Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
En dag i sänder

Statistics


Blue = Anders Bylund
Green = Andreas Nyström

   Vi hade tur som inte hamnade i Lübeck den där kvällen i höstas då kulorna från ryss-tillverkade Kalashnikovs och likafullt rysstillverkade artillerigranater ven över våra huvuden där vi låg förskansade i våra rävgryt i väntan på undsättning. Något gav oss känslan av att vi skulle klara oss. När så kommendör Schlafen-Günther stupade, fälld av tre bajonetter och sju skottskador av olika slag, visste vi att vår tid var räknad. Ryssarnas främsta gossar var de enda som kunde rå på vilddjuret Tyskland, och det var med sorg i sinnet vi såg på när de ryska elittrupperna gjorde slarvsylta av vårt hemland. Men som sagt, vi överlevde och fick chansen att slå tillbaka, fast utan stöd av folket som föredrog ryskt styre.
Vi valde
Schleswig över Lübeck, eftersom det var där Schtroumpfenklopfers farmor hade en stuga där vi kunde ta oss över gränsen till Danmark om läget så begärde det av oss. Det gjorde det. Efter några dagars vila blev förtrupperna i Kiel trötta på livet och skickade en kurir till oss för att begära att vi tog oss an Spetsnaz på egen hand.
Glada i hågen och
självsäkra så det räckte tog vi oss under skydd av mörker över gränsen till gränsvakternas ohöljda förvåning, och medan de skrek åt varandra på sitt grötiga modersmål smög vi runt deras postering och vidare längs en avstängd väg.
Vårt mål
var en rysk konvoj med vodka som skulle käcka till pojkarna hemmavid. Tyvärr var vi alldeles för glada i lyteskomik, och såg därför ingen annan utväg än att gå en omväg via Kaiserslautern. Flera av Europas värsta lyten fanns där i samlad tropp, ditforslade av ryssarna efter stadens nya lagar som statuerade i tydliga ordalag att alla människor med tydliga eller roande missbildningar måste anmäla sig till General Harläpp för omlokalisering.
Vi
hade flera män i gruppen som fnissade så okontrollerat då de såg låghalte Gjert gå förbi med en kanna öl att vi riskerade upptäckt, men hans skvimpande gjorde oss istället på humör för en sup. Vi var snabbt nere i Der Grümstellemark, där konvojen delade upp sig i två. Den ena truppen marcherade mot sin död, eftersom vi låg och väntade bakom kröken redo att kasta stortyska glåpord och granater i ett enda sammelsurium. Så blev det.
Den andra konvojen
lyckades ta sig in i ryssarnas läger vid pass tresnåret den natten. Så för att inte väcka alltför mycket uppmärksamhet tog vi omvägen runt Kaiserslautern in i lyteslägret. Lägret var inte alls lika stort som vi hade hoppats och trott, men det fanns ändå gott om utrymme för de tvångskommenderade miffona att spastiskt studsa runt, försöka konversera och då dregla ner sina vakter, eller utan framgång försöka konsumera någon bit mat.
Spektaklet fick
oss fulla i skratt; utan att kunna hejda oss garvade jag själv och mina mannar högt, och överraskningsmomentet var förlorat. Vi blev tvungna att försvara oss mot lägerfångarnas bitande kritik genom harläppar, kluvna tungor och bristande adamsäpplen, och under sådana omständigheter kunde vi inte göra annat än vika oss dubbla och garva röven av oss. Flera av mina män var således satta ur stridbart skick när ryssarna rullade in sitt pansar med infanteristöd.
Som tur var
hade krymplingarna minerat hela området med truppminor köpta på OBS! Düsseldorf, hemgjorda kvicksandsgropar och en hel SJ-pall sprängdeg uppriggad mot ett skjul. Ryssarnas gossar hade inte mycket att sätta emot, och bara två överlevde det fyrverkeri som följde. De hette Boris och Ivan och kom att bli galjonsfigurer för de femtekolonnare som följde i krigets spår, plundrade allt de kom över och sålde det till ukrainska maffian.
Vi
tog det ganska lugnt under den presenning vi bragt med oss, drack kaffe och åt mandelkubb i skenet av briserande minor och brinnande ryssar, och diskuterade vilket lyte vi tyckte var roligast, kolostomipåsar eller låghalt puckelrygg. Vi bestämde oss för att en kombination av vindögdhet, okontrollerad hårväxt i näsan och någon form av puckel troligtvis skulle reta våra skrattlober på ett sätt som oemotståndligen skulle leda till skadeglädje av högsta rang. Jakten inleddes värmda av kaffedoppad --kaffekask för somliga-- mandelkubb. Tillsammans skulle vi hitta ett exemplar av det lyte vi suttit och kokat ihop som varandes perfekt balanserat i sitt allt.

Tyvärr dröjde det
inte speciellt länge innan vi blev oskadliggjorda av en rysk specialstyrka, som bestämde sig för att föra oss till destruktionsanstalten i det närbelägna Bahnhof-Riesenschnauser auf Weltgemütlichkeitstrudeln.

Och efter att
vi sett hur våra medfångar såg ut var det dags att skratta igen. Det var en salig röra av diverse misslyckade skapelser som hankade sig fram vid våra sidor, stönande och klagande över sina lossnande fingrar, stukade mjältar och misslyckade liv.
Tillsammans
tågade vi mot vår död med stora leenden på läpparna.

Slut!
  

  

Diskutera
En dag i sänder

Anders Bylund
2004-09-27, 11:00:08
Det kan jag nog hålla med om.

Mårten Lind
2004-09-27, 10:54:33
Mjaha, minsann.

Anders Bylund
2004-09-27, 07:46:39
Det började balla ur. En till, eller duger det med Rymdsagan och Storskogen för herrn?

Administrator: Anders Bylund