig till? Utan att förtjäna det hade han ådragit sig gruvligheter han knappast kunde hantera ensam. Och nu vägrade den ende han kunde lita på att stå till förfogande i det nödläge junkern motvilligt insett att han befann sig i. Sedan barnsben hade Göran och han varit oskiljaktiga; de tog studenten tillsammans och hade åtskilliga skäl att minnas den ed de svurit den dagen om evig och i stort sett villkorslös trohet varandra till år 2014, då preskribering kunde antas äga rum. I förstone var de kanske ett omaka par, men alltsom åren förlöpte vändes deras olikheter ut och in i en virvlande dans av paradoxalt ömsesidigt utnyttjande, dock till stor förnöjelse de båda gärna brukade beskriva som "det skönaste man kan tänka sig - om man tycker om sådant!" Att Göran skulle överge honom vore närmast otänkbart, men precis så otänkbart hade junkern trott att inget borde vara.

Gottfrid stretade irriterat fram mot diligensstationen. Det hade inte varit så överjävligt svårt förr i tiden; nej sannerligen hade han ofta kunnat gå rakt fram utan att stappla eller snubbla. Fan vad det var annorlunda nu för tiden. Allt hade försämrats på vajre tänkbart sätt, från Konsum (som inte längre sålde folköl och inte ens hette Konsum längre) till sommarkvällarna som nuförtiden rymde föga framtidshopp eller midnattssol trots att man på äldre vykort klart kunde urskönja massvis av dylika företeelser, vilket visade på livets enorma potential - dåförtiden. Jävla skit, vilket elände man tvingades genomlida! Gottfrid väste ondskefullt åt alla som kom i hans väg. Just nu råkade en trebarnsfamilj på taxpromenad ut för hans illasinnade gester och åtbörder. Modern skylde barnens oskyldiga ögon, viskade nervöst något till den yngsta, och log ansträngt mot Gottfrid. Det var en hjärtvärmande uppvisning i omsorg som Gottfrid ignorerade. Borta vid stationen syntes en civilklädd polisman bakom en brinnande, uppstoppad struts. Bredvid honom satt tre hånfulla små män med varsin liten lie, iklädda svarta kåpor som sett bättre tider. De kacklade i staccato sinsemellan, och viftade med handskrivna dödscertifikat som luktade svagt av unken fänkål. Polismannen försökte se ut som om han inte brydde sig om deras åtbörder, men det började bli svårgörligt om lagboken verkligen fördömde dylikt, vilket den borde. Strutsen, som var gammal och åderförkalkad men ändock ganska gladlynt innan den avlivades för att göra den mellersta liemannen nöjd, brann med oförminskad styrka, glöd och prakt trots den behandling med kemiskt renad lacknafta som man för ovanlighetens skull utsatt fågelstackarn för, vilket borde ha lett till ohejdad arrest men även den gången undanviftats. Gottfrid gnuggade förtjust händerna. Här såg han en självklar möjlighet att leva ut ett par av de undertryckta rovdjursinstinkter han vanligtvis undertryckte. Två språng hade varit lagom för en gepard, men Gottfrid var inte en dylik, även om han tyckte det själv i stunder av ohejdat övermod såsom så ofta hände - ävenså nu.
-"Tjohej mina vänner!!", gastade han exalterat, "Ska vi röja runt och hänga torsk, tycker ni?" En pinsam man, denne Gottfrid.

Fröken Messina steg av tåget och såg sig förvånat omkring. Hon hade väntat sig en mer imposant mottagning. Allt hon såg var en betongperrong, två ärligt talat lindrigt tilltalande herrar i tagelkoftor, samt tre fullsatta badkar, i vilka tusen sinom tusen gnomer slogs om tvålen. Hon gnuggade tankspritt på en medhavd kopparkittel, tvehågsen och tankspridd som vore hon kommen ur någon avlägsen och bortglömd vintersaga om vättar som oengagerat putsade kopparkittlar en kulen och märkligt diffus decemberafton. Tyvärr var hennes nagelband redan nedbitna intill köttet, vilket gjorde att hon hajade till när fullt synliga nervändor slog mot kopparens ärgade yta. Förskräckt tappade hon kitteln på vänster pektå, å vilken hon typiskt nog lagt hela kroppsvikten. Hennes illvrål fick vänta, enär hon nu såg något märkligt bakom en rodnande civilkonstapel: tre hånfulla små figurer och en brinnande struts. Vem som än såg detta, tänkte hon, skulle nog gå fram och begära en förklaring eller åtminstone ett signerad fotografi av situationen, för roligt såg det ut! Hon stegade fram till den närmste av de små kåpklädda gentlemännen och knackade honom på pannan.

Göran drack mer än han någonsin trott att han var förmögen. Vattnet i tunnan var jordigt och salt, men det var vått och troligen inte mer förorenat än att man överlevde. Tydligen hade en övergödd järnspett kraschlandat och fullständigt krossat pannbenet, så att järnspettshjärna och diverse annat kladd funnit sin slutliga viloplats längs tunnans kanter. Göran noterade detta endast i förbifarten, dum som han var, och lyckades dessutom med konststycket att vända sig om precis när han borde ha krupit ihop eller tagit betäckning bakom själva tunnan, för där hade han nödtorftigt kunnat värja sig mot den fallande bilan. Tyvärr var inte Görans reaktionsförmåga fullt att lita på under gällande omständigheter.

LMF:s medlemmar hade ställt ordföranden mot väggen och krävde att han klargjorde var han egentligen stod i frågan om deras förhållande till Dr.Birkenwasser. Han hade inte klart och tydligt redogjort för de finansiella detaljerna, särskilt inte vad var och en kunde tänkas oroa sig över enär det hade, gång efter annan, vanligen lett till ohejdad olycka och smärtsamma personliga misslyckanden. Vi talar sällan med varandra, jag och Birkenwasser, hade slutat supa ihop redan innan vi började högstadiet och höll isär våra affärer därefter. Denna bortförklaring är avsedd att sammanfatta den förvirrade ordström jag egentligen velat framlägga. Hittills har jag varit bövelskt återhållsam med att tillkännage min egen åsikt om herr Kriegmarhausen eller någon av hans kumpaner, men nu kan jag inte längre framhärda i min tjurskalliga fromhet: det här är tamigfan något av det fulaste rövargäng som någonsin haft den ytterst dåliga smaken att ge sig på något som de inte har blekaste aning om hur de ska gå i land med, och därtill har de inte vett att på minsta vis göra mån, varken när det gäller den döda vinkeln eller den femte kolonnen! Vad enda in i helsefyr tror de att de ska kunna åstadkomma utan att först ansöka om...och det vill jag påpeka, att korrekt ifyllda blanketter är grunden för ett modernt samhälle! Ja, jag vill inte låta som en gnällig gammal stofil eller så, men utan välvässade och ändåmålsenligt utformade H2-pennor och radergummin står man sig slätt emot japaner eller för den delen filippiner med motsvarande skrivteknisk utrustning. Bolivia kanske vi dänger outrustade ? Jag låter det vara osagt. Hur som helst orkar jag inte längre. För att summera hela den här harangen på lättfattlig Sörmländska med stort S: Det kommer att göra ont innan det blir bättre. Dr. Birkenwasser kommer att förfölja alla våra drömmar många år framöver. Tack för mig och glöm allt jag sagt.


SLUT!