Statistics

   Solade, nös, snöt mig. En riddarbagge kom rultande över kalkstenshällen. Frisk bris. Ny busslast med ivriga botanister med urtvättade jackor och sönderbläddrade floror. Undkom. Hörde deras vulgära flabbande och triviala dravel, men lät det bero. Blev dåsig i middagssolen. Avstyrde taffligt pollineringsförsök. Somnade. Vaknade med en sprängade huvudvärk. Solens nedgång: 21.53. Min undergång: uppskjuten tillsvidare. Frös lite. Skulle nog behöva en vindstilla natt. Anade stöveltramp bakom enbuskarna. Fruktade en växtsamlare med slö kniv, men mina farhågor var bara neurotiska överdrifter och jag kunde lugnt återgå till att återställa turgorn efter den varma och hydrostatiskt påfrestande högsommardagen. Slumrade när mörkret föll på och drömde om kaliumgödsling och lecakulor i en stor fin kruka.

Vaknade nästa morgon av att det ösregnade. Blev kall och kände hur vakuolerna långsamt drog ut väggarna. Tänkte på hösten och rös. Tänkte på vintern utan att våga fullfölja den tanken. Det räcker gott med att det regnar nu.

Vad som än händer när nattfrosten slår till, så kan jag inte ge upp hoppet om att återse denna kalkhaltiga mark än en gång. Risken för ihjältrampning lär vara påtaglig när får och lamm släpps förbi färistarna på norr och ska över till lambgiftarnas dunkla men ofrånkomliga ödesgång.

Suck, varför kan det inte - asch, nu snorade jag på dagboksbladet igen; jag känner mig så nervös och vet inte hur jag ska balansera kalium- och natriumjonerna efter säsongens hittills värsta surstöt. Nej, jag vet inte, det har känts tungt ända in i märgen på sistone och nu är det nog snart höst ändå.

Nickade till. Väcktes av taktfasta steg bortom kalkhällen. Stegen kom närmre och närmre men tycktes plötsligt trevande, försiktigt smygande. En skugga av en kraftigt framåtböjd tvåbent varelse svepte över mig, och innan jag visste ordet av kände jag hur mina rötter slets ur kalkgruset. Smärtan var olidlig, och det enda som blev kvar i backen var lite rotludd och en generande pöl växtsaft som jag råkade spilla ur brottytan på stjälken. Omtöcknad kisade jag upp mot min baneman. Han hade en virkad toupé och en bisarr liten hatt som liknade en gårdsskräppa kluven längs hattåsen och med hylleblad som hängde och dinglade fritt likt dåligt trimmade polisonger. Mer än så hann jag inte tänka förrän ytterligare en lustigkurre gav sig in i leken: en fyrfoting med bladkrullande äcklig andedräkt samt loppbemängd päls, alltså en ovårdad kungspudel. Utan minsta tecken på hänsyn gentemot lågväxande örter. Kruståteln intill tappade såväl ytteragnar som småax i tumultet, en fibbla drog ihop sina kronblad och tvinnade sin stjälk tills mjölksaften pressades fram och droppade ned på kalkhällen. Till råga på allt kröktes diskblommorna och möjligheten till pollinering äventyrades för resten av den lilla blommans korta liv som nu