Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Leråkrar jag minns. En uppländsk hemmansägares memoarer.

Statistics


Blue = Jens Risberg
Green = Måns Svensson

   Under mitt sextioförsta levnadsår slog jag ånyo sockenrekord i brunnsborrning. Svista-Bengts brunna hade ånyo sinat och han såg sig ingen annan utväg en att tillkalla mig, känd miltals omkring som lerans betvingare och brunnsborrarnas halvgud, i sanning ett klokt val. En onsdag mitt i veckan iklädde jag mig min mundering och greppade spettet, slagborren och slagrutan. Därpå anträdde jag min vandring över slätten iklädd allvädersstövlar.

Svista-Bengt stod å såg tjurig
ut med en hink lervatten framför sig.

-"Sånt här elände
ha je int vatt mä öm sen grannas katt ströp frugan med sin svans och drog te skogs me brännvinet." Från detta slöt jag mig att Bengt var något förtörnad. Det var därför hög tid att bjuda karln på snus.
-"S'a du ha en snusajävel
, din gamle lögnhals!", tjoade jag fryntligt till den ofryntliga, men hyfsat frejdige Bengt.
-"En
stor en i sånna fall, en tackar", svarade han blidkat. Därefter lassade han in hela innehållet i dosan mellan sina läppar och obefintliga tandkött. "Brunnen är fan ta mäj den djupaste här i trakten, men de ä rena dikesvattnet i'ren."
-"Du kan va lugn", genmälde
jag. -"Det här ska nog va klart innan kvälla. Je tror int att dä ska behövs spettas mer än hundratalet gånger och vidare tror jag det är bäst att börja med det snaraste."

Sagt och
gjort. Jag spottade i nävarna och lade mig bekvämt tillrätta. Man måste känna in leran, förstå dess väsen. Molnen flockades. Dagen dog. Svalan zick-zackade vilt och svirrade. Markfukten trängde in i mina porer och jag kände hur leran sakta gav vika och jag sjönk mjukt ner.

-"Har du int komme
länger din lathund", gormade Svista-Bengt, oförmögen att med sin tjockskalle tränga djupare i lerans mysterium. Jag suckade och svarade:
-"Tål
du inte mina arbetsmetoder kan det lika gärna få vara."
-"Arbetsmetoder!?" Svista-Bengt var högröd
och flåsade. -"Se till att omdefiniera dina så kallade arbetsmetoder och få brunnahelvetet gjort nån gång."
Tålmodigt väntade jag ut
hans enfaldiga vredesutbrott. Jag vände sen sakta mot brunnen och sade milt:
-"Du ska se
att mina arbetsmetoder är nog tillfyllest. Lugna dig du Bengt." Därefter dök jag gracilt ner i brunnen och slog i botten med spettet hårt greppat mellan tänderna. Till verket! Jag visste nu precis var stöten skulle sättas in. Med uppbådande av all min mentala kapacitet beräknade jag en differentialekvation, vars like aldrig skådats inom matematikens eller brunnsborrningens domäner. Dess syfte var att beräkna spettets optimala angreppsvinkel och den styrka som angreppet skulle ske med. Efter att blixtsnabbt och elegant utfört beräkningarna överförde jag resultatet till handling och fördjupade raskt brunnen med en enda välriktad superstöt, värdig Herkules. Ett tu tre så började det artesiska vattnet att pumpa upp ur brunnen likt fontänen i Phoenix. Strålen förde mig upp till markytan med sällan skådad kraft. Med en elegant piruett lade jag så spettet framför fötterna, lade armarna i kors och bugade för Svista-Bengt.
-"Voilá! Vattnet
är av yppersta kvalite och flödar mer än nånsisn." Därpå slet jag fram en faktura på sisådär 375465212,48 riksdaler och överräckte den prydligt ihopvikt till en kinesisk pagod. Svista-Bengt frynte på sin uppsvullna näsa när han mödosamt vecklade upp pergamentet, men begrep knappast vidden av mitt arbete då han förtrytsamt muttrade:
-"Jaha. Och vad
tror du jag tänker göra med denna papperstussen?"
Jag log
lite överseende och påpekade att nämnda papperstuss var ett juridiskt bindande dokument, måvara vikt som ett orientaliskt boningshus, men fördenskull icke mindre bindande. Sagda dokument var det som gjorde att jag än i denna dag vidmakthåller ett ekonomiskt järngrepp över Svista-släktens alla förgreningar.

Plöjnings-SM 1927
var ett annat tillfälle då jag stadfäste mitt rykte som lerans okrönte kung. Startfältet var förvisso lite klent då hälften lämnat dragdjuren hemma och i måttlöst obetänkande spännt frun framför plogen. Själv hade jag dock medbringat Brunte och Fjalar, mina två synnerligen kraftfulla uroxar, uppfödda på spelt- och bastmjöl uppblandat med TNT och gammal spillolja. Tveklöst var detta inte den bästa foderstaten ur ett företagsekonomiskt perspektiv men styrkta blev dom. När det var ett par timmar kvar till starten visade det sig att dolska ränksmiderier riktade mot två av fruarna drabbade även oss andra, om än inte i samma förödande grad. Hela historien uppdagades först senare, varför jag här väljer att bara snabbt summera det som ett stort elände och allmän förödelse. Vi fick flytta startlinjen 1mm vilket störde koncentrationen hos samtliga kombattanter. Lars Enok i Ytterhogdal, ovan vid den tunga och tryckande luften i mera låglänta delar av den undersköna del av Sverige som vi behagade vända det ytligaste jordlagret i, torkade sig med en renhudsbeklädd underärm, satte bestämt plogen i jorden och yttrade:
-"Nå
, men nu då!" och tittade uppfodrande på oss andra.
-"En
ska int förhasta sig", menade Gammel-Öjvind från Torskvattnet, som både hade dragdjur och fru redo. Hans skägg fladdrade i vinden. De stålblå ögonen vandrade värderande över oss andra medtävlande.
-"Men
ska vi plöja eller inte!? En kunde tro att herrarna inte törs ta sig ann den kastade handsken!?"
I samma
stund lackade samtliga dragdjur ur och tävlingen var igång! Först rännde Karsten Farstubarns ekipage strax öster om mitt rakt in i Kryngel Kräftsjärts fru och skickade denna i en båge åt nordväst och snett framåt; faktiskt en riktigt stilig parabel ävensom den ändade i förskräckelse; ty fruns underkjolar revs itu på bruntes krumböjda högra horn. En segdragen tvist i häradsrätten följde med fru Kräftstjärt som målsägande, men vi kan lämna detta åt skalderna att vidareutveckla. Själv plöjde jag i vansinnig takt mot den hägrande mållinjen, glömmandes såväl mitt värdiga yttre patos som mitt begränsade inre. Jorden sprutade i en kaskad från plogbladet och tiljorna låg raka som en industriell järnväg genom Hallandsåsen. Ohotad närmade jag mig mållinjen, vilken nu syntes som en järnridå något fåtal tunnland bortåt. Jag blickade bakåt och blev smått överraskad då man faktiskt kunde se några motståndare så nära som fem fjärdingsvägar bakom mig. Inte illa!
-"Nu kan bara Tors vrede
stoppa dig!", utbrast en liten Geotrupes vernalis där den krälade i dyngan. Fascinerad böjde jag på knäna för att närma mig denna lilla varelse, som med klapprande mandibler och ivrigt vibrerande antenner tilltalat mig. Märkligt nog kände jag igen kräket. Han brukade hälsa på några gånger per vår hemma i min visthusbod, där han kände att habitatet var lämpligt för smärre tebjudningar. Han brukade bjuda mig och sina vänner Asbaggen Hannibal, Trägnagaren Torkel och Grönhjonet Hjoel Gröön för att diskutera sina minst sagt ambitiösa planer för vårens pillertrillande. Tyvärr utmynnade dessa tillställningar gång efter annan i osämja kring definitionen av "gnagmjöl", vilket lade märkbar sordin på stämningen.
-"Tord!", utbrast jag
inte så lite förvånad, "vad får en vårtordyvel som dig att kravla ut på denna lerstinna slätt? Skall inte du, o arma vilsegånga kryp, lämpligen tryna in inför vintern i en för det ändamålet vällämpad dyngstack.
-"Tors vrede", upprepade Tord
, "annars tror jag inte att det vore mödan värt men för all del om nu Åskguden hotar med infragrillen så är väl inte jag den som petar i skiten med vad tillhyggen som står mig bi. För övrigt är Tor en gammal bekant till familjen, innan jag reinkarnerades som torddyvel. Sannerligen, det..."
Jag avbröt här
den lille gynnaren då jag väl visste hur långrandig denne lätt blir när familjen kommer på tal.
-"Nu när jag
ändå tappat farten kan jag väl passa på att fråga vad du rekommenderar i gödselväg ? Vad tror du om statens inblandning i djurhållningen förresten?"
-"Tor
åskguden", fortsatte skalbaggen envist, "muller har förebådat att han kommer! De varsel som..."
Jag sneglade
över axeln för att se hur långt mina medtävlande hunnit. Det enda jag såg var några små prickar vid horisonten.
-"...Tor skall döda dig", avslutade
krypet med en stämma som mer liknade oraklet i Tebes än den som man kunde anta komma från ett dyngkräk. Jag undrade vad som tagit åt Tord men torddyveln låg nu förnumstigt moltyst och bligade mot brunte i hopp om att ignoreras. Ett svagt dån tilltog i styrka och snart kunde jag se ett ekipage med blixtar ljungande runt hjulen. Äntligen en värdig medtävlare! Jag kastade mig genast över plogen, men inväntade asaguden så att kampen inte skulle bli ojämn. Snart for han förbi i en eldkvast och jag manade då på mina trogna dragdjur. Jorden sprutade åter från plogen, mitt tunnelseende infann sig i kvadrat varför jag totalt missade den extatiska publiken, men mitt mål låg nu inom räckhåll. Tor for fram i sällan skådad frenesi men jag knappade in på honom, meter efter meter, och snart var jag uppe jämsides med honom.
-"TRO
INTE ATT DU KAN VINNA!!", skrek Tor så att marken vibrerade i spasmer, "JAG KROSSAR DIG SOM EN LUS!!"
Jag
ignorerade målmedvetet denna psykiska krigsföring och började rutinerat preja ner Tors ekipage utan att vika en tum från den inslagna linjen. Åskvagnen vinglade till och såg för en kort sekund ut att kantra men Tor räddade situationen, om så blott för stunden. Genast satte jag hårt mot hårt och slirade i leran för att ytterligare vinna i kraft och överraskning. En lätt knyck i Bruntes nötta tygel var allt som behövdes för att få djuret inse vad stunden krävde, och med ett lätt huvudknyck slitsade han upp ett litet sår i ett av åskvagnens dragdjur, vilket genast upphävde ett sjusärdeles högt vrål varpå det törnade in i sin närmaste granne. Tors ekipage gjorde en volt och kollapsade, bara 2 meter från målmuren, och jag kunde i triumf emottaga den församlade massans jubel och stoj. Bakom mig kunde nu resten av startfältet passera den gråtande åskguden och sedan samfällt surmulna åse när jag plöjde ärevarv runt åkern till mängdens jubel. I eftehand kan nämnas att Tor försökte bortförklara förlusten genom att skylla lerans ogudaktiga styvhet samt den besynnerligt lokala kastvind som fått hans bockar att tappa balansen för huvudsakliga orsaker till hans nederlag.
Jag påpekade fönumstigt
, tycks det mig i efterhand, att man inte skall gråta över spilld mjölk - ett ordspråk, lade jag till när Tor såg oförstående ut.

Något av
det främsta jag åstakommit var redan på 50-talet uppe på Kung Björns hög med utblick över det leriga slättlandskapet. Nordostvinden bringade frost och död åt den råg som såtts i april när våryra bönder bedrogs av oväntat mildväder och dumdristigt spridde kornen i hopp om en osedvanligt rik skörd. Som den väderkännare jag är hade jag givetvis uppskjutit sådden och väntade nu ut den bistra förvåren med tillförsikt. Snart stod det också klart att jag var den ende som lyckats tygla mina vårystra hästar och överhuvudtaget hade något utsäde att mylla. Bygdens överlevnad hängde på prosten i vanliga fall, men jag tänkte nu axla den mantel denne försupne gubbe annars släpade i prästgårdens decimeterdjupa damm. Jag började med att tillverka skördetröska då den förväntat rikliga skörden sannerligen borde omhändertagas på bästa möjliga vis. Grannarna häpnade då jag släpade ut en prototyp i skala 5:1 byggd av ädlaste wellpapp och med ett 24fots (dvs 120fots) skärbord utskuret i minsta detalj. Med denna bravad ansåg jag att krönt min bana och pensionerades.   

  

Diskutera
Leråkrar jag minns. En uppländsk hemmansägares memoarer.

Anders Bylund
2005-10-22, 07:35:55
Precis vad du beskriver med den där listan kan minsann hända. Det är något säkrare att bokmärka eländet eller så, men kanske jag borde se till att man inte kan finurla till det fel mera...

Jens Risberg
2005-10-22, 06:24:10
Jag vet inte var jag skall börja...Jo jag var här 07.30 i morse. Man kunde inte börja jobba före klockan 7 på länstyrelsen så det blev inte tidigare:) Jag har bara en vecka kvar innan jag går på föräldraledighet och jag har skitmycket som skall vara klart inna dess. Kunde dock inte låta bli att ta en flukt hit. Hur jag lyckades få in inlägget är lite finurligare. När jag skriver in adressen i webläsaren får jag en lång lista med liknande adresser. Om man missar att trycka på den som går till inloggningssidan kan man av misstag trycka på en som hänger samman med ett gammalt inlägg och vipps så kommer det igen. Jag var inte medveten om det men det måste vara förklaringen. Ska se till att det inte händer igen:)

Måns Svensson
2005-10-22, 02:06:16
Fixat. Själv undrar jag hur/varför du postat om ett flera veckor gammalt meddelande i General Forum, och hur du lyckats få samma datum och tid som då? En bugg? Annars måste jag säga att det är ett mycket skojigt gnäll i beaktande av att du verkar ha varit här denna lördagmorgon vid 07.30. Lite lagom maniskt att logga in vid den tidpunkten och tycka att det var då själva fan. =)

Administrator: Anders Bylund