Statistics

   En kulen senvinterdag då flingorna fladdrade ystert mot faluröda ladugårdsväggar i det lilla samhället pulsade tre ystra små vinterklädda syskon mot Storgatan för att, i farfars gamla stuga med halmtaket halvt inrasat, rita upp planerna för övertagandet av Stutemyra, grannsocknen, medelst ohämmat mod.
De trenne dansade och skuttade Storgatan fram, fullt övertygade om världens godhet och farfars snällhet. När de en gång i världen hade övertagit farmors glasstånd nere vid hembygdsgården, hade farfar minsann inte tvekat inför prospektet att investera sina livsbesparingar på inköp av glassmaskiner av nyaste modell och tre ton pulverglass. Det visade sig dock att artificiell glass lätt blir sur sommartid och att ingen vill köpa glass av surnad sort, speciellt inte då tre små syskon girigt stirrar på var glasskula.
Väl framme vid byns enda korsning stannade de och kisade genom snöyran. Bortom kröken låg farfars sneda stuga, och den var snedare än någon annan stuga i hela socknen. Framför stugdörren stod farfar och farmor och vinkade till barnen som glatt vinkade tillbaka och log snällt. De tre hade nyss klippt sig och sprang ivrigt fram med spänstiga steg och stannade flämtande framför sina farföräldrar med fladdrande lockar och rosiga kinder.
-"Nejmen ser man på," sa farmor. "Mina små ättlingar har äntligen kommit och hälsat på."
-"Ni är alltid sena," klagade farfar utan att riktigt ha koll på klockan. På gamla dar hade han tappat mycket av det man kallar förstånd, men farmor gjorde sitt bästa för att hålla ordning på honom. Barnen förstod dock inte hur hon gjorde för att inte bli arg. Många gånger hade farfar stått och skällt ut byfånar och fattighjon på lösa grunder, medan farmor skrivit ursäktsbrev på löpande band.
-"Vi ber så hemskt mycket om ursäkt för Everts långsamhet", pustade den äldste av ungarna. "Han har en förmåga att vandra bort från vår täta formering, men han hittar oftast tillbaks."
-"Farfar, kan vi få..." började lille Evert tveksamt men blev avbruten av farfar som upprört tillrättavisade den felande ungen.
-"Din odåga, du har ju inga som helst begrepp om hyfs och fason! Far din var lika hejdlöst ouppfostrad han, och vi vet vems fel det var att det gick som det gick - farmors! Om inte hennes ständiga gnäll om renlighet hit och språkvärd dit hade varit, så skulle jag ha gjort som min egen far och skicka er på anstalt!" skrek farfar alltmer upphetsat. Farmor tog som hastigast ett kliv åt sidan för att undvika sin makes flaxande armar, men det ville sig så illa att hon halkade i snömodden och ramlade pladask på sin ovanligt stora bakända. Farfars nävar fladdrade upprört utan att egentligen ha något mer spännande att göra.
Syskonen bestämde sig för att försiktigt smyga förbi källan till tumultet - det vill mycket till innan farfar varseblir något vid sidan av objektet för hans utskällning när han är riktigt uppjagad. Framdörren var öppen så de trippade helt enkelt in i stugvärmen och satte sig.

-"Så, hur ska vi nu kunna överta Stutemyra Gammeldags Lanthandel?" frågade den äldsta av fyra robusta kanaljer som gömde sig under farmors köksbord i väntan på att anfallsplanen skulle gå i lås.
-"Du vet lika väl som jag att farfar håller nyckeln till vapenboden i vanliga fall. Farmor har visserligen lovat att lämna bakdörren öppen, men man vet ju aldrig med den gamla hyndan", sa syskonen konspiratoriskt. Lille Sverker kikade fram bakom den mycket ostrategiskt placerade gammelfarbror Tom, som i vanlig ordning sov.
-"Får nog bli jag som bryter mig in igen," viskade Stina-Lisa. "Jag vet hur man dyrkar upp ett hänglås med naglarna och hur man sopar igen spåren med håret efteråt."
Med de orden sagda smög hon iväg mot närmsta fönster, öppnade handväskan och med en snärtig sväng slog hon upp fönsterhaken med ett nystulet kreditkort.
-"Jag kommer snart tillbaka - ät inte upp all gröten medan Tom sover."

Stina-Lisa kunde inte veta att i farföräldrarnas vapenbod satt en överraskning av värsta sort. Det vore bekymmersamt för Stina-Lisa att utan förvarning tvingas ta mod till sig för dagens otrevliga gärning innan hon ens fyllt fem, men lyckligtvis fanns hennes föräldrars sista splittergranat nedpackad i skolväskan hennes. Den skulle komma väl till pass på ett otippat sätt senare.

I vanliga fall brukade syskonens företagsamhet inte vara något som bekymrade farfar, men nu råkade han ha ett 1500-tals vitrinskåp laddat med såväl antika hagelbössor som napalm-indränkta högerstrumpor ståendes i givakt mot skåpväggen. Utan tillgång till vapen hade han aldrig klarat sig helskinnad ur fackpampsupproret -42 eller för den delen lyckats hålla svärmor på avstånd alla dessa år.
Han vände sig österut och kisade mot vapenboden. Genom morgondiset såg han en smula yngre ut än han gjort på gamla dar, men det gjorde inte att hans egen nedsatta syn blev bättre. Med sedvanlig träbenthet satte han sig oavsiktligt i en låda nysaltad sill och somnade.

Stina-Lisa smög närmare och närmare med andlös förväntan. Hon stack ut handen för att känna efter om det snöade. Bakom huvan smålog hon då hon tänkte på farmors berömda sockerbullar med hallonsaft; många sommarkvällar hade spenderats under gammeleken med bullar framställda och saft upphälld i Durex-glas. Hon hade dock dåliga bullminnen också; farfar brukade ofta kasta upp sista bullen på lagårdstaket för att se om han kunde locka ner farmor som ofta spenderade långa stunder på taknocken.
Väl framme vid vapenboden studerade hon låset en kort stund, för det var länge sen hon dyrkade upp just detta. Efter en kort stunds övervägande bestämde hon sig för att använda höger pekfingernagel till att peta rätt kolvarna i det antika hänglåset. Tre klick till höger följdes av en mjuk glidning åt vänster. Med ett svagt surr som av en mycket gammal, men väloljad, bågsvets öppnade sig låset.
Väl inne i själva boden tände Stina-Lisa sin ficklampa och letade rätt på farfars gamla skrivmaskin. Den var av märket National, svart och kunde användas till att sänka upprörda bybor med, via jutesäck, läderremmar och Norälvens mörka vatten. Men Stina-Lisa hade andra planer för farfars skrivmaskin: hon visste hur man kunde skruva isär maskinen och bygga om den till en helautomatisk granatkastare. Snabbt och smidigt kunde hon därefter ta sitt ansvar för socknens och rikets försvar.
Utan att Stina-Lisa hann tänka över saken var hon plötsligt redo för vad som skulle hända när den granat hon packade igår skulle användas. Med en skräll som fick vapenbodens väggar att rasa samman, taket att studsa bort och Stina-Lisa att reflexmässigt avfyra sitt kraftigt modifierade, rekylfria vapen i riktning mot den nu hastigt tillskyndande farfar, stod det klart att dynamit-lasse från Stutemyra försåtminerat inte bara själva skrivmaskinen utan även hela kvarteret. Farfar duckade krumryggat när Stina-Lisas hagelsskur tydliggjorde sig för honom. Med ett slags ovigt skutt undvek farfar hälften av granatskuren (den andra halvan flög rakt in i hans vitrinskåp). Stina-Lisas förfärade uttryck fick farfar aldrig se, då han hade huvudet inkört i torvtakets inre.
I den stunden lyckades Stina-Lisa inse vilken ofattbar idiot dynamit-Lasse varit, för runt henne fanns mångna bevis därpå: sjutton odetonerade dynamitgubbar, fyra SJ-pallar med hårdpackat krut och flertalet svarta sopsäckar, till brädden fyllda med olika sorters militära sprängämnen. Med så mycket sprängkraft i ett så litet barns händer kunde inget stoppa något fasansfullt från hända. Snart.

I och med att farfar satt ordentligt fast kan vi inte riktigt räkna med att han ska bidraga till att i grunden förändra nuläget särskilt mycket. Vi måste således vända oss till de övriga församlade om vi vill veta vad som kan komma att hända.

I stugvärmen, förra lördagen, hade farmor, utan att mena allvar, frågat Stina-Lisa om hon skulle, eller kanske åtminstone borde, söka licens för vapnen hon byggt, hittat, lånat, snott och köpt. Då hade Stina-Lisa inte haft en enda vettig invändning, vilket resulterade i att farmor tagit hand om arsenalen tills lämpliga papper skickats från Stockholm. Därav kom det sig att alla barnens vapen var i säkert förvar i vapenboden. Oturligt nog visste inte Stina-Lisa detta vid tillfället denna krönika täcker, så därför hade hon inga som helst planer på att dela ut lämpliga don för sprängning av vare sig de mångtaliga husen runt om Stutemyra socken eller de fordon som transporterat in C-stridsmedel till socknens präst. Istället detonerade hon sina granater och gick hem.