Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Tungmetaller i framåtskridandets tjänst

Statistics


Blue = Måns Svensson
Green = Anders Bylund

   Gnisslande, men ändå förvånansvärt hastigt, öppnades portarna till det underjordiska laboratoriet.

Tystnad.
Mörker. Stillhet. Ett ensamt, nästan omärkbart eko av något som lät som en trilskande mopedmotor var det enda som bröt den fridsamma stämningen. Tre timmar senare stängdes portarna för alltid, och ingen skulle någonsin öppna dem igen. Långsamt spred sig en dimma över den lilla ön, en dimma som hade en egendomlig ljusgul ton och en svag doft av kanel. Ingen som sett denna, av de flesta avskydda, dimma kunde tvivla att den var sprungen ur onaturliga, frånstötande processer.


Samtidigt, 2164 mil
från närmsta McDonald's, satt Karl-Ivan Ljungstrands yngre bror Tjosan och räknade kallt med att kunna slå sitt eget personbästa i antal förtärda Big Mac. Några grunder för detta antagande kunde han
strängt taget
inte ha utarbetat i förhand, men som den ohejdade optimist han hade till granne brukade säga när han druckit Tequila: -"En ska int ge upp hoppe förrns korna verkligen ovedersägligen gitt sej av hemåtöver, di må vare strakbenta eller ha överbett, men di ska fan ta sej i kragen så di int blir te å tosa'rem åt slaktarn framåt trefaldighet, de vill ja bare ha te å ha sagt!" Vad detta egentligen betydde visste inte Tjosan, men han brukade tänka positivt bara utifall att det kändes rätt. Bristen på sammanhang mellan ord och handling i Tjosans skalle var typisk.

-"Jasså, här sitter
ni och jäser igen!" tjoade Karl-Ivan glatt, syftandes på sina medarbetares pösiga uppenbarelser där de halvlåg och tryckte i sig diverse bakelser, marinerade katrinplommon etc. som solbrända jungfrur i ett neutronbombat Toscana.
-"Äähh",
grymtade biträdande junker Morimoto, "vi bara kör vår grej ju." Som vanligt lyssnade inte folk när Morimoto drog sina standardursäkter, så han tystnade, tog sig ett katrinplommon och muttrade något om att det kunde kvitta.
-"Nu ska ni lyssna
till mina ord, ty eljest skall ni få umgälla den vrede som endast......äsch!"
Karl-Ivan
hade nu börjat svettas. Han fick inte sagt vad han egentligen menade, och utan egen förskyllan tappade han rösten. Kväst satte han sig bredvid taksvetsare Arne Kvast och försjönk i surmulen tystnad. En pinsam tystnad sänkte sig över sällskapet. Tjosan kastade en förstulen blick på sin svindyra Rolex. Nu hade de snart väntat sju timmar på leveransen av "etsningarna". Det var dags att börja trycka på den mentala alarmknappen. VARFÖR DÖK PINGVINEN VARJE GÅNG VI ÖPPNADE? Den överenskomna signalen hade varit att fågelhelvetet skulle göra en piruett, kackla melodiskt, spotta och slutligen hosta upp halvsmält ishavsfisk i näven på någon av dem, och då skulle det vara klart. Leveransen skulle vara rodd i säker hamn.
Men
nu hade pingvinen dykt så fort någon i sällskapet stuckit ut näsan genom ytterdörren till husbåten. Vad de betalat för denna läckande, sjöodugliga tingest ville inte Kapten von Mecklenburg berätta. Han ville förvisso inte prata om någonting alls, eftersom han var upptagen med att dricka whiskey, helst Johnny Walker Blue, men om det inte fanns så kunde han för all del nöja sig med kompasspriten eller sniffa båtbottenfärg. I vilket fall var det svårt att förstå vad som dröjde. Beställningen hade gått in fem veckor tidigare och det brukade ta runt femtitusen fyrahundra minuter att åstadkomma leverans av det som alltid brukade levereras var femte vecka och som ingen vågade kalla "onödig lyx" inom hörhåll från deras arbetsgivare.

Tjosan började tänka
på refrängen. Klockan hade blivit mycket. Var kunde man få tag i Big Macs? Han hade redan ältat frågan, men han tyckte nog att det kunde spenderas ytterligare tankekraft på detta kluriga problem. McDonald's låg, som redan konstaterats, väldigt obekvämt till, tusentals mil därifrån. Men om han bara kunde skaffa rätt ingredienser och röra om dem tills något ätbart uppstod, då kanske middagen var säkrad?

Taksvetsare Arne Kvast
var inte en klok man, men hans stämma var genomträngande och han visste hur man styr och ställer. Han tog till orda likt en dekorerad överstelöjtnant: -"Nej! Nu måste vi alla ta till rors! Jag menar vi måste bygga en båt eller alltså stjäla en sådan grej att... öh... Nej." Arne Kvasts inpass kommenterades inte förrän långt senare av Morimoto, som helt enkelt kallade det för "det vanliga avskrädet från gamle Kvasten" och spottade föraktfullt.
Alltnog, Karl-Ivan
tog hand om dagens disk genom att slänga den först i en hink Falu rödfärg, sedan i en påse och därefter gå och kasta hela eländet överbord. Medan han var ute låste han också upp isoleringscellen, tryckte in ett par brödkanter doppade i månadsgammal filmjölk, samt sparkade ner några getingbon. Plötsligt fylldes luften av vattendroppar och Karl-Ivan duckade in under närmaste presenning. Celldörren svängdes upp och ut tumlade en skäggig och yrvaken Siewert Öholm.
-"Öööhhh va
i helvete! Attans oförskämdheter! Vad sägs! Nu jävlar!" spånade han friskt på , medan han slätade över sin oförskämt framfusiga attityd med en charmig boogie-woogie, framförd bredaste skånska och med en total brist på respekt för sådana onödigheter som smak, inre konsekvens och taktfasthet. Tonsäkerheten var det däremot anmärkningsvärt exakt, något som Karl-Ivan avundades rent enormt enär hans egen dito var minst sagt undermålig. Alltnog, det kunde göra detsamma. Öholm måste falla till föga, och det nu. Arne Kvast tillkallades skyndsamt för att försöka mota in Öholm i den största köttkvarnen ombord, eftersom han sett för mycket. Emellertid kämpade han emot så till den milda grad, att Arne nödgades hoppa i kvarnen själv. Ankarkättingen rasslade lusteligt. Måsarne kvad:

Långt har vinden burit
,
Lång var ock färden
över hav, över fjärran vidder, över gränsen till varat.
Skänk
ej av det du icke äger
Tag ej av det
du icke vill ha
Och minnens de heliga orden:

Bolibompa!
Boli bom bom pa!


-"Konstig dikt",
var det utlåtande som herr Öholm undfick, innan Arne sopade till honom med en stilig backhand, varvid en mycket märklig men stilren, och samtidigt fullständigt oväntad, handlingskedja följde. Öholm föll baklänges in i den bastuba som Morimoto alltid envisades med att lämna på däck, framkallande ett sjuhelvetes oväsen och hoppade ur tuban, bara för att falla raklång överbord. Tjosan kom och såg medan Karl-Ivan kastade sten i glashus och hoppade efter Öholm. Arne Kvast hade intet annat att göra än att springa fram till relingen och vinka till farväl.
-"Kalle! Jag
såg en ö längre bort! Simma dit så ska du se att vi nog....eller kanske... öh..." Arnes ökända brist talförhet märktes ånyo. Karl-Ivan flöt med strömmen med Siewert hängande i benen och bubblande en säregen serenad, trodde åtminstone Arne som stod och tittade efter dem.

Tjosan visste
mer än folk trodde om Big Macs. Han kunde deras staplingsordning utantill, vispade ihop dressing i sömnen och skrev lyriska dikter om sesamfrön och saltgurka. Om någon frågat honom, så hade han kunnat uppge latitud, longitud, elevation för de flesta av McDonalds restauranger som byggts före 1998, eftersom det året var en vattendelare i företagets säkerhetsprocedurer, och Tjosan kunde inte få tillgång till sina vanliga källor efter åtstramningen. I vilket fall som helst så hade han talangen och tvångstankarna för att skaffa fram dem, men, utan att ha den tid som krävdes eller för den delen ingredienserna till de cocktails som skulle serveras samman med de kuvert innehållande mutor som torde smörja byråkratins rostiga kugghjul, stävja alla onda anslag och främja allt som är gott, kunde han knappast få dem nu.

Flaskan
var hans allra bästa vän, men nu var den långt borta, under britsen. Inte var Kapten von Mecklenburg någon stelbent landkrabba inte, men att böja sig ner mer än trettiofem grader var trots allt förenat med livsfara för män som förlorat 17 olika ben i samband med allt från krokodilincidenten i Övre Pajala, till hjortronförgiftningsskandalerna, Säfflekravallerna, den grundligt nedtystade katakombkapplöpningen där Turkopolerna brutit mot kutymen och anlänt utstyrda i nynorska ämbetstrosor och inget mer förutom förnicklade öronproppar (till all lycka försedda med hakremmar) och slutligen det förnedrande nederlaget till fullständigt missförstådd och samtidigt ovälkommen effekt mot Aboriginerna som hans påkostade buktalarkonsert hade provocerat fram sommaren -72. Kaptenen släpade sig numera fram medelst grovhuggna, dubbla träben av medeltida snitt, driven av sin alkoholindränkta reptilhjärna. Hans grusiga blick kunde skrämma ihjäl en härdad pitbullterrier. Hans andedräkt kunde göra rotmos av omogna rovor, och det utan frukost, medan han efter frukost (som vanligen bestod av årsgammal filmjölk och starksprit) rentav kunde smälta avsevärda mängder polystyrenplast på kort tid. Det visade sig praktiskt på så sätt att han aldrig förde befälet vid middagsreveljen och sällan kunde göra fel. Resten av hela sitt liv tänkte han aldrig mera hindras av folk som stod och sa att sådana här saker kunde få försiggå utan följder bara för att det var torsdag och priset på strömming följt inflationen, brukade han tänka under sina stunder av ruelse efter den sedvanliga morgonsupen. Många gånger hade han missbedömt hur snabbt det kunde gå åt helvete om man lät bli att följa sin första ingivelse när det gällde......kaptenen tappade vanligen tråden där. Det var lika bra det.
Kaptenen betraktade flaskan som skymtades
bakom gungstolens sirligt utsvängda ryggstöd. Hur han kunnat välta denna värdefulla, oskattbara dryck ut över heltäckningsmattan förstod han inte, fast han länge begrundat just denna paradox.
-"Livet
passerar oss som en vild jak på Sibiriens mest nerslitna tundra. En gång ska vi inse hur vår utmätta bana sammanfaller med den parabel som vår själ beskriver i kosmos andliga rymd. Ditintills skulle man inte komma närmre Zen än kanske precis intill, eller möjligen ett par våglängder närmare ändå? Vad jag egentligen vill komma fram till, och vad jag kämpat med i många år, är ingenting annat än den ångest som kommer sig av denna insikt i sakens natur - vi kan inget annat göra än godta den lott som givits oss av makter vi aldrig kan förstå, aldrig kan bjuda på kalas, aldrig ens kan dra en någorlunda acceptabel parabel till. Och vidare..."
-"Håll käften!"
domderade då en man vi kallar Morimoto, men som också var känd under namnet Den Siste Verklige Neo-Japanske Misantropen Av Ätten Masaharu.
-"Vi
vill inte höra mer av detta hjärndöda svammel! Se till att få käft på den mannen!" röt han nu kraftfullt, samtidigt som han tryckte på kaptenens rödsvullna näsa tills den sprack och löstes upp i sina beståndsdelar: sockervadd, T-sprit, onämnbar sörja och fyra kilo grisbrosk.
-"Kosmos och....", försökte kaptenen, men
kom av sig då hans näsa rann ner över läpparna och droppade utför hans redan flottiga skägg. Morimoto betraktade denna komiska scen en stund, men vände sedan på klacken för att gå ut, eller kanske bara kräkas, då plötsligt fyra maskerade porslinsprydnadshundar välte sig över ända och föll i trägolvet, rakt igenom de ruttna ekplankorna. Morimoto slängde sig överbord.

45 minuter senare sammanfattade Arne
Kvast situationen sålunda:
-"Vi har
tre saker som torde behöva avhandlas. Ett: ingen mat. Två: tre män överbord. Tre:......alltså ingen som kan styra båten."
Kaptenen protesterade
mildsint något ohörbart.
Arne Kvast fortfor:

-"Vi borde därför införskaffa
en radio eller något liknande, kanske till och med en bredbandsuppkoppling. Vi behöver hjälp att installera dessa don. Hur ska vi få kontakt med hemlandet om vi inte..."
-"Lägg ner!
Inga sådana jävla skenlösningar! Kalle, Siewert och Morimoto-san kan vi inte rädda, men LEVERANSEN kanske fortfarande kan ros i land", utropade Tjosan, sin vana att inte skämmas trogen.
-"Var är pingvinfan nånstans
?" undrade Arne försynt. En kastvind försatte båten i omedelbar livsfara, då seglen med oanad kraft slet ner sexton fiskmåsar, som dunsade i däcket likt apatiska sockermissbrukare på veckolång suparturné i Kanarieöarnas mest hopplösa turistkvarter och sprack med ett vedervärdigt krasande ljud. Detta gjorde båtsdäcket lika halt som ett nysåpat, istäckt och blankpolerat isterblock; ingenting kunde fästa vid dess yta, och detta friktionslösa unikum vållade en veritabel massflykt överbord. Först efter några ordentliga kallsupar förstod kaptenen vad som stod på: De låg upp och ner i vattnet och båten låg ovanpå dem, vilket han efter en stunds funderande inte tyckte om alls. Vattnet var kallare än nödvändigt och dessutom verkade det som om pirajorna migrerat norrut. Något nafsade kaptenen i vad som återstod av näsan. Irriterat viftade han bort broskresterna och fnös förtrytsamt. Bakom honom drunknade hans skeppskamrater långsamt. En ensam pingvin syntes fly genom ett kajutfönster strax innan helvetet verkligen brakade loss.

Karl-Ivan
kunde inte minnas hur det gick till, men nu låg han på en dimtäckt, stenig strand och stirrade på måfå runt över den karga strandbit där han och Siewert Öholm låg och såg allmänt genomblöta ut. Svarta moln gled över himlen. Ett par korpar kraxade sig fram.
-"Usch! För Djävulen!
" hostade Siewert upp en aktningsvärd mängd saltvatten, varefter han svimmade igen. Karl-Ivan sjönk tillbaka i sitt passiva ältande av sina barndomsminnen av västkustbad - alltid en säker flykt undan argsinta svärmoster Olga - men återfördes bryskt till samtiden då Siewert plötsligt gav upp sitt försök att spela allan och utförde sitt sedvanliga skådespel.
-"Jag
ber dig! Ta hand om mig! Ta mig härifrån!"
Karl-Ivan
sparkade beslutsamt ner sin ömklige olycksbroder i sanden.
-"Nu
ska du lida lika väl som vi andra!" väste han upprymt medan Siewert jämrade sig. Spackelhinken åkte fram ur Karl-Ivans undermedvetna. Han stannade inte, utan spacklade in sin vänstra vad omsorgsfullt. Varför? Det visste bara hans psykiater. Helt klart var situationen inte hållbar, och Siewert drog sina slutsatser. Vilt steppande försvann han ut i periferin. Kort sagt: De skeppsbrutna och ledbrutna havets offer som strandat på denna synbarligen övergivna strand visste inte vad de hade att vänta, vilket ledde till ångest och mycket märkliga överslagshandlingar. Detta fortsatte, som man kunde vänta sig, en lång stund, och det dröjde innan de båda någorlunda återfann sinnena tillräckligt för att kunna sätta sig ner och försonas över en mugg iskallt havsvatten, utblandad med tång och lite finkornig sand, bara för tuggmotståndets och det knapriga strukturella, lite förtjänstfullt pittoreskas skull.
-"Ja du
Siewert", började Karl-Ivan tankfullt. "Detta var inte för roligt."
Siewert suckade
tungt och läppjade något förstrött på sin muggs vämjeliga innehåll.
-"Nä
nä nä, inte alls, visst kunde det ha gått bättre. Men nu är det faktiskt inte alldeles totalt bortkastad energi. Alltså kan vi överleva en sån jävla olycka om vi slår oss hårdare? Jag undrar? Alltså om vi verkligen försöker skada oss, skär oss i pannan med kokosflisor, krossar våra näsben mot nötta marmorstoder, skrapar naglarna av oss, du vet? "
Siewerts sedvanliga
off-topic snack kunde inte rubba Karl-Ivans missmod.
-"Fan
vet, Siewert. Men dimman...dimman. Jag vet inte vad, men jag har en föraning om att något är....fel här."
Siewert kastade
en blick bakom sig.
-"Märkte
du att vi hittills inte har andats någon vanlig luft?! Alltså, ser du hur denna sötsliskiga dimma slingrar sig om våra respektive stofthyddor? Hur den rentav smeker våra bleknande, lätt solbrända, men ändå i behov av en omgång mjukgörande salva, anleten?"
-"Ja, jo
, det förstås. Jag tror att vi kanske ska ta på oss våra ulstrar. Har du månne tid för att leta reda på material att virka varma plagg av, Siewert?"
Programledaren
, skjutjärnsjournalisten och medieprofilen Siewert Öholm blev genast gladare, ty virka kunde han på elitnivå. Han förfärdigade raskt ett par stadiga kaftaner med inlagda grekiska ordstäv, något som Karl-Ivan uppskattade mer än vad som var rimligt i deras desperata nödläge. En prinsesstårta var kanske lämplig som hatt, ansåg han och bakade en dylik av havsvatten. Den blev lös och salt, men framförallt helt olik en tårta, men upp på huvet skulle fanskapet i vilket fall som helst. Det skulle upp på huvudet ju!!
-"Banzai!" flämtade han matt
upp, men svårigheten med den attityden var att den otrevliga skapelsen bara rann som ett töcken över hans panna, nedför den sunkiga tång-kaftanen och slutligen in i G-strängen han burit knuten runt sin midja, och där disintegrerade tårtfan. Siewert hade suttit och gjort ett komplett lexikon över strandens ätbarheter medan han envetet nynnade dystra Inkaindianska vaggvisor i C-moll, men detta föga inspirerande tidsfördriv hade resulterat i en chockerande, närmast total likgiltighet inför framtiden och överlevnad i denna andligt sterila ödemark. Hans lexikon, som bestod av blott tre hastigt ihoptryckta gråtrutar med ett tunt lager vinddrivna snäckskal däremellan, skulle inte sälja. Oåterkalleligt torde den ligga ner, den omåttliga löjligheten uppenbar för varje betraktare och vinstmarginalen naturligtvis negativ. Hur Siewert än vred och vände på situationen så fick han det inte att stämma, och snart hade han råkat äta upp lexikonet.
Plötsligt kom en vindpust
, varifrån visste inte Siewert, och den ljusgula dimman skingrades. Karl-Ivan höll på att förgås av allmän livsleda, och inte som man skulle kunna tro av hunger eller diskbråck.

Tjosan
kliade sig i flinten. Hur kan det komma sig att McDonalds aldrig hade erkänt vikten av att dominera ketchupmarknaden? Detta var kanske inte vad han egentligen borde bekymra sig om i nuläget, speciellt som han höll på att inslutas i havets kalla, obevekliga famn för allra sista gången. Ändå kunde han drömma sig bort och åter fundera över den hemliga dressingens innersta väsen, hur saltgurkans intima men ändå utåtriktade karaktär så förföriskt mötte sesamfrönas magiska knaprighet...den poesi som fanns i varje Big Mac var att likna vid jambisk pentameter, deklamerad av en durkdriven, ikonoklastisk fordhökare på sin favoritmosters begravning, iklädd en borsalino i förgylld frigolit och snabelskor med 47 tibetanska koskällor och varsin förkrympt men dock fotriktig sula i kemiskt renad, braskande illgrön lättbetong; det var knappast moderiktigt och ej heller i absolut samklang med den av seden dikterade formella stil som vanligen förknippas med fordhökande, särskilt i de delar av övre Pajala som denne gunstig junker av tveksam klass brukade frekventera med lika illa dold avsmak som väl dolda extraförråd av finmald, lätt mossbelupen pumpernickel dränkt i T-sprit, omsorgsfullt inslagen i oanvända storblommiga sjuttiotalsservetter från ett nerlagt tradarkafé halvvägs mellan ett f.d. grustag utanför Grums och den tidigare så populära men numera fullständigt förlöjligade och bespottade gamla kändiskrogen "Skogsmulles Söndagsklubb", där Gösta Eberhardsson (känd utanför Gnarp ända sedan 40-talet för sin snärtiga variant av "Avestaforsens brus" på elbasun, framförd i bästa fall helt utan föregående varning på lågtyska och i en ljudisolerad betongbunker under trettifem meter staplade, helt genomblöta och grundligt bortglömda tunnor fyllda med jäst och mäsk, och i sämsta fall med full orkester och barnkör till 136:e takten, då den turkiska ångsaxen plötsligt brakar in med ett solo i sambatakt (sjösjuk sådan tyvärr erinrande om kantrade bananskutor utanför Havanna ), varefter en lika inbilskt obalanserad melodislinga i helt motsatt tonart omedelbart vidtar, denna gång utbrölad genom en modifierad didjeridoo och dessutom med en obegripligt långsökt översättning till riktigt antik Azerbajdzjanska som klingar fullständigt ohörbart i den australiska outbackens oändliga månlandskap, endast brutet av en obeveklig klippa fläckad av tusen sinom tusen pungdjur av olika slag, alla krossade mot frikostig betalning till pöbelns förnöjelse, alltmedan trenne trallande jäntor hysteriskt hackar lök tills de inte kan se något alls ) en gång drivit en smärre försäljningsverksamhet, inriktad på den tidigare så ignorerade sälprostatamarknaden, vars klientel till största delen bestod av långskägg utan vare sig kapital eller särskilt stor erfarenhet av riktig klinisk verksamhet (låt vara att han fick tolv rätt på tipset och gav pengarna till Live Aid), men i alla fall hade Gösta inget bättre för handen än att försöka smickra dessa usla gamla gubbar tills de köpte de förfalskade sälkörtlarna och skumpande likt fjolårsgamla älgkalvar med kallbrand i vänster frambens knäled, gav sig av mot förhoppningsvis betydligt mer avlägsna trakter i hyfsad fart och dog där, besvikna på livet och på den undermåliga kost de ständigt tvingats sälja för att få pengar till sälprostatorna, och inte ens liten fågel som sjunger lyckliga små bagateller om det problemfria i månskensnätter i Närkes skogar skulle ha kunnat få dem att stänga av gasspisarna på vilka giftspäckade sälkörtlar fräste olycksbådande litanior om ond, bråd död och sakta hånskrattande häxor i natten, men dylika hopplösa fall hade inget annat att vänta sig än en ett patetiskt slut - låt vara att vissa fall var hopplösare än de flesta och att slutet de undfick var både blodigt, långtråkigt och avdragsgillt.

Kapten
! Sluta upp!

Varför man
gör så fel ibland ? Det var inte roligt det här, tyckte Siewert. Någon borde ta ansvar. Han visste inte vem, men någon borde verkligen styra och ställa i detta krisläge. Om ändå Loket vore den kraftkälla som drev denna expedition! Tyvärr var han hemma, antog Siewert. Karl-Ivan var inte mycket till hjälp. Han låg med ansiktet under vattenytan och guppade. Siewert slet tag i oduglingens krage och kastade upp honom i en närbelägen kokospalm. Karl-Ivan vaknade ilsken till liv, föll ur trädet och bröt en nagel mot den oätliga tårtan.
-"Aj som
FAAN!", skrek Siewert, trots att han inte hade gjort sig illa alls. Måhända trodde han att lite sympati skulle komma honom tillhanda. Hela ön var totalt avfolkad förutom de två ovännerna. Ovädersmoln flockades längs horisonten, mörka och digra som tjärade hockeypuckar i omloppsbana runt en sedan länge slocknad svart-vit TV, tråkigt designad av sedan länge pensionerade och fantasilösa gamla besserwissrar med alltför lite att göra och ännu mindre att äta. Siewert åsåg med bävan hur ett bekant ansikte plötsligt uppenbarade sig i buskarna ovanför Karl-Ivans jämrande gestalt. Med blodisande klarhet och alltför lite alkohol i kroppen kunde han inte väja för faktum: Chanserna att komma hem igen var försvinnande små, medan risken att dö en lika neslig som obesjungen död plötsligt stegrats till bristningsgränsen. Vinden ven runt palmfronderna och sanddynerna, och ett vilsekommet snäckskal slog ödesmättat in i Siewerts breda, av sur svett lätt ankomna kinder. Han såg ner mot sina bara fötter där snäckskalet låg splittrat i sanden. -"Som ett människoliv", tänkte han, "ömtåligt och vackert, bräckligt och ovärderligt." Dessa var hans sista tankar innan han oväntat energiskt skred till handling: Jag behöver en kopp starkt kaffe!

Inne i
McDonalds hemliga laboratorium trehundra meter under den lilla öns tröstlösa yta, smiddes planer på världsherravälde och drömmar om gratis pommes frites åt världens alla svältande barn sida vid sida, utan att någon tyckte det var mödan värt att stänga av öns surroundsoundsystem eller överhuvudtaget bry sig. De flesta av de anställda var färska gymnasieingenjörer, och resten hade utbildats vid komvux i Vagnhärad. Några av dem skulle tveklöst passat bättre i en dokusåpa, och de voro alla desillusionerade med sina egna karriärval, men törsten efter pengar och ohämmat obscena aktiviteter på nattkanten hade drivit dem alla till denna avlägsna ö. Deras senaste påhitt var att renodla rubidium medelst turkprocessen. Vad detta hade att göra med hamburgare stod inte omedelbart klart, men en bieffekt var att att någon nu gick runt det underjordiska komplexet och sparkade förströt i sanden. Denne någon hette John Jakob Jingleheimer-Schmidt, och han visste minsann hur man gör när man sparkar grus. Så duktig var han på det att det knappast kan komma som någon överraskning när hans andra dolda talang visar sig vara att ha tråkigt. Riktigt varför han själv ansåg det vara en talang ville han inte utveckla, men troligen handlade det om hans outbildbarhet, hans kassa självförtroende och allmänna oförmåga att formulera sig klart om någonting. Alltsedan barnsben hade han planerat en rikt detaljerad hämnd; mot vad visste han inte riktigt till att börja med, men så småningom utkristalliserades ett hatobjekt i usla programledare som inte visste när de skulle hålla käften och hela tiden avbröt vettiga människor som kanske skulle ha kunnat komma med något vettigt att säga om inte bara dessa ohyfsade typer bara fortsatt att mala på utan att få något viktigt sagt och rösterna deras var sannerligen inte någon fröjd att höra timmar i sträck - hesa och liksom mässande i entonig monotoni tills deras meningsmotståndare antingen fick panik eller bara gav upp och gick hem, ja, dessa sjufalt förbannade programledare! Alltså skulle den jävla.....John Jakob muttrade på och sparkade i gruset. Det var snart dags.

Karl-Ivan skruvade på sig och
rosslade något. Siewert stirrade på Kapten av Mecklenburgs väderbitna nuna tills han inte kunde hålla sig längre. -"Du!! Hur i hela jäkla fridens namn ska vi komma hem ?!! Hur kom ni iland??! Vem i helvete är du?!?" Och rätt som det var fick han syn på ingen mindre än kung Hastur av Underjorden, och sen blev det svart.

Tjosan hade aldrig tidigare haft blåstång i munnen
före halv åtta på morgonen, men detta var nu fallet. Med putande kinder låg han hjälplöst fäktande och försökte svära, men det gick inte särskilt bra under omständigheterna. Han spottade, kiknade, hostade blod och rullade med ögonen. Han slet tag i sin assistent med båda nävarna. -"Arne!", skrek han, eller försökte åtminstone skrika - resultatet var ett kvävt gurglande med efterklanger av desperata rosslingar. Nämnde Arne, som själv knappast var vid bästa humör, viftade bort hans fjantiga åbäkeri. Apatiskt stirrande efter den chockartade räddningen och inkapabel att göra annat än drägla, låg ingen mindre än biträdande junker Morimoto ett stycke bort, uppkopplad till en fantastiskt komplicerad apparat med en pulserande illgul lampa uppe på den etsade titankarossen. En jättestor mojäng med en förnicklad strut, kugghjul som snurrade och propellrar med, ja en fröjd för ögat! Den löjliga melodi som låg och störde i bakgrunden handlade om något irrelevant och började störa Arne och hans koncentration. Han kastade en utsliten tångruska mot maskinen, slet loss tratten och hivade hela rasket i havet. Vilt stirrande skrek han ut sin ångest och hoppade efter. Morimoto vaknade till liv, men bara för en lika kort som pinsam stund eftersom han, efter att ha insupit en rejäl dos blöt sand och rakbladsskarpa snäckskärvor, harklade sig dånande och därpå handlöst föll mot sin undergång. En komplicerad händelsekedja utvecklade sig. Vi börjar från vänster. Siewert höjde ett ögonbryn vid åsynen av sin kamrat i grov knipa och började springa mot honom. Kapten av Mecklenburg, som så sengångaraktigt banat sin väg mellan provrör och pistonger, lade på en rem och stupade. Karl-Ivan snubblade in genom en sidodörr, som dock inte omgärdades av några väggar, utan bara en dörrkarm i rostfritt bly, vilken han slog pannan i. Ljudet som uppstod ekade tre gånger mellan de berg som på pin kiv stod och inramade stranden. Härvid lystrade den uttråkade John Jakob piggt och började öppna sin lilla necessär. Besökare! Kanske äntligen att man kunde få en autograf! John Jakob synade sina torra reservoarpennor med en bekymrad min medan han sprang som en vettvilling över sanden. Tjosan hade inget att sätta emot när han drabbades av den kombinerade effekten av flera kilo svald tång och den desperat fäktande Siewert, som halkat på tångresterna och nu kom flygande som en projektil genom den disiga luften. Arne grimaserade vildsint, men det hjälpte ju föga, då Morimoto vägrade släppa taget om det liv han älskat, vårdat och försökt göra till något speciellt i denna gudsförgätna betongdjungel som besjungits av så vitt skilda artister som Aretha Franklin, Jokkmokks-Jocke och Masahiko. John Jakob dråsade in i mängden, vilt gestikulerande med reservoarpennan, men han kom inte längre än till den förnicklade struten, vars statiska elektricitet plötsligt urladdades i John Jakobs skrivredskap, vilket fick till följden att han tappade kontrollen över sin muskelfunktion från vristen till motsatta skuldran. Sånt gör ont och John Jakob föll handlöst rakt i armarna på Karl-Ivan, som i bästa fall kunde beskrivas som något katten dragit in och alls icke var mannen att ta emot en sådan stöt. Resten säger väl sig självt: labbet tömdes raskt på folk som, hungriga på nya nöjen, begav sig i riktning mot närmaste McDonald's, vilket låg i en bunker på Hawaii. Ingen av dem ville äta experiment-hamburgare berikade med kadmium - en tungmetall välkänd för sin effekt på njurar etc., så labbets snabbmatsförråd fick ligga en bit bort. Tyvärr betydde det att förrådets larmsystem sträckte sig enda vägen som fanns mellan de båda underjordiska komplexen, vilket händelsevis råkade vara en nygrävd tunnel av enorma proportioner och undermåliga stödstrukturer. Det myckna ramlandet underminerade dessutom hela stranden. Det mullrade och pös från sprickor och prång. Marken började häva sig och palmerna fladdrade med sina fronder som vore det orkansäsong och strandparty. Så med ett glurpande ljud imploderade stranden och tog med sig allt och alla som befann sig där.


EPILOG

Gungande
på vågorna som en kork i ett badkar låg Tjosans gummianka. Runt swimmingpoolen såg det ut som det brukar göra i ett sembachefaliskt harem: divaner dignande med vindruvor och halvnakna hovdamer, karaffer överflödande av mousserande måltidsdricka, diskret hummande fläktar, Cliff Richard på stereon genom väl gömda högtalare och en svag doft av mysk och sötaktig rökelse.
-"Det var då själva
fan! Labbet har lyckats implodera!" stönade en pyjamasklädd gentleman som just lyckats tolka Karl-Ivans sista missiv från fronten. Han drog handen genom sitt flottiga hår.
-"Vad
gör vi nu, Sten-Sture?" En assistent i glittrig livré skruvade på sig.
-"Äh, kan
vi beställa hem nåra Big Macs och käka loss??"
-"Ja, jo det är klart..."
-"Då tycker
jag att vi ska ta och göra precis så!"
-"Men leveransen då?"
-"Ja..."
-"Alltså, den..."
-"Jo..."
-"Jag menar..."
-"Äähhh
, va fan!"
Med dessa ord tryckte mannen i silkespyjamas på
sin förgyllda mobiltelefon, skällde ut en stackars säsongsanställd mest för övnings skull, och gav sedan fan i att specifiera vilken McDonalds han ville ha leverans ifrån. Nöjd lade han telefonen åt sidan.
-"Hoppas mitt Happy Meal
har en Teletubby som överraskning!", sade han och rapade.   

  

Diskutera
Tungmetaller i framåtskridandets tjänst

Anders Bylund
2005-02-10, 10:12:14
Ser inte bättre ut, nej.

Måns Svensson
2005-02-10, 10:10:53
Kan det vara så att det här härket till berättelse äntligen går mot sin kaotiska upplösning?

Anders Bylund
2005-01-24, 08:38:26
Minsann! Då får vi se hur det går.

Administrator: Anders Bylund