Titus drog några giriga drag på sin kära pipa och lät tankarna vila för en stund. Regnet tilltog i styrka. Mörkret där ute var kompakt och klockan närmade sig halv tolv. Vinden ven i skorstenen allt tydligare nu när elden tagit fart.


Det knackade. Först försiktigt och nästan som ett vagt skrapande, sedan tydligt. Titus vaknade till ur sin rökdvala. "Aha!", sa en välbekant röst ute i hallen. Titus sken upp. Han brukade höra pÃ¥ butlerns reaktion om det var frÃ¥gan om nÃ¥got att bry sig om pÃ¥ allvar, och den här gÃ¥ngen kände han pÃ¥ sig att sÃ¥ var fallet.Ӏr det inte självaste