Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Skånska vrål och herresäten

Statistics


Blue = Mårten Lind
Green = Måns Svensson

   Strax innan Rurik hängde sig kunde man, om man lyssnade uppmärksamt, höra honom vissla "Waltzing Mathilda" från klocktornets mellanvåning. Detta torn bar anor från 1880-talet och dessutom en stor fet gammal klocka från ännu längre tillbaka, utsmyckad med allsköns numera tämligen svårtydbara hieroglyfer från Assuan och Gize. En gammal bygdehistoria gjorde gällande att när farao Hamenhomptsept VII stod i begrepp att invadera Eslöv år 1457 f. Kr. hade han å klocktornet låtit inrista sitt favoritrecept på kroppkakor, så att det för all framtid skulle komma den barbariska bygden till godo, något som det också lär ha gjort. Hieroglyferna till trots befann sig alltså Rurik, vars intresse för forntida skriftsystem alltid varit påfallande obefintligt, i tornet i sitt gruvliga ärende. Han hade införskaffat ett kort och billigt rep i den lokala dagligvaruhandeln tvärs över torget och dessutom helt i onödan börjat vira in tornet i aluminiumfolie. Tyvärr verkade det som om folien bara skulle räcka till det nedersta av trappstegen och han slog dessutom i huvet i dörrkarmen när han klev upp några steg för att få bättre överblick. Inte konstigt att han hängde sig!

Vid klocktornets plötsliga ringande tittade landsfiskalen
Pettersson nyfiket på sitt armbandsur, vilket visade nitton små keruber hållandes lika många visare som pekade på elva minuter över fyra.
-"Varför
ringer det sjufalt förbannade klockhelvetet så förjävligt nu då?"
Landsfiskalen var en
rundhylt man med ett förflutet i persiennbranschen, något som förlänade hans språk likheter med borstbindarens, vilka delade förkärleken för att krydda talet med olika kraftuttryck och dessutom lokal rönnbärsvisdom av det mest missunnsamma slag. Svärande över klockarens respektlösa inställning stretade sig landsfiskalen fram genom det obefintliga folkhavet och viftade reflexmässigt på sina reflexer för att folk skulle se honom komma.

Samtidigt, från motsatt håll, färdades en droska i
mycket hög fart och vållade därmed ansenlig uppståndelse och kom folk att antingen kasta sig handlöst i närmaste krondike eller i panik trampas ner av kärrans fradgande dragdjur. Ett moln drog samtidigt in över staden och tjongade iväg en sjuattans ljungeld rakt ner i en förtorkad gammal björk av papp som rests som en sorts stämningshöjande effekt utanför kommunhuset och stundom använts till helt andra ändamål än vad den var tänkt, såsom klädhängare eller altare för fredagsbloten. Den lilla stadens mest ökända mässingsorkester, "Vi spelar skit!", stämde omedelbart upp i en förtvivlat ursinnig polka, som upphörde bryskt när ösregnet började piska och droskan började köra runt dem i cirklar, fyrkanter och trianglar.

Landsfiskalen bultade bryskt
på klocktornets järnbeslagda dörr och noterade surmulet att klockan alltfort ringde. En aluminiumfolieremsa som sorgset fladdrade i trappräcket undgick honom, vilket också gällde det huvudformade avtrycket i dörrposten. Sällan missades så tydliga spår av landsfiskalens argusögon, men sällan var han också försedd med såhär mörka solglasögon och såhär dåliga kvinnor, vilka hela tiden distraherade honom med oanständiga förslag han hade fullt sjå att avböja på ett sådant sätt att nämnda kvinnor inte fick för sig att nej betydde att det inte var värt att tjata mer om saken. Just när landsfiskalen måttat en rejäl hästspark mot den trilskande dörren, kom droskan förbidundrandes med orkestern i släptåg. Konstapeln fnös likt en med abnorm lungkapacitet och megafon försedd superfnysare av tredje graden, och sedan nös han. Droskans vådliga färd slutade i samma stund, då den försvann ner i brunnen. Mässingsorkestern samlades runt denna och spelade arian ur "Ach mein kleiner Schnauzer sind verrückt" med ett vemodigt distat riff innan andra sticket. När sista tonen ekat bort klev länsmannen in i tornet, innan landsfiskalen ens hunnit harkla sig och stryka sina mollskinnsbyxor. Förtrytsamt gastade han något och sprintade hejdlöst efter sin ämbetsbroder. Inne i tornet härskade en olycksbådande tystnad mellan klockringningarna. De tvenne förlängningarna av Lagens Långa Arm såg frågande på varandra.
-"Vad i helvete
håller karln på med??", hasplade landsfiskalen ur sig mellan klämtningarna och stegade uppför de blankslitna trätrapporna med länsmannen i hasorna. Väl uppe på mellanvåningen slog de vad om att det skulle vara Ruriks förtjusning över sin gammelfasters nyligen timade död som låg till grund för dennes maniska ringande i klockspelet, mot att orsaken istället skulle vara Ruriks gammelmosters nyligen förkunnade dödsdom för stadsbödelns sysselsättnings skull. Enkelt sagt kunde knappast någon av dem anses ha gissat speciellt rätt, eftersom Rurik faktiskt inte var underkunnig om sina far- och morföräldrars förehavanden eller för den delen inte heller intresserad av huruvida de stod inför sina respektive livs slut. Han hade inte sett någon av dem sedan Sundsvall brann och då hade han bara som hastigast träffat gammelfaster Elna över en kopp alldeles innan koppen brann upp tillsammans med resten av denna i Ruriks tycke tämligen intetsägande och provinsiella kåkstad överbefolkad med hopplösa, lungsiktiga individer med tvivelaktigt förflutet och än mer tveksamt existensberättigande. Sålunda upptagna av sitt vadslagande, passerade de tu kroppen dinglande från takbjälken utan att notera denna och försvann upp i klocktornets topp, där den klämtande klockan försvårade alla samtal.

-"Usch!"
-"VA??"
-"JAG
SA USCH!"
Längre kom inte fiskalen innan klockan
med ett brakande lösgjorde sig från sitt fäste och prickade honom rätt i huvet med dov duns.

Nere i brunnen försökte överståthållare
Äppelman ta sig ut ur den havererade droskan. Eftersom den stod på högkant slog dörren i brunnsväggen hela tiden, men överståthållaren fortsatte detta oaktat tills han andfådd föll till marken, eller vad det nu kunde kallas: en diffus, fuktig och illaluktande stoppad sittdyna i droskans innanmäte. Hans resesällskap, en försupen kittelflickare från Flenstrakten vid namn Oskarsson, drev linjen att bästa sätt att ta sig ut ur droskan och upp ur brunnen vore att tända eld på rasket. Överståthållaren genmälde surt att brunnsvattnet syntes honom alldeles för blött för att en eldsvåda skulle vinna fotfäste, men att Oskarssons egen alkoholhalt möjligen kunde kompensera för den förkastliga vätan. Ovan dem stod ett antal individer lutade över brunnshålet. Deras blåsinstrument glänste i solljuset och deras fjäderprydda tyrolerhattar gav upphov till egendomliga skuggspel nere i brunnens djup. Överståthållaren, som just fått syn på dessa mässingsmarodörer och deras anskrämliga huvudbeklädnader, upphävde ett illvrål som skakade själva världens grundvalar och framkastade vredgade anklagelser mot musikanterna. Dessa svarade med att tömma en närbelägen tunna med iskall böckling (inklusive spad) i sina egna kalsonger, sjungandes en råbarkad madrigal, varefter de hoppade ner i brunnen med huvet före. Mangrant slog de sedan i droskan och fick omedelbart en kollektiv mjältkollaps och dog plågsamt. Överståthållaren suckade. Omgiven av oduglingar förväntades han ändå utföra sitt värv, oförvitligt liksom även med bibehållen grace och värdighet, men under sådana här förhållanden var det sannerligen inte ägnat till överraskning att han fann ett sådant beteende nästintill outhärdligt. Inte konstigt.

Kring brunnen samlades nu
en mindre folksamling. Flertalet i densamma hette överraskande ingenting, utan var namn- och könlösa kloner med släta, intetsägande anletsdrag, samtlige producerade vid Gustens Genlab i Åkarp. Deras rymning hade ännu inte orsakat vederbörligt rabalder, men den förödelse som förestod skulle åtgärda det med det snaraste. Ännu var friden härskande över bygden, ännu hade icke fåglarne förskrämt flytt mot himlen, ännu stod handlar Bengtsson fryntligt skrockande bak sin disk och expedierade sitt grundlurade klientel och ännu satt kyrktuppen i emaljerad keramik kvar i skenbart ohotat majestät å kyrktornets högsta topp. Mycket snart skulle emellertid denna (förvisso något skamfilade) idyll komma att rämna.

I
kyrktornet hade länsmannen fullt upp med att tvätta bort portvinsfläckar från sin favoritulster. Denna överslagshandling speglade delvis hans sinnesstämning efter landsfiskalens brådstörtade hädanfärd, men också hans pedanteri: aldrig att en så fin ulster skulle besudlas ens för att rädda liv eller varsko stadsbefolkningen om förestående brandskattning av härjande danskar - uteslutet!. Då Rurik kvicknat till samma morgon efter en blötare afton hade han knappast kunnat ana att de två som skulle hitta hans lik mer skulle bry sig om fläckar på kläderna än omhändertagandet av hans jordiska kvarlevor, men som det nu var spelade det förvisso föga roll. Bäst som länsmannen tvagade sina kläder, slog det honom att pöbelns sorl ute på torget hade tystnat och egendomliga dunsar hördes. Någon skrek argt, men liksom utan inlevelse. Strax övergick dunsarna i ett märkligt hackande ljud. Länsmannen ryckte på axlarna och slängde ett tankspritt ögonkast på landsfiskalens fötter varpå han tittade ut genom fönstret och svimmade.

Nere i brunnen spelade överståthållaren och Oskarsson kort.
Eftersom droskan stod på högkant hade de först tvingats konstruera ett mycket avancerat bord med små polerade hjul, vilka ständigt anpassade bordets horisontalläge efter vagnens lutning. Följden blev inte riktigt den avsedda, esom den resulterade i att Oskarsson gång på gång fick bordsskivan i knäet och tappade korten i taket. Orkestern störde också, eftersom deras plågade svanesång märkbart påverkat flytet i spelet, och deras ruttnande stofthyddor vållade därpå en vämjelig stank, vilken gången efter annan kom Äppelman att uppbragt kasta sig mot droskans väggar. Detta till trots lyckades han tolv gånger i rad få alla honnörer i trumf att sjunga "Himmel, meine Schuhe!", en bedrift då dessas tyska lämnade mycket i sluddrandets dunkel. Oskarssons bästa giv för dagen hade bara resulterat i den knappast särskilt lysande kombinationen tvåa-trea-knekt, något han förvaltat så väl som omständigheterna tillät - dvs genom att utnyttja Äppelmans skrattattack till att saka 3:an, komma in i färg och rensa spelet genom en överlagd priffe på förhand, i halvmisär. Överståthållaren kontrade med att bjuda över sin egen ingångsfärg inte bara en gång, utan hela 864 gånger (den 236:e dessutom i fel färg) , trots protester från träkarlen.

Ut på torget marscherade i samma stund en
större polisstyrka med dragna sablar. Klonerna kring brunnen tittade ömsom på styrkan och ömsom på en bandad version av "Julnygammalt", där Bosse Larsson bar sombrero och manchesterkavaj. För ögonblicket ansåg sig klonerna mer fänglsade av Bosse än av poliserna. Lagens tjänare å sin sida voro tvehågsna inför nyttjandet av grovt övervåld - kanske bara övervåld skulle räcka? Fast beslutna att utröna den saken traskade de åt fjorton olika håll, tills någon av dem kolliderade med något mottagligt för smärta. Det kunde vara en groda, olika typer av svampar eller trebarnsfamiljer med små, små guldhamstrar i omloppsbana kring Io eller kanske en bortglömd avgud av sämre sort. Stryk skulle de under alla omständigheter ha, och poliserna utdelade detta frikostigt till höger och i viss mån även snett åt norr, för skojs skull. Klonerna tvekade inte att under dessa omständigheter fortsätta sin ingående studie av Bosses klädval eller retorik. Historien kunde ha slutat någorlunda fridfullt om de dessutom avlåtit sig från att tankspritt bemäla poliskåren i allmänhet gubbtjyvar och om videobandet inte plötsligt gått sönder. Som det nu istället blev utbröt vild panik bland klonerna då Bosses trygga tjoanden utan förvarning övergick i ett iförd nattsvart tunika och med ett urtvättat pannband försedd maniskt gormande om diverse för klonerna helt obegripliga ting, såsom huruvida det var bättre med trummaskin än utan, eller om det kanske var bäst med ändå, eller congas då? Klonerna började nervöst tvinna sina fingrar om varandra i en sannskyldig symfoni av flätade extremiteter. Katastrofen var ett faktum. Nu skulle det minsann bli gammelsvettad magbänk för hela socknen, gammalt groll skulle rivas upp till skräckblandad ångest för samtlige berörda och gatubeläggningen var snart täckt med ett tjockt lager spiskummin, till förfång för stadens redan hårt ansträngda spiskumminsamlare, herr P. Guggenheim. Klonerna sprang åt alla håll, vilt vevande, och kolliderade stundom med poliserna som vevade tillbaka efter bästa förmåga, resulterande i ett stor mängd terminerade kloner. Tyvärr var dessas antal så stort att det inte stod länge på innan poliserna fann sig omringade, utmanövrerade och också till sin förvåning utplånade till sista man. Nu låg fältet fritt för klonernas ohejdade och eviga Bosse Larsson-frossa.

Kyrkklockans bortglömda magiska krafter hade
nu ackumulerats till en sådan omåttlig koncentration att det sjöng och vibrerade i den. Länsmannen, alltfort avtuppad, rörde sig inte. Kyrktuppen högst uppe på tornet satt löst sedan åskvädret 1709, var undermåligt fastsurrad sedan kyrktuppsstölden 1877 och var extremt baktung sedan en kringirrande metallurg gömt fem liter osmium i en hink fastsurrad till stjärtfjädrarna en kylig vårvinterdag 1928. Utgångsläget för att fanskapet skulle förbliva på sin plats var med andra ord synnerligen dåligt och inte blev det bättre av att herr Hansson - kyrkans ofta tämligen påstrukne klockare - i bakfyllerus spelade krocket på taket och nyttjade tuppen som hängare för sin av flaskor fyllda överrock. När Hansson för sjunde gången missade det klot han ämnade försätta i rullning längs stuprännan tröt tålamodet ånyo, varför han frustrerat fräste fram en etruskisk förbannelse och slängde krocketklubborna utför takkanten, kloten i skallen på tuppen och sig själv ner för trappen. Kyrktuppen svajade betänkligt när rött klot dunsade mot dess nötta yta och slogs i småbitar när blått dito därpå följde. Detta uppmärksammades med överdriven indignation av det lokala dagbladet redan tio minuter efteråt, men eftersom samtliga prenumeranter för länge sedan sagt upp sina prenumerationer i avsky för den sanslöst undermåliga korrekturläsningen, blev icke genomslaget större än att inte en käft tog notis om det. Man eftersträvar i sådana situationer ett lokalt nyhetsmedium med förankring hos läsekretsen, på det där gamla fina sättet där var man i byn var du med prost och länsman, där man litade på journalistisk integritet och där man aldrig behövde frukta att simpelt sensationsvärde sattes högre än strävan efter sanningen. Nu var dock inte situationen sådan - var prosten fanns visste ingen och ingen hade varit du med länsman sedan denne på grund av en förväxling adlats upp genom taket till markis-hertig och därmed knappast längre kunde anses så gemen att han kunde ge sig i lag med kreti och pleti. Ovetande om detta föll kyrktuppsresterna mot marken långt nedanför tornets topp. I samma ögonblick som de studsade mot brunnskanten och försvann ner i djupet, verkade något slags egendomligt blixtfenomen inträffa i kyrktornet. Det stora spetsiga koppartaket sköt mot himlen i en kraftfull protest mot tyngdlagen och förde i samma veva med sig länsman upp mot höjderna. Dennes höjdskräck sattes ur funktion för ett ögonblick för att istället ersättas av en fullständigt galopperande fobi för moln. En yttre betraktare kunde med tilltagande förtjusning åse hur han allt vildare alternerade mellan dessa två typer, ömsom skriandes i fasa över höjden och ömsom flämtande i panik över de vita spökgestalter som närmade sig oförtrutet. Sinom Svantesson, stadens mest välrenommerade kanonkonstruktör, fångade tillfället i flykten och beslöt prova sin nyligen utexperimenterade luftvärnskanon modell 7A. Omsorgsfullt laddade han pjäsen med sin största bomb.

Då delar av kyrktuppen plötsligt kom nedfarande i
huvet på honom kände han sig orättvist behandlad. Fler inkräktare i hans brunn! Grymtande satte han av och hängande över kanten skaffade han sig en uppfattning om läget där nere. -"HALLÅÅÅÅÅ!" gormade han, brukande sin vittomfrejdade tordönsstämma så det dundrade och ekade mellan murens stenväggar och de närbelägna husen. Ur brunnens avlägsna djup hördes snart avlägsna svar, ilskna dito efter vad som kunde bedömmas spontant, men förvisso var det svar.
-"FÖRBANNADE IDIOT!
VAD ÄNDA IN GLÖDHETA PÅGÅR!" Nöjd över denna respons tömde han dagens sjunde glöggflaska i ett svep och drog ner sig själv i ett intensivt missbruk. Halvliggande på en divan bälgade han i takt med klagoljuden ur brunnen i sig både glühwein, kardemummaspetsad intill det vanvettiga. Stundom kunde han ana att staden i övrigt tycktes vara underkastad hans egen obändiga vilja, särskilt i hans glöggstunder, att hans eget ojämförliga geni var orkanens öga i den hejdlösa virvelvind av dårskap och vettlöshet som tycktes sluka allt i sin väg eller också kanske inte. Han tyckte på sätt och vis att han nog var värd att få njuta bättre dryck än gammal avslagen svagdricka eller jolmig must från nån sinnesslö och inkompetent gammal tok till klåpare. Sålunda reste han sig resolut, knöt inte utan besvär ett hamprep runt en brandpost i närheten, hoppade upp på ett fragment av kyrkans itusprängda koppartak, ramlade av, föll huvudstupa i brunnen och blev hängande i repet halvvägs ner, dinglande någon dryg dubbelmeter ovan överståthållarens havererade vagn, i vilken alltfort ett skrikande och svärjande utan dess like pågick. Plötsligt slog en låga ut ur ett sidofönster, följd av en kraftig tryckvåg vilken rev ett stort hål i droskans vägg. Grälande röster hördes från dess innanmäte. -"För i häcklefjäll! Jag sa ju till dig att inte trycka på knappen!! " Ut genom hålet klättrade en sotig figur, vars gyllene epåletter dock fortfarande glänste när någon lyste på dem med exempelvis en ficklampa. Överståthållaren borstade förtrytsamt av sig det värsta av dammet. Efter honom krälade kittelflickare Oskarsson från Flen med kortleken mellan tänderna.
-"Mmmmvvfff!!!", uttalade denne sällsamme
gamäng och kastade sig ovigt ut ur droskan. Överståthållaren sträckte sig efter det närmaste droskdörrshandtaget i akt och mening att slita av det från sitt fäste, men Oskarssons kringrullande på brunnens botten omöjliggjorde slikt och resulterade istället i att handtaget förblev på sin plats, medan överståthållaren tappade fotfästet och greppade den dinglande brunnsägaren, som just sjunkit till den lägsta nivå han hört talas om. Hamprepet motstod den ökade tyngden och brunnsägaren skrek som en gnu när den korpulente dignitären lealöst hängde och slängde fastklamrad under honom. Med ett grymtande lyckades Oskarsson resa sig upp till halvliggande under vagnen. Trevande lade han handen på en bucklig trombon, vilken tillhört en av de största idioter någon nånsin hört talas om i den lilla staden. I brist på annat att redskap, försökte han med denna grunka skap red, redskaparn.

Handlar Bengtsson hade just
för sjunde gången idag låst sin port. Tankspridd som han var brukade han ständigt tvingas återvända hem från sin boutique (en benämning han lånat från en bild i "Achtung meine Freunde" från i förrgår) flera gånger varje dag för att hämta de saker han glömt där. Det kunde ta veckor innan han verkligen fick med sig alltsammans och kunde ta sig iväg till affären och verkligen få något gjort. Tursamt nog behövde han inte lämna huset för att hans affärsrörelse skulle gå omkull - det gjorde den så bra ändå. Bäst som handlaren stod där anlände nämligen kronofogde Hassan Pärsson med indrivningsbössan i näven. Detta ökända eldvapen var inte bara tre gånger längre än något annat gevär, utan också försett med en liten nukleär avfyrningsramp, vilken nu kom långsamt glidande mot handlar Bengtssons potatisnäsa. -"Dåså, gunstig junker, var det inte dags att försöka pröjsa den där restskatten nu?" sporte kronofogden med illa dold kretinism. Handlar Bengtsson skruvade förläget på sin högra knäskål och döm om karlns förvåning när över det lilla benet bakom menisken uppenbarade sig en spricka som allt snabbare växte till en riktigt ordentlig fraktur, vilken med oroväckande hastighet fortplantade sig upp mot resten av hans skelettsystem, resulterande i en snabb pulverisering av extremiteterna. Handlar Bengtsson kollapsade således tjusigt och försvann som en blöt manet på asfalten. Kronofogden fnös. Av alla usla flyktförsök var detta ändå det mest patetiska. Han slet fram konfiguratorn och riktade den på Bengtssons sladdriga kvarlevor, vilka långsamt rann som ett bedrövligt töcken över den dåligt sammanfogade kullerstensgata å vilken nyss nämnda handlare blott för en stund sedan stått i full prakt. Konfiguratorn blinkade och surrade, varefter en kort man passerade på en spårvagn. Detta kan förefalla helt ovidkommande, om man inte kommer ihåg att vederbörande i kraft av sin titel Helig Korsriddare var på väg till Jerusalem för att späkas. Den aura han utstrålade störde konfiguratorn så in i bänken att den återuppståndne handlaren evaporerade till ånga i ren förtjusning.

Korsriddaren hade
egentligen bara vägarna förbi, men hade inte undgått att notera den lustiga kalabalik som utspelats å gatan. Emellertid ignorerade han den, sökande sin inre balans, och klev av vagnen nere vid hamnen. Ett stort antal kloner höll här på med lossning och surrning av lasten på en västindiefarare, vilken sistlidna torsdag anlänt till bredden fylld med skörbjuggsbelupna slavar, stora kvantiteter te och flera lårar krossat porslin. Under inflytande av ett bättre opiumrus raglade besättningen omkring, utan att hävda sin rätt i något enda enskilt mål. De opportunistiska klonerna hade självfallet tagit tillfället i akt och bemannat skutan, särskilt som de tyckte sig vara sjödugliga lika väl som någon av disintegrerade figurer som med jämna mellanrum framträdde och försvann ur skeppets lastrum och betedde sig allmänt illa. Kavat tågade klonerna runt och rev resolut ner affischer på sig själva de nyss satt upp, då de beslutat att inkludera en bild på en död get i bakgrunden. Denna idé bottnade inte i en sund livsföring, men sanningen att säga hade det nog varit ett minst sagt irrelevant att applicera sådana sociala och intellektuella regler på dessa av genetisk anomali präglade filurer. Korsriddaren snöt sig i näven och ämnade fortsätta sin ostörda genomresa. Företagsamt tog han sig ombord, lossade förtöjningarna och skaffade sig en överblick över hamninloppet. Fyra spanska slupar och en holländsk pråm med fördäckade primsegel låg för ankar ett stycke ut, men det som verkligen fångade hans uppmärksamhet var den gistna roddbåt som med en ensam passagerare banade sig väg mellan kransalger, flytande hamptag och dumpat smuggelgods. Roddaren var en undersätsig liten figur med pickelhuva och karmosinfärgad lovikavante på ena handen och vävd vadmalsimitation som genomgående textilval för sin klädnad. Denne individ var på intet sätt ensam om att göra vattenytan trångbodd; strax bakom honom stävade en maskäten hjulångare i rak kurs mot närmsta långgrund. Roddaren blåste tankfullt några såpbubblor i from förhoppning om att vinden icke skulle omintetgöra deras mödosamma flykt över vattenytan, men alldenstund en tyfon just råkade ha ett mindre party strax babord om båten, blev hans önskedrömmar krossade likt knastertorra ostronskal och hans farkost dito likt dito dito. Tankfullt betraktade korsriddaren detta. Alla är vi hjälplösa inför den obarmhärtiga verklighet som Gud i sin allsmäktighet ensam råder över, tänkte han fromt, och fingrade på sin solcellsdrivna miniräknare. Fumligt tappade han därvid denna dyrbara doning i hamnens svarta vatten. Upprörd hytte han med näven mot de ohyfsade havsvarelser som, antog han, utgjort grund för denna oerhörda palaver, och vredgad vände han sig till den närmaste klonen, herr Karl S Löwenkorv, och begärde kompensation. Denna klon, tidigare namnlös men nu fastmer benämnd, satt fast i en rävsax någon placerat i försåt under ett något urspårat practical joke lite tidigare under dagen. Faktum var att det inte var första gången han hamnat där heller. Redan ett par timmar tidigare hade han sargats ganska otäckt när en lejd student försökt bringa skutans kapten om livet genom att köra ett av världens största ånglok rakt in i skeppets livbåt. Klonen kallad Löwenkorv hade förlorat båda armarna och vänstra ljumsken, samt kopiösa mängder pengar i en skalbolagsaffär. Hans sinnesstämning var därför något avmätt och han frustrerades över att inte ha blivit klassad som insekt i den senaste sammanställningen av entomolog Hr A. Gundhöfs löpande inventering av invertebratfaunan i stadens förnaskikt samt hamnkvarter. "Saknar mellankropp", "inget exoskelett" och "för stor" var några av de argument Gundhöfs åberopade som stöd för sitt beslut. Löwenkorv hade överklagat med sällan skådad snabbhet, men trots att han kunnat peka på flera stavfel och småtramsigt ordval i det slutgiltiga beskedet, som "Sökanden är minsann visst inte någon insekt, och rakt ingen stekel som han så pilemariskt insinuerar", ogiltigförklarades hans skrivelse av fjorton sinsemellan oberoende instanser, allt från Vägverket och Statens Pris- och Kartellnämnd till Anonyma Insinuanter och Mariehamns distriktsmottagning. Nu hade kanske de flesta gett upp, men icke så Löwenkorv. Han hade startat tre aktionsgrupper och fyra olika kedjebrev avsända med det mest indignerade innehåll cirkulerade i de tre mest närliggande kommunerna, med en allt växande subkultur med ideal härrörande från östgotisk hednarit och milanesisk schlagerpop. Utgången av detta var dock ungefär lika fruktsam som den man som bott i en koja i en armenisk stenöken i mycket lång tid, ätandes radioaktiva bakelser under ett envetet praktiserande av celibat. Men inte ens denna liknelse förmår beskriva vidden av hur ofattbart uselt det gick med de upprepade försöken att få någon att bry sig, och Löwenkorv tvingades därför att ansöka på högsta tänkbara instans för att inte omedelbart bli officiellt idiotförklarad. Efter ytterligare trettiosju avslag även i detta ärende var hans mottaglighet för korsriddarens propåer näppeligen av den kaliber densamme initialt önskat. Denna fullständiga ovilja att samarbeta markerades alldeles ovanligt tydligt med en kolossal käftsmäll rakt i plytet på den oförberedde korsriddaren, vilken först dråsade bakåt, men sedan även åt sidorna och framåt. Sistnämnda riktning råkade vara den i vilken Löwenkorv befann sig, och de tvenne antagonisterna tumlade därför handlöst över relingen och ner i plurret, där de snart var inbegripna i ett våldsamt plaskande handgemäng.

Låt oss nu för ett ögonblick stanna upp
. Situationen i den lilla staden var, som framgått, en aning gången över styr. Betraktat i ett historiskt perspektiv var detta just inget att yva sig över - kaos leder sällan till någon positiv samhällsutveckling, åtminstone inte för gemene man, men viktigare ändå är väl troligen den faktiska upplevelsen hos de involverade personerna i den omvälvande process som ett Gehenna av sådan omfattning, utbredning och allmänna dimension utgör. Exempelvis säger tant Hilda (intervjuad 7/12 1974 av Sydsvenskan) såhär:

"Det var den värsta dan
jag vatt me om."

Detta uttalande
står dock i bjärt kontrast till den åsikt som ventileras i 1982 års årsbok från Lillgamla Husarhärmarföreningen. I denna osammanhängande skrift letar man förgäves efter en enda sida som tycks bygga på något substansiellt överhuvudtaget, men under kapitelrubriken "Minnen av en ICA-butik" hittar man exempelvis i förstonde betraktelser över dagligvaruhandeln som överskattad och löjeväckande social knutpunkt och så kallat "andligt vattenhål", men mer än så är det när man tränger genom ytan. Redan på sidan fyra kan man läsa (låt vara i förtäckta ordalag) om hur en lokal handelsidkare i Finspång utsatt kundkretsen för märkliga, pseudovetenskapliga beteendeexperiment av högst tveksam gagn för såväl traktens näringsliv som allmänheten i stort. Emellertid har här författarna valt att tona ned det upprörande i detta och istället ta parti för denne milt uttryckt excentriske företrädare för privat forskning. "Hr Karlsson," skriver de, brukande otidsenlig font, "är en hedersknyffel vars strävsamma och noggranna kartläggning av mänskligt beteende inte nog kan dunkas i ryggen och lyftas fram som ett lovvärt exempel på framåtanda och gedigen företagsamhet. Den otacksamma behandling han tvingades utstå av missunnsamma och småaktiga medmänniskor är inget annat än en ren skam, ja en fläck på vår svenska flagga!" Här förlorar sig författaren snart, övergiven av sin medförfattare, i en allt mer meandrande utläggning om folks allmäna oförmåga att stava med dubbel-n. Det viktiga, försöker han stryka under med överstrykningspenna, är att ständigt vinnlägga sig om att man lagt vin i vindtunneln, ety sagda konstruktion med hans egna ord "är tamejfan den sämst utnyttjade potentiella årgångsvinsförvaringsmöjligheten fucking ever", och sedan orkar ingen människa läsa mer. Därav kan vi, tycks det, inte utläsa något angående omfattningen av kaoset å sagda mindre municipalsamhälle, men den kritiskt lagde läsaren kan ändå tydligt ana en tendens. Hur kommer det sig exempelvis att det flera gånger omnämns i fotnoter från kapitel 1-13 att förödelse vållad av genetiskt identiska individer i tätbebyggt område inte behöver vara enbart av ondo, utan i flera exempel tvärtom framhålls som en närmast nödvändig utrensningsaktion för att bli "moraliskt rentvådd" - ett egendomligt begrepp som genomgående används i verket i de mest opassade situationer, dessutom komplett inkonsekvent och utan att någonstans nöjaktigt definieras. Klart är dock att det inte anses vara ett negativt begrepp, det här med utrensning/rentvåddhet. Istället är det författarens tydliga och uttalade mening att detta är det enda raka, den enda strategi som kan leda till människosläktets överlevnad och räddning från förfall. Ingen vid sina sinnens fulla bruk, menar man vidare, kan emotsätta sig denna dogm - det är lika utsiktslöst som att försöka göra sig kvitt den röd-svarta alliansen i samma andetag som man frustande proklamerar sin obändiga lojalitet mot allt vad den står för; mot nedlagda statliga inrättningar, mot rivningshotade eternitklädda gamla arbetarbostäder i mindre mellansvenska bruksbygder och, framför allt, mot hela den begreppsvärld i vilken blott den lever och frodas som med uppbådande av alla till buds stående medel med högburet huvud och stärkt skjortbröst går segersäll genom livets vindlande labyrinter.
Nå. Man
kan sammanfattningsvis konstatera, att åsikterna rörande den kalabalik som utspelades å nämnda samhälles gator gick isär, då somlige sade sig vara av uppfattningen att det då rakt inte var något problem med kringklafsande kloner av okänd härkomst, medan andra reserverade sig för dylikt och tyckte nog att det hade varit bättre om sagda pseudo-frankensteins fått fortsätta framsläpa sina respektive tillvaror nån helt annanstans. De flesta ögonvittnesskildringar var dessutom av ytterst tveksam tillförlitlighet. Ett flertal återfinns i samlingsvolymen "Med lögn i sinn" av konstapel Hassan Kvandelmo, vilken dock själv befann sig i livsfara på Cypern samtidigt. Hans eget vittnesmål är därmed och därför inläst på band och bifogas med ett intyg från attesterande officer, kommisarie Snumk, enligt "gällande internationell norm", vilket dock kan i högsta grad betvivlas. Vederhäftigare synes för det tränade ögat herr P. Guggenheims memoarer, tillgängliga som särtryck på stadsbiblioteket i Ronneby, vilka dock lider av egenheten att vara skrivna på ett hemligt låtsasspråk, på en vattenyta, med fingret. Tolkningen av memoarerna har därför skiftat. Exempelvis menar Guggenheims svägerska, fru Vera Nichthurff, väldokumenterad Guggenheimhatare, att memoarerna är att se som ett barnsligt kladd och pladder varvid ingen borde fästa någon som helst vikt. Däremot är Guggenheims f.d. granne herr Esau av uppfattningen att innebörden måste med till visshet gränsande sannolikhet utgöras av en lång hyllning till Esau själv och därför rimligen borde erkännas som ett av samtidens allra mest obestridliga verk. En mellanposition intar den mycket svårt senildemente Getolf Albrektsson, ägare till ortens begravningsbyrå. Han menar att det inte går att läsa memoarerna och att deras innehåll därför blott kan bli vaga gissningar, låt vara färgade av insikten i Guggenheims personlighet. Vem av dessa man sätter störst tilltro till får var och en avgöra egenhändigt. (Guggenheim själv låter via astralprojektion meddela att han anser att magnetiska jordlinjer är ett otyg samt att seanser utan sans borde förbjudas. Vi finner att detta är ungefär tankebanor förväntade av virrpannor av Guggenheims kaliber).

Ögonvittnesskildringar var alltså
inte att lita på. Ej heller den videoupptagning som, uppenbarligen filmad med en rysk 8-milimetersprojektor, per post översändes till finska ambassaden i Valpariso på årsdagen av händelsen. Vid en hastig granskning av materialet är det svårt att säga vad som ens är seriöst menat - hela filmen lider av en sorts irriterande malplacerad sarkasm och otrevlig ton, när den inte är direkt föraktfull mot allt den alls kommer i närheten av. Redan Anathasius Kircher, på sin tid, vände sig mot den här typen tendentiös illvilja och det gjorde han rätt i, karljäveln. I vilket fall som helst kan man lugnt säga att det inget gjorde att nämnda film underkändes som bevismaterial och händelsevis överspelades med en repris av Dokument Hemifrån från i lördags.

Antalet ljudupptagningar från händelsen begränsar sig
till två, av vitt skilda arter. Den ena spelades in av misstag av unge Rubens Pärsson, då han i akt och mening att slutligen klargöra om hans nyinförskaffade slägghammare förmådde göra ordentligt slut på hans gamla bandspelare, visserligen misslyckades med att tillfoga densamma någon märkbar skada men dock kom åt inspelningsknappen. Bandet upptog sedan ljud under cirka 30 minuter, dvs precis lagom länge för att hinna spela in klonernas inmarsch i byn, mötet mellan borgmästaren och den irländske fackföreningsrepresentanten, samt i någon mån och utsträckning även diverse fåglar. Den andra ljudupptagningen inlämnades under stor uppståndelse till lillfurir Algot Grundfet på kansliet för Försvarets Södra Oljeväxtutprovningscentrum, vilken glömde den på sitt skrivbord över helgen. Om det inte varit för hans automatiska sprinklersystem, hade vi kanske fått veta vad som fanns på bandet och kunnat bedöma om det verkligen var så oklanderligt ett bevis för alla de oförätter ryktet gjorde gällande, samma rykte som förmälde att inspelningen gjorts av en av klonerna, vilken nyttjade ypperlig inspelningsutrustning och dessutom gjort fullt klart redan tidigt att här skulle endast en hyperlåg brusnivå kunna noteras som störande av en i så väl ord som handling nitisk kontrollant och inte ens denne tänkte belackare kunde påstå att nivåerna översteg vad som gemenligen brukar benämnas "understa brusgränsen". Men, som sagt, om det inte varit för sprinklersystemet, vilket det nu förvisso inte gick att bortse från men hursomhelst, hade tingen utfallit annorlunda.

Antalet akvarellmålningar som skildrar
förloppet är sjuttionio, mestadels till följd av en svåröverblickbar målarkonferens som gick av stapeln på en höjd invid samhället samtidigt som kaoset bredde ut sig på gatorna nedanför. Temat för konferensen var "Städse löddrig över stäppen - hästens roll kontra zebrans i vilda västerns bildspråk", ett något kontroversiellt val av ämne i ljuset av deltagarnas något ensidiga etniska härkomst (huvuddelen av deltagarna tillhörde nordamerikanska indianstammar och övrige var kaschkanier - ett folkslag av nordamerikanska indianer) , men icke desto mindre något arrangörerna stolt slog sig för bröstet för. Redan vid stigen upp till kullens krön hade de i svepande ordalag förklarat att här skulle minsann ett "verkligt viktigt samtids-statement" som de valde att formulera saken göras med det uttalade syftet att sätta agendan för kommande diskussionskvällar och hemma hos-möten för spörsmål som "hedrandet av cro-magnonmänniskans kreativa processteknik". Hos konferensdeltagarna kunde märkas redan här i inledningsskedet en viss skepsis inför dessa utsikter, även om man efter visst muttrande accepterade de något missvisande förutsättningarna och började dra sig mot kullens topp. Väl på plats inleddes mötet med ett långrandigt tal, vars innebörd inte stod fullt klar men tycktes ha med stora ofrivilliga donationer av såväl lösöre som premieobligationer, aktier eller i värsta fall "de paltor ni går och står i" att göra, och en och annan konferensdeltagare kunde nu ses skaka tveksamt på huvudet, vilket genast tolkades som entusiasm av de lika optimistiska som empatiskt klent utrustade arrangörerna. Stativens utplacering vidtog. Här vinnlade sig arrangörerna om att ge uppmuntrande ryggdunkningar åt mestiserna och otrevligt fräsa åt de mer fullblodiga indianavkomlingar som fick stå längst bak, ett nog så provokativt tilltag, men att konstant spela "Dixie pixie pyssling där" (ett ökänt stycke nordamerikanska soldater brukade vissla då de brände ner tipis och wigwams ) var nog det värsta av allt. Apacheättlingen Ruben Chawittchacaowao-Persson var den som slutligen tog bladet från munnen och utbrast: "Det här är tamejfan den sämsta akrylfärg jag någonsin haft oturen att behöva nyttja! " och därpå slungade han tuben i en vid båge över branten, med påföljden att färgen sprutade i nunan på tvenne där stående mufflonfår, Kurt och Håkan. Nu skulle det väl gå bättre med målandet utan den tuben? Arrangörernas färgbeställning hade dock resulterat i felleverans: samtliga övriga tuber innehöll ljust gul ochrafärg, varför varje tavla blev ganska lik alla andra, särskilt som dukarna också hade denna färg. De sjuttionio avbildningarna av tillställningen kan alltså endast med största svårighet skiljas från varandra och inte ens då med något vettigt resultat. (Den lynchning som obönhörligen vederfors arrangörerna vid konferensens avslutande var festlig och enligt många dess egentliga höjdpunkt.)

Satellitfoton tagna av
såväl ryska som amerikanska farkoster ger för besökaren vid respektive topphemliga spionbas föga av händelserna, åtminstone inte i högupplöst skick. Man kan, med viss god vilja och lite god fantasi, skönja en del större byggnader såsom Olssons dass och den lika berömda som överdimensionerade ankomsthallen till biblioteket. Viss misstänksamhet beträffande lugnet i staden kan betraktaren slås av när han på en bildsekvens tagen över en tidsrymd av tjugofyra timmar före infrastrukturens totala sammanbrott på stadens gator och torg, här och där urskiljer svartklädda figurer i full färd med att på lämpliga platser utplacera små föremål av något slag. Spekulationer angående vilka de är och varför denna utplaceringsverksamhet bedrivs, har inte lett fram till något entydigt svar. Dessutom har samtliga bilder råkat förläggas och många som tidigare uppgett sig ha sett dem har under egendomliga omständigheter försvunnit. Andra hävdar plötsligt att de aldrig sett nån bild och att de med nervösa sneglingar snett bakåt aldrig slappnar av, förklarar de med att de har anammat nya gymnastiska principer och inte alls är frukten av någon ängslan för repressalier från hemlig polis av något slag. Rätt omfångsrik teoribildning utanför de etablerade nyhetskanalerna har drivit fram den vågade teorin att de flesta av de svartklädda figurerna var arbetslösa ekonomer från grannbyn. Dessa skulle, i en förfelad version, komma att gälla som Apokalypsens fyra ryttare då de i sitt släptåg drog med sig död, förintelse och sjutton dagar baisse på börsen. Nonsens givetvis. Troligare är arton dagar.

Sju kopparetsningar beskrivandes
de själsliga processerna hos flertalet av byborna vid åsynen av den mest svartklädde av de nämnda figurerna, Pål Persson. 30 kronor bjudet. Hörde jag 40? Första, andra och -nej! Släpp! Hallå där! Ta fast tjuven! Där! Vid dörren! NEEJ!?! Inte han! Han i masken! Men för HELVETE LYSSNA DÅ! DÄR! Alltså ska man behöva göra allting själv... hörru! Ur vägen! Jag ska minsann visa vad jag - (pistolskott hörs) AAARGH!

sammantaget kan man alltså säga att trots ett mycket omfattande källmaterial gives liten eller ingen entydig sammanhängande bild av händelseförloppet i staden. Ovan- och nedanstående skildring baseras till största delen på lögner och uppdiktade fantasier; i någon mån också på rent slumpmässiga fenomen eller rena önsketänkanden.

Det brann i
stadens största och bästa dass. Strängt taget var detta knappast något ovanligt eftersom man där installerat en lägereld i den stora slokhatt kommunalidiot Görel Gnushausen glömt därinne. Självutnämnda vestaler höll elden vid liv genom att kontinuerligt tillföra lacknafta, gamla nummer av Lilla Fridolf och även stundom mer aktuella nummer av sagda tidskrift. Dassets golv, tillverkat av pressat naturgummi, var inte flamsäkert. Den vissheten vederfors med synnerligen stor tydlighet, då en av vestalerna försvann i en eldpelare en dimmig torsdagsmorgon. Ytterligare olyckstillbud var att vänta eftersom en annan av damerna i trots mot gällande föreskrifter hade antänt den stora bal av bensinimpregnerade hundralappar som enligt lokala företrädare för Dassmöblerarnas Riksförbund prompt skulle installeras och därefter hållas i vederbörlig aktning i samtliga landets avträden. Svart rök vällde ut genom dörrar och fönster och hostande flydde dassets innevånare åt alla håll. Gnushausen själv, som plötsligt åminnt sig att hatten saknats, kom hastandes i en brådstörtat hyrd droska. Vid åsynen av det övertända dasset ringde hon genast det hon trodde var brandkåren men i själva verket var stadens sista kvarvarande råttfångare, Hegolf Pärsson. -"Vafalls?!", svarade denne och utgick från att den som ringt honom i någon mån förolämpat honom. Görel Gnushausen var inte känd som en individ om vilken sådana där riktigt obehagliga historier tenderade att någonsin vara osanna, varför det knappast förvånar att Hegolf när han insett vem han gläfst åt tog livet av sig, ynkligt ursäktandes. Detta undgick fullständigt Gnushausen, som vält telefonhytten och givit sig på ett par små fåglar av något slag som befann sig i närheten, olyckligtvis. Dessa hade förmodligen, ansåg hon, huvudansvaret för nåt skit som gått fel. Sedan dessa stackars varelser mött sitt öde i Görels torktumlare åminde hon sig dassproblematiken och for i vild karriär nerför den blankpolerade Hauptmanngeschäftstraße på sitt ansenliga ändalykt och kom precis lagom för att se dasset försvinna i en liten ynklig askhög. Med bra mycket mer yvigt gestikulerande än vad som allmänt anses nödvändigt lyckades Gnushausen tilldra sig en allvarlig totalfraktur på vänster knäskål, varför hon fick kompensera med att vrida höger ben åt båda hållen (hon ansåg att ett fullgott promeneringsförfarande inkluderade såväl omfattande knävridningar som ett sporadiskt men envetet bankande med knäna mot varandra i tre fjärdedelstakt, gärna till ytterligare ackompanjemang av ett livligt skallrande med menisk mot skål ). På grund av detta föll det sig naturligt att Gnushausen ånyo tog sin mobiltelefon och slog numret till Hegolf Pärsson. Signalerna tutade ohörsammat, alldenstund denne redan tagit sig själv av daga. Förtrytsamt hävde Gnushausen telefonen åt fåglarne och hastade ut i dass-askan, skriande likt en i svårmod hemsökt man med grava identitetsrubbningar och allvarligt inflammerade stämband. Plötsligt utmattad sjönk hon ihop och råkade ofattbart nog från luften sett forma bokstäverna "HÄR ÄR JAG".

Hobbyaviatör Didrik von
Schlüßelmeiers egenhändigt konstruerade luftcykel byggde på principen att trampade man bara tillräckligt kraftfullt så skulle nog masonitvingarnas flaxningsfrekvens vara fullt tillräcklig för att hålla ekipaget på marken. Faran låg i de vätgasballonger han uppdragits att transportera. De strävade oförtrutet uppåt och bevisligen var det de som först fick bakhjulet att betydligt sämre fylla sin funktion som huvudsaklig bärare av förarens vikt samt drivande kontaktyta med underlaget, och som sedan orsakade en försmädlig situation av fullständig okontroll av fordonets riktning och hastighet. Trots ett heroiskt trampande lyckades von Schlüßelmeier inte hålla fordonet markbundet. Istället tog han flykt och försvann vilt svärjande över hustaken. En ödets nyck ville att han mötte länsman då denne på uppvindarna svävade mellan kyrktornet och marken. Ordningsmaktens luftburne företrädare var på väg till polismydighetens luftfartsbingo i närheten av Grahnfelts säregna reklamballong. Glömd var kyrktornsraketen och den två kilometer långa taggtråd som lösgjorts ur Sinom Svantessons hemmagjorda bomb och nu hängde som ett bisarrt tvättsnöre mellan kyrktuppen och tant Esters pagod. (Sagda gumma hade f.ö. med missriktad opportunism draperat byggnaden i fråga i färger tillhörande de infraröda spektrumet, enligt uppgift med tillgripande av den gamla devisen "den lättaste vägen är den som inte syns", något som vunnit henne ryktbarhet av herostratisk karaktär och förakt hos ett flertal intresseföreningar som scouterna och Lilla Fasettögonvurmarföreningen.) Länsman hade faktiskt varit hemma hos von Schüßelmeier en gång för flera år sedan och redan då poängterat att det var såväl olagligt som både löjeväckande och rent livsfarligt att ägna sig åt luftburenhet utan att först ha ägnat sig åt utrensning av de egendomliga ting som besudlade luftrummet i von Schlüßelmeiers fallfärdiga gamla plåthangar. Om den plåthangaren fanns det mycket att säga, dock näppeligen något av sådan art att det torde vara till gagn eller fägnad. Utdömd som ekonomibyggnad redan 1915 var den ett stort problem för stadsarkitekt Konny Löwenspetz och ännu mer så för ordningsmakten. Länsman hade spärrat av luftrummet närmast kåken medelst ett förvisso allmänfarligt men otvivelaktigt effektivt strömförande taggtrådsstängsel. Vid åsynen av detsamma greps von Schüßelheimer av svårartad melankoli och med en svårmodig gets hela ambivalens styrde han obevekligt i fördärvet. Gammalt groll kunde väl kvitta; en redig krasch mot taggtråden senare framstod det mesta i den vägen som stoft och aska. Länsman, plötsligt förströdd, lade en patience han inte behärskade. Han hade en idé om att passivitet var något av en generell lösning på sådana frekvent uppkommande problem som ruter nio på ruter knekt i halvt tvärspel. I kombination med den blåst som rådde uppe bland takåsarna kom också mycket av kortläggandet att urarta till vilt fäktande ämnat att samla ihop femtiotvå kringfladdrande spelkort. Ödet ville att det skulle bli allmänt ihågkommet från den dagen som "Den Stora Feta Polisen föll från skyn", vilket kom att märkligt nog bli den huvudsakliga inspirationskällan till ett mindre nationalepos, hastigt ihopsvängt av Artur Lundkvist och en fanjunkare Wilhelmsson, vilken sedermera i lönndom ströp Lundkvist och därefter försökte gömma dennes kvarlevor bakom sig själv. Detta medförde stora bekymmer längre fram, eftersom sagde Wilhelmsson blev uppringd av ingen mindre än Lundkvists far, herr Lundkvist, och av denne anmodades att enligt överenskommelse tillse att Artur kom hem till middagen. -"Om du har ryggen fri förstås!", skämtade fadern jovialiskt och fortsatte med ett gnäggande skratt, "och inte har lik i garderoben!" Wilhelmsson skrattade ansträngt och ursäktade sig, varpå han slängde på luren och panikslaget försökte komma på hur han skulle undgå att ådraga sig uppmärksamhet. Han slet av fjäderskruden från en förbipasserande indianhövding och började valhänt iklädda sig densamma, alltmedan den indignerade infödingen upprört kallade honom för "ynqal scheshuaetalcoatlz" och försökte slita ut något inre organ ur Wilhelmssons torso för att någon rituell illgärning kanske kunde råda bot på den förnedring han ansåg att han utstått. Wilhelmsson försökte först fäkta bort indianens händer men fick sedan nackspärr och hoppade stelt men desperat mot ett närliggande bibliotek medan hövdingen hängde honom i hasorna. Lundkvists korpus försökte han sparka framför sig, vilket faktiskt lyckades bra, och fick med sig hela härket in i bibliotekets hall, där han flydde in på toaletten medan hövdingen reste ett smärre belägringsverk utanför. Inne på avträdet försökte han spola ned den förbannade Lundkvist, men åstadkom bara en allmän översvämning. Vattnet färgades rosa och fjäderskruden slokade medan han rumstrerade runt i stigande panik och hörde hur indianen grälade med en biblioteksassistent.

-"Nej, man får inte bygga belägringstorn
i hallen!"
-"Ur vägen, vita kvinna!
Fet man har skändat Cetzalcuathlacs heliga skrud! "
-"Du får vänta på din tur! Toaletten
är upptagen!"
-"Smaka då Quatlitnachuaz
vrede!"
-"Inte den tonen! Här
ska vara tyst!"
-"Oooh store Pachzaquapm! Hör
din tjänares bön!"
-"Den gubben går inte
! Nu går du ut!"

Wilhelmsson ställde sig på
toaletten och kikade ut över båsets vägg. Toaletten bestod av tre bås och ett handfat. En halvfärdig trebuchet och ett kantstött gammalt kapitäl låg kvarglömda på klinkersen, och ett blött fjolårsexemplar av Östgöta Correspondenten varslade om att städning inte förekom inne på bibliotekets avträden. Med en smula fantasi kunde man föreställa sig vad som timat. Troligen hade någon arkeolog eller kanske bagare haft en fet röjarskiva för att sedan helt odrägligt tokpackad leva rövare på ofattbara vis. Man kunde exempelvis tänka sig att en bindgalen gammal släkting till nån försmådd urbefolkning här hade löpt amok, ivrigt applåderad av arkeologen (eller bagaren) medan någon suttit och tryckt inne på dass. Det vore verkligen, tänkte Wilhelmsson, riktigt typiskt för sådana jävlar av den typen. Fnys! Biblioteksassistenten hade tvingat ner indianhövdingen i en papperskorg och därpå staplat samtliga volymer från hyllan med religiös uppbyggelselitteratur. Kvävda skrik hördes ur papperskorgens mörka skrymlsen men därom kunna vi icke veta tillräckligt för att med säkerhet beskriva situationen. Vad som dock står klart för samtlige med god deduktiv slutledningsförmåga utrustade är att Wilhelmssons antagonist för tillfället hade satts ur spel, och därmed hade en flyktmöjlighet uppenbarat sig lika hastigt som oväntat. Med viss möda drog Wilhelmsson loss Lundkvist och lämnade genomblöt biblioteket.

Lundkvists far bodde på
nåder i en rivningshotad statarlänga, vilken egentligen redan var riven men i brist på andra kulturminnesmärken räknades som befintlig byggnad alltfort. Detta fick till följd att gamle herr Lundkvist tvingades erlägga fortsatt hyra, betala för vatten och värme, sophämtning och vindsförråd, trots att han bodde i en hög med bråte. Mot detta hade han åtskilligt att erinra och många var de petitioner och propåer han insänt till vederbörlig instans - i detta fall den kommunala bostadsnämnden - för att få sin boendestatus modifierad, samt övlig ursäkt och plåster på såren dessutom. De svar han härvidlag fick sig serverade kom honom att förvirrat börja leta efter sina glasögon (bara för att han innehade dylika ansåg han det angeläget att använda dem, hans synfel var i det närmaste obefintligt) , vilka dock var förvillande lika ett par helt andra glasögon, tillhörande hans far, uråldrige herr Lundkvist. Denne gamle hedersman stod inte högt i kurs hos myndigheterna sedan han sju år i följd underlåtit att, på återkommande förfrågan, redogöra för sin ontologiska status. Hursomhelst rönte alltså svaren hans son fick på sina klagomål ett så småningom helt ursinnigt mottagande inbegripandes en skarpladdad Winchester och en anmärkningsvärt omfattande samling av äldre spikklubbor. Den som fick ta konsekvenserna av denna arsenals potential var kommunalsekreterare Gunhild Fjellhed, en medelålders deltidspensionär med långt gången artrit och svårartad astma. Hennes pacifistiska engagemang hade dock rönt stor uppmärksamhet och flera fredsorganisationer hade framhållit hennes lovvärda nit och flit med flera oroshärdar runt om i kommunen såväl som två grannkommuner. "Mild som en sommarvind och from som en avsomnad domprost har hon med aldrig sinande iver och stundom hygglig meningsbyggnad författat insändare i försoningens tecken; insändare förutan missunnsamhet mot nästan allt upptänkligt, vilket utgjort en frisk fläkt i det annars så unkna debattklimatet häromkring. " kunde det låta när någon uttalade sig.
När herr Lundkvist gjorde sin rasande entré
med bössan i högsta hugg och sina taggiga tillhyggen släpande efter sig log Fjelhed milt och tryckte, något förvånande i ljuset av tantens påtagliga fysiska defekt (avsaknad av armar), på knappen till kaffebryggaren.
-"Hjärtligt välkommen till vår kommuns
enkla lokal för umgänge med förtroendevalda och tjänstemän som", började hon och fortsatte sedan med något gällare stämma, "inte har annat för sig än att tjänstvilligt" för att avslutningsvis oväntat sänka rösten till en närmast erotisk viskning "stå till just ditt förfogande..." Herr Lundkvist inväntade artigt en paus i utläggningen för att sedan helt käckt drämma gevärskolven i plytet på tanten och proklamera sitt ultimatum, vilket var långt och osammanhängande men uppenbart för samtlige:
"Hörni era
sorgliga gamla ursäkter till späcksäckar!"

Under yttrandet av harangen stod
en liten nitisk man och antecknade alltsammans dold av en hibiskus. Blicken bakom hans hornbågade glasögon synade oavbrutet allt görande och under hans skotskrutiga kavaj spelade en fasttejpad bandspelare in alla de invektiv som studsade mellan väggarna. Som om grönskan skyddade honom från såväl insyn som våldshandlingar i stil med den som var förestående på andra sidan lövverket gjorde han då och då egendomliga små utfall med en lång käpp, oklart mot vem eller varför, och noterade dessutom resultatet på en kantstött griffeltavla. Simultankapacitet var något han besatt gränslösa kvantiteter av, även om det utlopp han nu gav åt sina dylika utförsgåvor måhända kunde betecknas som oöverlagt, esom han sköt sig. Förvånad stirrade han på den blodröda fläck som markerade ingångshålet strax under hans näsrot och fingrade nervöst efter ett utgångshål. Då inget sådant kunde finnas, suckade han resignerat och insåg att ännu en kula förmodligen var det som lämpligast skulle avsluta pärsen, och sköt sig sålunda handlingskraftigt ånyo. Denna andra smäll distraherade herr Lundkvist, vilken förvirrat vände sig om och sprintade sedan handlingskraftigt in det kaos av fallande griffeltavlor, flygande käppar och annat som utgjorde verksamma beståndsdelar i den malström av bisarra göranden och låtanden som, likt ett avsigkommet och knappast salongsfähigt parallelluniversum, inte dög alls. Fjellhed tog tillfället i akt och harklade sig. Omedelbart spred sig ånyo lugnet och Lundkvist återfick sansen, om inte rentav en seren, närmast kontemplativ sinnesstämning. Han satte händerna i sidorna, sjönk ned på turkiskt manér på heltäckningsmattan, antog en myndig uppsyn och pustade ljudligt medan han satte sig tillrätta. Fjellhed rättade till lornjetten och tog till orda: -"Nå, vad var egentligen ert problem?" Lundkvist reste sig och svarade resolut: -"Jo se goda damen, lyss nu andäktigt en stund. Jag har sedan lång tid tillbaka nödgats betala oskäligt hög hyra för en usel ruin i en blöt grop och som om icke detta vore nog för de flesta har jag även vid åtskilliga tillfällen fått lida fysiskt obehag för kronofogdens knektars hand. Talrika som himmelens stjärnor är sannerligen de oförrätter jag utsatts för dagligdags! Därför synes det mig icke opassande att hemställa om ett raskt erkännande av mitt hus såsom varande obefintligt samt en officiell ursäkt inristad i ett stycke färskost." Fjellhed plirade blidt under framställningen och lyckades få två koppar med nybryggt kaffe åt sig själv. "Min bäste herr...?"
"Lundkvist! Men säg Evald,
oss samhällets utsugna trälar emellan!" Fjellhed nickade förbindligt. "Ja...Evald. Det förefaller som att ni inte fullt ut har förstått konsekvenserna av att vi skiter fullständigt i våra kommuninnevånare, eller undersåtar som vi föredrar att kalla dem. Ni ska enbart återvända till ert högtaxerade hus och lydigt betala hyra samt erlägga kronor sjuttontusen för dagens besök."
Herr Lundkvist började upprört stamma:
"M-m-mmee--en...?!
" vilket tog honom fyrtiotre minuter att haspla fram. Under tiden hann Fjellhed dricka mer kaffe och skicka flera avslag i olika ärenden till berörda parter samt Lundkvist hem. Säkerhetsvakten hade en för ändamålet väl lämpad sämskskinnspåse vilken Lundkvist tvingades ner i och fraktades sedan hem till sin ruinhög, där han tippades av. Påsen var dock väl tillsluten och hart när omöjlig att se mot betongbakgrund, varför den blev liggande oantastad strax bredvid en rostig sked i ful plast.

Wilhelmsson letade förvivlat efter
ett nytt smart gömsle åt Lundkvists lekamen. Just nu låg han och tryckte bakom en busskur i plexiglas men hade snabbt konstaterat detta suboptimalt huvudsakligen baserat på den ring av kringstående som bevisligen hade full visuell tillgång till såväl Wilhelmssons tiltufsade yttre som Lundkvists alltmer kantstötta lekamen i buskarna. "Det är ingen vits att stå och glo!", försökte Wilhelmsson, "det är bara att hugga i och dra! Jag vet inte varifrån ni slöhögar får er utkomst, men jag har sannerligen inte tid att vänta på att nån av er upplyser mig därom!" Förbryllade blickar utbyttes bland de kringstående. "Men är det inte herr Lundkvist som ligger där?" frågade fru Gren, en pimpinett dam i 70-årsåldern. "Nejnej! Det är... öhm... det är en trasig klocka!", rosslade Wilhelmsson desperat. "Men han rör ju på fötterna!", genmälde en magerlagd änkling med förflutet i skomakarskrået, "och dessutom har han västen han lånade av mig alltfort applicerad å sin till synes klart mörbultade lekamen! Ögonskenligen tycks Lundkvist ha bringats om livet eller åtminstone utsatts för ett försök därtill, i akt och mening att tillskanska sig dennes ägodelar eller av andra mer sinistra och för oss män av äkta halt och världens herrar fördolda för att inte säga fullständigt otänkbara skäl. Sannerligen säger jag eder, vänner; och med tonvikt på varje stavelse: Usch!" Med detta uttalande, mot slutet i riktigt patetisk falsett, slog nämnde änkeman sig själv med häpnad samt för bröstet. Flera närstående som lyssnat startade spontant en liten insamling för inköp av vad de kallade "en kulpåse" och skissade även gemensamt upp regler för under vilka förutsättningar änkemannen skulle kunna snacka sig till en käftsmäll eller gärna flera. Wilhelmsson försökte med en skenmanöver. Med ena handen spelade han upp en stunsig gigue, medan han med den andra drog kniv och bröt sig fram. Hans mellangärde, som vanligen inte gjorde stort väsen av sig, protesterade högljutt mot det onaturliga vridmoment som blev följden av detta olämpliga tilltag, och gjorde detta genom att slunga sig mot busskurens redan hårt ansatta konstruktion, ut genom plexiglas och stål, och nedför en liten närbelägen slänt. Den blodiga konsekvens härav kommen försatte folkmassan i skräck och snart skenade allesammans åt alla håll, skrikande och fäktande. Kvar stod busskuren. Wilhelmssons exkorporerade mellangärde gled utmed dess skamfilade yttre och försvann ner mellan de rostiga stängerna i gatubrunnen.
Sensmoral: Lätt är
att planlöst flanera när ung man har god sork.   

  

Diskutera
Skånska vrål och herresäten

Måns Svensson
2009-06-12, 08:04:52
Joru, den biten är inte dum...ibland vill det sig ganska länge innan man rasar ner i sådant som bara är obegripligt.

Mårten Lind
2009-06-10, 16:20:15
Aj, aj, aj... försökte läsa men överdriven tårproduktion och magkramper satte stopp en bit ner i den ganska ingående beskrivningen av de olika media varmed händelserna på torget dokumenterades. Särskilt akvarellmålningarna är formidabla.

Mårten Lind
2007-05-31, 22:22:16
Tiden var mogen. Det står inte i vår makt att påverka.

Administrator: Anders Bylund