Statistics

   Då lönnlöven faller i brandgult och sakta lägger sig till rätta mot den skrovliga betongytan bildas ett slemmigt lager av halvruttet, ännu icke nedbrutet organiskt material. Lukten var ohejdat vedervärdig, särskilt om man la näsan nära en veckogammal lövhög, andades in djupt och tryckte löven mot sig. Hösten var icke blott en vacker årstid, utan även eftertankens stund. Den förhäver sig icke, är inte svulstig, snarare mystisk och pikant. Det är en tid för djupsinnig eftertanke, som sagt. Men då ska man minnas att hösten rymmer både vemod och hänryckning i lika stora proportioner. Svamp är ömsom giftig, ömsom berusande. Den förekommer oftare än man tror, höstens berg-och-dalbana av å ena sidan korybantisk skördefest och å andra sidan ihärdigt spö-regn ger förutsättningar för myceltillväxt späckad med naturens eget LSD.

Dagny var ingen knarkare, men hon fascinerades av svamp, särskilt de sorter man kunde stoppa i munnen och få lite lagom med sporer i sig, tex grå bläcksvamp eller turkisk pepparskivling. Att steka dem var för mesar, att freebasea dem var hårdare. Fan vad gott asså! Men som sagt, knarkare var hon inte.

En dag när hon som vanligt strövade runt i skogen och letade hallucinogena basidiomyceter, kom hon oförhappandes att få syn på en mycket ovanlig syn i vildmarken: en 4 meters alabasterstaty. Föreställandes en inuit-kvinna med utmanande kort-kort parkas och kinder som astrakanäpplen, utgjorde hon en svårförklarlig och mystisk bild i skogen. Eller var hon bara en illusion? Troligen var i så fall hennes knubbiga höfter bara en skenbild i motljuset som bländade tant Dagny och fick henne att gå rakt i en rävsax, som låg gömd under en lövhög. Smärtan var total och omedelbar. Det svartnade för ögonen, knäna vek sig, blod och lymfvätska pumpades febrilt åt alla håll och Dagny segnade ner i den svarta mullen med ansiktet förvridet till en grotesk likmask av ren fasa. En stormvind ven genom träden, ett spöklikt rasslande från asplöven. En suck från alabasterstatyn blåste bort den sista livskraften ur Dagnys sargade kropp. Slutet var nära; mörkret slöt sig likt en svart vattenyta om en murken trädstam, så kändes det. Livets höst övergick obevekligen till vinter; Dagny s livsandar drog bort. Ett kallt regn strilade över det som en gång varit ett angenämt vardagligt ansikte, fullt av liv. Av jord är du kommen av jord skall du åter bli, va? Just så.