Statistics

   Likt Ikarus flykt över himlavalvet kunde slutat annorlunda om hans artificiella flygdon varit bättre skickade att handskas solens strålar, hade livet tett sig synnerligen annorlunda för mellanstadielärare Oskar Nilsson om hans drömmar om att en sista gång åse sin kusin fått förbli flyktiga önskningar. Men nu var tingen av en annan natur. På sista tiden hade hans till en början lätta funderingar på en våghalsig eskapad till kusin Irma på Irland övergått i en oförblommerad besatthet av att åter möta henne. Emellertid var inte en Irlandsresa både kostsam och strapatsrik utan att samtidigt kräva uppfinningsrikedom eftersom båten inte var uppfunnen.

Oskar var länge bekymrad över bristen på adekvat fortskaffningsmedel inför hans förestående resa. Ingen hade tidigare vågat sig på en resa någonstans alls utan tillgång på mängder av tid, vapen, extremt kunnig vägvisare, eskort, flertalet kompasser och en förskräcklig tam drake i koppel. Emellertid hade Oskars bekymmer stillats en aning den dag han besökte Beijer byggmaterial. I en oansenlig monter på avdelningen för mycket stora partier av väldigt små betongplattor satt en liten piprökande månglare med buskiga mustascher och plirade mot honom.
-"Så du står i begrepp att resa?" frågade månglaren roat. Övriga besökare i affären försvann kvickt till andra delar av butiken, rädda för att den kommande konversationen skulle dra till sig uppmärksamhet.
-"Jag funderar på slikt beteende", medgav den norskättlade Oskar. "Jag hyser dock inga förhoppningar om företagets förmåga att ros ihamn. "
-"Inte ska han misströsta", sade månglaren lågt och konspiratoriskt. "Har du bara vitlim hemma så..." Han drog fram ett paket stort som liten bil, men ändå egendomligt nog platsande i månglarens utsträckta hand. "Välbekomme!"

Väl hemma i garaget öppnade Oskar försiktigt paketet och begrundade dess innehåll. Det var vitt. Faktum var att "vitt" var en kraftig underdrift - innehållet bestod till alla delar av blänkande, färsk frigolit. Osäkert plockade Oskar upp en monteringsbeskrivning. "Farkost 36b-ÅTH med tillhörande färdkost", löd titeln, följt av ett intrikat flödesschema som förevisade hur konstruktionen skulle se ut i slutändan. Oskar vred på instruktionen, men hur han än roterade den fick han inte ordning på ens hur man skulle börja. Bekymrad, men djärv, chansade han hej vilt och med vitlimmet i beredskap tog han fyra bitar i handen och skapade.
Fyra dagar och fyra limtuber senare betraktade han sig själv i hallspegeln. En mycket ovanlig skrud prydde honom: vita bitar av frigolit var fastlimmade i hans ansikte och på nära nog alla övriga delar av kroppen.
-"Hur fanken är det tänkt att den här -waaaaAAAAAAAAAHHHHHHHHHHH!" vrålade Oskar upphetsat då han plötsligt lättade från golvet. Skrattandes prövade han att flaxa och slog omgående huvet i garagetaket.
-"Men vad i hela Huskvarna har jag nu hittat på?" utbrast han lyckligt. På lätta vingar seglade han ut ur garaget och upp mot en sommarblå himmel från vilken solen sken obehindrad. Lyrisk över sin nyvunna frihet flaxade mellanstadielärare Oskar Nilsson upp, upp, högt över hemstaden tak och åsar. Med kraftfulla vingslag sköt han fart mot kusten. Mot Irland!

Någon timme senare flög över öppet otämjt hav en syn sällan skådad just där. Nordsjöns måsar såg med skräckblandad uppsluppenhet på när Oskar glatt dök och rollade. Han glidflög över havets vågar utan att få ett saltstänk på sin frigolittäckta kropp.

Förmannen på Oljeplattformen "Svart som natten" - Styrbjörn Ek, betraktade tankfullt sin vinpinade arbetsplats. 70 meter ovan Nordsjöns mörka vatten stod han dagarna i ända och såg ut över ett ömsom kav lugnt, ömsom stormande mörkt hav. Arbetet med att få upp den eviga oljan ur djupet tog tid, speciellt sedan de inte fått klart för sig att olja har en benägenhet att befinna sig annorstädes.
Styrbjörn blev mycket intresserad av fågelskådning redan i unga år, så det var inget ovanligt att han spejade efter luftburna varelser å himlavalvet. Med intresse såg han fyra måsar skrikandes cirkla kring något som vingligt men ystert banade sig väg genom molnskyarna. Det var definitivt inte en mås, även om färgen stämde. Det såg mer ut som en mindre zeppelinare, med den skillnaden att den uppbars av vingkraft istället för vätgas och smälte istället för exploderade.
Förundrad såg han hur tingesten ömsom dök, ömsom steg, rollade och, såg han plötsligt, viftade med tårna av lycka. Undrens tid var uppenbarligen kommen, tänkte han, och sprang mot sin plattforms kant för att kasta sig ut över Nordsjöns vågar. Med ett glädjesprång tog han flykt och hängde en kort stund i stillhet ovan det mörka vattnet innan gravitationen tog ett stryptag om verkligheten och drog Styrbjörn Ek mot vattenytan med oefterliknad beslutsamhet.
-"GAAAAAAAAH!" skrek Ek.

Oskar såg hur någon med ett ovanligt stort och lättpåverkat sinnelag kastade sig handlöst rakt ner mot Nordsjöns vågor. Under bråkdelen av en timme, på sin eleverade position, hade han snabbt glömt sina fordomdags fobier för frasvåfflor och huvudlösa störtdykningar, varför han slukade den medhavda färdkosten under vådlig svepande färd nedåt i spiral. När endast fem cirkelrörelser återstod innan vattenytans obevekliga obeveklighet skulle pulvriserat vår hjälte vände han smidigt, fångade den fallande, sista, frasvåfflan och en burk sylt, åt den och såg fram emot sin fortsatta resa. Plumsande försvann Styrbjörn i vattnet. Och lyckligt flaxande styrde Oskar vidare mot sina drömmars Irland.

På stranden nedanför den lilla byn låg sedan något krig ingen orkade komma ihåg en liten bataljon franskt rytteri och solade i sina uniformer. De hade för vana att göra så varje söndag efter lunchen. Just den söndag som nu var utgjorde inget undantag. Det solades och byggdes på det utkikstorn som bataljonen de senast åren bestämt riva till marken men hittills inte haft tillfälle att göra det. Och rätt vad det var kunde de från byinvånarna få uppmuntrande tillrop som "Ta vara på er!" eller "Vackert torn!". Naturligtvis fanns där en och annan bland byborna som inte precis stod och tjöt av lycka över bataljonens ohejdade byggnationsiver, och ibland fick fiskare Codfetch rent av för sig att hojta "Ta ert förbaskade skrytbygge och simma hem till vad för håla ni kom från!"
I toppen av tornet stod halvfurir O'Sullivan och spikade fast en flaggstång. Han planerade att i hast fira trikoloren eftersom det nog varit fransk nationaldag alldeles nyssens. Med blott vag uppfattning om almanackan brukade kavalleribataljonen fira sitt fosterland sådär tolv gånger i veckan, för att vara säkra. Kisande spejade han mot flaggstångstoppen och den vajande fanan - en gång vackert rouge-blanc-bleu, nu en smula greun-noir-pléure, vad nu det hade med nationen att göra.
Förvånat såg han hur strax bakom fanan en flygande man, iklädd vad som dittills aldrig beskrivits som djupblå men som nu egendomligt nog gjorde det frigolitkostym, kom flaxandes. Utan vidare omsvep satte O'Sullivan musköten mot axeln och tog sikte mot det främmande föremålet. Med en ljudlig bang avfyrade han en rejäl salva mot inkräktaren högt därovan. O'Sullivan var dock ingen medioker skytt precis. Hans kulsvärm träffade det framryckande frigolitbeklädda icke-djupblå mannen mitt i bröstet. Den vingliga färden förbyttes raskt i en störtdykning. Likt en sten med kulhål föll figuren mot utkikstornets topp, och O'Sullivan slängde sig i panik för att slippa agera buffert. Med en ljudlig duns som fick tornet att skaka och knaka besvärat slog Oskar ner i dess toppvåning, bara centimeter från O'Sullivan. En bit av räcket lossnade och föll ner i huvet på bonden som skrek någonting upprört om förbannade idioter att bygga fallfärdig dynga på hans madäng.

Oskar låg omsorgsfullt ihopvecklad på tornets översta våning, förvånad över sin egen vikbarhet. Han försökte resa sig, men till sin förskräckelse insåg han att för sådant beteende tarvades fungerande ben och bål, vilket inte var fallet. Han ponerade som så, att om han nu inte kunde gå, så kunde han i varje fall flyga. Med idogt flaxande lyfta han blödande och sargad från tornet. O'Sullivan, som först nu tagit mark, hojtade upprört till det bortflyende villebrådet: "Vad i all världen!", axlade åter förvirrat sin enskotts-musköt och hoppades på ett fabriksfel. Med ett pinsamt "FUMP!" slog förhoppningarna in och musköten avlossade endast lite krutrester. I samma veva exploderade den. O'Sullivan förlorade ett öga och halva huvet medan Oskar undkom med endast en allvarlig spiralfraktur på båda armarna.

Något förvirrad lämnade Oskar kavalleribataljonens lilla brofäste på stranden med bonden Codfetch skrikandes åt de resterande fransoserna att omedelbart bränna torn-eländet och packa sig därifrån.
Han styrde vingligt vidare mot Irland, mot Irma.

I en nästan löjligt välbyggd turkisk ångbastu satt Sir Lance Lillhusar och räknade sina inkomster på ena handens fingrar, vilket var en miserabel situation att befinna sig i för en man med bara tre fingrar och utgifter upp över alla öron. Han satt minst sagt i den svettigaste situation han någonsin suttit i, och det var inte lite svettigt heller.
Ångbastun stod på 17 plusgrader! Lance flåsade och led av värmen. Turligt nog hade han öppnat fönstret innan han satte sig.
Genom det öppna dubbelglasfönstret gled plötsligt, utan förvarning, en mycket trött och sårad man i frigolitförpackning. Med en duns slog han i bastuns kortsida, vilket fick till följd att den förvånade Sir Lance tappade räkningen på sina finanser och välte ut mjöden som tills nu varit placerad på hans huvud.
Oskar kravlade efter bästa förmåga upp i sittande ställning och plirade på svettige Lance.
-"Vem i hela världen?!" utbrast denne förvånat. "Är du?" fortsatte Lance. Oskar tittade förvirrat runt sig.
-"Vart har jag hamnat?" klurade han.
-"Du sitter på mitt bastugolv. Gör det bekvämt om du vill, men se till att du inte välter ut mjöden."
Oskar tog ett stadigt kliv över Lance, välte ut mjöden och satte sig på stopet, som raskt splittrades under hans tyngd. Lance hade inte fler stop, så det var med sorg och tilltagande irritation han betraktade den frigolitbeklädde marodören sprattlande på golvet.
-"Varför kommer du hit, iförd det där, och förstör mitt bastubadande och mitt stop?" Oskar kom snabbt upp på fötter. "Jag flög fel. Tror jag. Var är jag? "
-"Flög? Hur då?" fortsatte Lance sin agressiva inkvisition.
-"Jag flaxade. Så här." Oskar vevade besatt med sina frigolitbeklädda armar och slog ut de av Lance nogsamt placerade doftljusen och ångbaden med lagerblad.
-"Och efter att jag korsat nåt hav blev jag beskjuten av nån på en strand", fortsatte Oskar upprört och sparkade ner en vas torkade rosor från ett glasbord. "Jag flaxade vidare över grönklädda kullar, förlorade höjd och såg ditt fashionabla hem här." Utmattad slutade Oskar flaxa. "Jag är rätt svårt skadad, tror du att du kan hjälpa mig i denna prekära sits." Oskar höll ett stadigt tag om Lance turkiska ångbastu, vilken började knaka under tyngden av en mycket utmattad Irlandsresenär.
-"Försiktigt! Förstör inte bastun!"
Oskar svimmade och bastun föll isär under honom. Lance fann sig plötsligt naken och hastigt svalnande till rumstemperaturen, vilket i nordvästra Wales var strax under 5 grader Celsius. På blöta fötter reste sig Lance och svepte en maläten handduk kring sig, varpå han irriterat sparkade inkräktaren ut genom fönstret.

Oskar vaknade två timmar senare i en nyponbuske vid foten av en mindre kulle i Wales, om möjligt ännu värre skadad än tidigare. Förutom de oräkneliga blemmorna och skrubbsåren från det handlösa fallet genom fönstret hade han dessutom hemsk träningsvärk i skon. Ystert flaxande lyfte han dock åter, fastnade med ena vingen i nyponbuskaget och fick med sig halva detsamma när han steg, nu med kraftig övervikt.

Någon timme senare, över Isle of Man, fick Oskar en kraftig mjölksyreattack och föll pladask ner i mormor Smiths tvättkorg, lämpligt till eftermiddagsteet. Den gamla damen hade just bakat scones och var oerhört missnöjd med resultatet, varför hon var på ett studiebesök vid lokalbageriet för att läsa lusen av idioten som gav henne receptet.
Oskar drack därför tantens te och åt hennes defekta scones i ensamhet.
-"Maken till skit," mumlade han och tittade tveksamt på gummans stenhårda bakverk. Efter några tveksamma tuggor bröt han av en tand, vrålade något mycket välartikulerat och fult i ett upplösningstillstånd, och som lök på laxen dök tant Smith upp i dörröppningen, måttligt förtjust över intrånget men desto gladare över att främlingen ätit en halv scone, satt sig till rätta i gästsoffan och nu sträckte sig svårt i höger biceps när han höjde tekoppen till munnen.
-"Synden straffar sig själv", sa han självrannsakande och tappade koppen.
-"Ta sig nu en scone eller sju till", uppmuntrade den gamla tanten. "Du ser för anskrämlig ut i profil."
Oskar tvekade och vände försiktigt andra kinden till för att framstå i fördelaktigare dager.
-"Det var nog näsans fel," försökte Oskar. "Den fick sig en rejäl omgång häromdagen, i motvinden ovanför Stonehenge. Det var några väldigt arga tranor som några örtsamlande druider kört iväg. Jag fick en rätt i ansiktet. Här." Oskar pekade menande på sin sneda snok med vad som var kvar av sconesen (nästan hela) .
-"Men vad i all sin dar gjorde du ovanför Stonehenge?" frågade gumman.
-"Jag ska på besök. Det låg på vägen. "
-"På så sätt. Om du frågar mig är du redan på besök. Hos mig. " Något maniskt tändes i gummans blick. "Jag får sällan besök, så nu stannar du."
-"Men Irma väntar på mig. Jag har lovat att hälsa på", försökte Oskar förklara för tanten.
-"Irma får säkert besök så hon är nöjd. Jag däremot har inte haft någon på te sedan..." Hon funderade lite. "...faktum är att jag nog inte haft någon sedan Mr. Gesundheit var här." Tanten pekade på en liten hög benkotor intill öppna spisen. Oskar svalde den otuggade bit scones som fortfarande plågade hans gomsegel. Nu var goda råd dyra. Han beslutade sig kvickt och började flaxa frenetiskt med sina vingar av frigolit.

Smiths granne, herr Llewellyn, skulle precis till att vattna sina begonior när ett fasligt oväsen utbröt på grannens altan. När han spanade över idegranshäcken kunde han se hur en stor, vitklädd individ tycktes lyfta över Smiths stuga, med gamla fru Smith hängande i figurens fötter, med en tekanna i högerhanden.

Kort därefter befann sig Oskar högt över havet med mormor Smith alltfort fastklamrad vid anklarna. Han visste förvisso bättre än att försöka skaka loss kärringen, men detta blev mer och mer frestande för hennes lösgom hade nu börjat gnaga sig genom frigolitkostymen och närmade sig benet. Oskar slängde konventionerna åt fanders och sparkade till gumman på kinden med påföljden att gammeltackan föll ylande mot vattnet. Med ett ljudligt "plufs" slog hon i det kalla havet. Åter fri seglade Oskar vidare och till hans stora fötjusning såg han nu i skimret vid horisonten den gröna ön som även kallades så. Ivern grep tag i honom. Allt kraftigare flaxade han med sina slitna vingar, allt högre steg han och allt snabbare närmade han sig kusten och det höga himlavalvet.
Utan att se hur hans sargade frigolitkostym av solen hastigt slets sönder fortsatte han mot Irland. Mot Irma.
Ett mycket avlägset föremål högt uppe i himlarna över Irland fångade Irmas uppmärksamhet där hon låg på rygg på sitt garagetak och virkade. Hon såg hur föremålet tycktes växa i storlek, och likt en sten utan fallskärm, fast högt skrikande, närmade sig detsamma hennes äppelträd.

Oskar såg med fasa hur den trogna frigolitkostymen lossnade bit för livsnödvändig bit. Den krävande resan och de gassande solstrålarna hade gjort sitt till, och Oskar skrek nu ut sin skräckblandade förtjusning över att snabbt närma sig Irland och sina fäders älskade jord rakt ovanifrån.
Med en mycket högljudd smäll brakade Oskar in garagetakets ovansida alldeles intill Irma, studsade av taket och, i ett moln av frigolitrester, slutade sina äventyr i Irmas äppelträd.

Sådan var Oskars resa.