Statistics

   Fredag 19 mars

Vaknade av att djuren skrek. Gick upp. Dåligt väder, mjölken slut. Gick till jobbet. Fick inget gjort. Gick hem. Inget på TV.

Lördag 20 mars

Vaknade. Gick upp. Kallt idag. Tog en halvtimme att starta den elektriska tandborsten. Djuren tysta. Inget på TV idag heller.

Söndag 21 mars

Det var svårt att sova inatt. Djuren verkade oroliga. Hittade spår i trädgården. Jag vet inte från vem eller vad. Tog ett foto på dem. Regnet utplånade dem. TV:n kanske är sönder? Störningar. Gick och la mig tidigt.

Måndag 22 mars

Försov mig. Djuren tysta idag också. När jag kommit till jobbet visade det sig att de hade tagit bort mitt namn från dörren. Ingen verkade ha tid att prata med mig. Inte kunde jag hitta min chef heller. "Satt i möte." Många hade semester. Gick in på kontoret. De hade bytt lås, men jag lyckades få upp dörren med en serie sparkar. Möblerna också borta. En död nattfjäril i fönstret var allt som fanns kvar. Jag gick in till Nisse. Till min förvåning var han inte där. Orkade inte mer. Gick hem.

Tisdag 23 mars

Djuren skrek värre än någonsin i natt.

Onsdag 24 mars

Var är djuren? Jag har letat både i källaren och i skogen runt huset, men jag hittar dem inte. TV:n går inte att stänga av. Den brusar och skriker. Jag har sprungit fem varv runt huset, men inte hittat andra spår än mina egna. Ett minne från min barndom spökar i bakhuvudet. Jag är ensam hemma, och plötsligt slår den stora vällingklockan nere i källarvalven fyra dånande, dystra slag. En kall, förlamande känsla av utsatthet smyger sig över mig. De uppstoppade gamla fiskarna över spiselhällen stirrar anklagande med sina döda, spruckna ögon. Jag vet att jag är skyldig, men inte till vad. Luften känns för fuktig för att inandas. Spindelväv svänger rytmiskt i utkanten av mitt synfält. Dammet ligger tjockt över morfars böcker. Vad handlar de om? Jag vet inte. De är skrivna på ett språk som ingen nu levande talar, ett språk som slingrade sig som torterade maskar över sidorna. Morfars sjöskumspipa ligger som vanligt i det ådriga mahognyskrinet, oanvändbar. En bränning frusen i en form väsensskild från dess natur. Jag går längs korridoren, först långsamt, sedan allt snabbare, fram till den låsta dörren i slutet av korridoren. Aldrig har jag sett den stå öppen, eller ens på glänt. Men nu kan jag se ett svagt ljussken i nedre hörnet, just i glipan vid tröskeln. Vem har tänt detta ljus, nu när mörker har varit påbjudet ? Och var är morfar? Varför gör han inte det som han alltid gör när klockan slår? Var är stegen i trappan, trevandet i lådorna, huvudströmbrytaren? Ingenstans. Ur led är tiden och med den världen.

Torsdag 25 mars

Idag regnar det. Jag har hittat ett av djuren. Låg under en buske. Darrade. Det beter sig som om det inte förstår vad det är.

Fredag 26 mars

Jag har sålt TV:n. Till och med när den är borta hör jag dess råmanden bortom horisonten. Djuret blir inte bättre. En sorts mögel verkar ha slagit rot i dess päls. Fläckvis grönaktig. Det luktar inte inget vidare. Var kan de andra hålla hus?

Lördag 27:e mars

Unnade mig en robust kålsoppa, till det en hink överstebrännvin och skalade druvor. Framåt eftermiddagen kom ett paket med posten. Ingen aning om från vem. I det låg 103 ögon av porslin. Inget mer.
Framåt kvällen har det börjat regna. Stora tunga moln. Och åska. Jag hatar åska. Den låter så förbannat, ringer och ekar mellan alla långa tystnader jag trivs i. Som en förbannelse vilar stanken av gammal för sent insedd synd. Jag satte upp ögonen på väggen. Först försökte jag trycka fast dem med häftstift, men de föll ner. Superlim fungerade dock. Hädanefter ska jag alltid använda superlim när jag limmar.
När jag var klar gick bäst-föredatumet på mjölken plötsligt ut. En vidrig dunst spred sig.

Söndag 28:e mars

Jag är trött. Hela natten sprang avgudadyrkare runt i trädgården och blåste gjorde det också.Jag avundas dem deras tro, men kan inte fördra deras jävla kringlallande på mina ägor. "Så här har vårt folk gjort i generationer" - kanske det, men måste vi andra stå ut med eländet bara för den sakens skull? Jag orkar inte ta konflikten men det vill jag ha fört till protokollet att jag inte vill ha med dem att göra.

Måndag 29 mars

Snön yrde imorse. Djuret förändrar sig. Två stycken utväxter börjar tränga ut genom dess rygg. Jag vet inte vad som händer. Reste in till djurkliniken, men det verkade som om de flyttat. En skylt med texten "Stängt.Vi flyttar. Försök inte kontakta oss." hängde i en buske strax höger om dörren, som stod öppen. Jag gick inte in. Det var ju stängt. Senare, när jag satt hemma och kurade, undrade jag varför.

Tisdag 30 mars

Morfar brukade aldrig släcka elden i ryamattan när det väl hade tagit fyr. Det var min uppgift. Likaså föll det på mig att oändligt långsamt och med värkande fingrar försöka foga ihop de förkolnade stråna med nytt bast.

Jag saknar det inte. Däremot vill jag hävda att jag stundtals trott mig vara färdig med det. Men icke.

Onsdag 31 mars

Jag vaknade vid tre-tiden. Jag låg i garaget. Min hud låg i en liten låda utanför, men det brydde jag mig inte om längre. I taket vajade en liten oljelampa med kulört pappersskärm. Förstår inte varför jag inte är död. Djuren har skickat ett vykort. Det låg i stuprännan, uppblött. Det måste vara en bluff. Djuren kan inte nå upp till en postlåda. Uteslutet! Vem kan ligga bakom ?

Lägger mig i morfars respirator till huden växt ut igen.

Måndag 14 oktober

Vaknade av att vatten droppade från taket. Ett rör måste sprungit läck. Det måste vidare ha avsatts något slags avlagringar i taket. Stora formationer av stalaktiter. Dystrofi i musklerna gör att jag inte kan röra armarna. Håller pennan i munhålan. Undrar vem som har satt upp alla skyltarna. Väggarna rör sig inåt, tvehågset som om de inte vore riktigt verkliga. Perspektivet förvrids och förvrängs. En gång i tiden skulle det här ha varit något som förvånat mig. I stället har jag nu utnyttjat min oväntat kontemplativa sinnesstämning till att se mönster i tillvaron. Där jag tidigare bara uppfattade en obegriplig och kaotisk slump, vävdes lösa trådar samman till en väv där orsak och orsak och orsak och lite verkan samt en illgrön känsla av nära förestående undergång bildade ett amorft mönster. Detta mönster tycktes mig snarlikt sprickorna i ett gammalt glasbord. Fina linjer, knappt synliga för ögat löper genom hela världen. Dessa linjer sjunger för mig. Det är som om de alltid vetat vem jag är och aldrig lämnat min sida. Jag vet vad som kommer att hända. Jag inser vad som är i görningen. Skogen. Bakom huset. Det rör sig. Nu kommer de. Över gulbruna gräsmattor. Genom grindar och skogsdungar, dimma och regn. Ryckiga men ändå målmedvetna hastar de mot de "elyseiska trädgårdar" min morfar lovade att uppföra strax här utanför. Jag hinner inte skriva mer nu. Måste hämta vapen.

Måndag 21 oktober

Idag sjöng koltrasten i syrenen utanför. Ett behagligt, tröstande läte. Jag är redo. Från och med nu kommer mina val att leda mig rätt. Har äntligen grävt alla gravarna. Har även planterat en lagom dyster cederallé för att påminna mig om djuren.

Morfar var en tyst man. Först nu inser jag värdet av tystnad.