Då hade Stina-Lisa inte haft en enda vettig invändning, vilket resulterade i att farmor tagit hand om arsenalen tills lämpliga papper skickats från Stockholm. Därav kom det sig att alla barnens vapen var i säkert förvar i vapenboden. Oturligt nog visste inte Stina-Lisa detta vid tillfället denna krönika täcker, så därför hade hon inga som helst planer på att dela ut lämpliga don för sprängning av vare sig de mångtaliga husen runt om Stutemyra socken eller de fordon som transporterat in C-stridsmedel till socknens präst. Istället detonerade hon sina granater och gick hem.
guest | 2005-03-02, 19:54:32
barnens Ø
|
guest | 2004-12-12, 16:50:27
Detta skulle i efterhand visa sig vara en fantastisk vändning av historien. När Lisa något nedslagen traskade hemåt i makligt tempo, någon gång kastandes ett öga på den upplysta himmelen, tänkte hon för sig själv: -Farmor hade nog rätt om mig när hon sa att jag var en liten uslig fegis. Så Lisa bestämde sig för att visa att Farmor haft fel om henne.
|
guest | 2004-11-17, 10:12:55
halla pula kalla
|
guest | 2004-11-17, 10:12:55
jahapp nu funkar jag
|
marten | 2004-08-01, 12:59:30
Jahapp, den gick visst vilse den här.
|
anders | 2004-07-30, 16:08:23
Nu funkar det.
|
andreas | 2004-07-30, 15:58:36
Still a no-go.
|
anders | 2004-07-30, 15:57:50
En gang till...
|
andreas | 2004-07-30, 15:56:27
Nope. Och jag har fyllt i allt :|
|
anders | 2004-07-30, 15:54:04
Okej, forsok igen.
|
andreas | 2004-07-30, 15:47:30
Det går inte, av okänd anledning, att starta berättelser... Jag får vår version av "guru meditation", det vill säga "internal server error".
|
anders | 2004-07-30, 15:45:59
Ser man på. Starta en ny, du.
|
andreas | 2004-07-30, 15:44:50
Sådärja.
|
anders | 2004-07-30, 15:38:07
Jag tror nog det. Vi borjade bra, men det gick fel nar ungen fick splittergranater.
|
andreas | 2004-07-30, 15:30:20
Håller med. Kanske dags att runda av och börja på ny kula?
|
anders | 2004-07-30, 15:26:36
I berattelsen, minsann. Det kanns inte som att vi kommer nagon vart just nu.
|
andreas | 2004-07-30, 15:26:07
Vart? På jobbet eller i berättelsen?
|
anders | 2004-07-30, 15:06:54
Mjä, nu blir det inte mycket gjort här...
|
anders | 2004-07-30, 09:07:01
Det haller jag helt och hallet med om.
|
andreas | 2004-07-30, 09:02:34
Och du menar att vi har koll på vilka regler som vi våldför oss på nu? Inte troligt :) Ibland känns det som synergieffekter ser till att historierna blir så mycket mer än summan av delarna. Just nu känns det inte som varken du eller jag sitter vid rodret på skutan.
|
anders | 2004-07-30, 08:57:24
Mja, det kan ju bli lite trist att halla sig alltfor stenhart till ett perspektiv ;) Du vet ju att riktigt bra forfattare ar fullt tillatna att bryta vilka regler de vill, sa lange de vet varfor regeln bryts...
|
andreas | 2004-07-30, 08:52:38
Lurigt tidsperspektiv i berättelsen för tillfället. Ditt "förra lördagen" snurrade till det i huvudet på mig :)
|
anders | 2004-07-30, 08:50:29
Hmm... (1) Farmor kanske angrade sin stranghet vad galler vapenlicenser, (2) Stina-Lisa kanske inte visste att dorren var oppen, och (3) inte den blekaste, men det verkade handla om sprangamnen :)
|
andreas | 2004-07-30, 08:44:22
En dysfunktionell familj kan man tycka... Jag har just läst igenom hela berättelsen (något man kanske borde göra inför varje inlägg), och insett några brister: (1) farmor verkar vara på barnens sida, eftersom hon lämnade bakdörren öppen till vapenboden, så varför konfiskerade hon i så fall vapnen? (2) om nu bakdörren till vapenboden var öppen, varför använde inte Stina-Lisa den? (3) och vad var det egentligen som hände i vapenboden? Som vanligt är jag helt förvirrad, men ändå ganska nöjd.
|
anders | 2004-07-30, 08:10:34
Vad for sorts familj ar det har? Hu!
|
anders | 2004-07-15, 13:03:25
Hm. Jag har lite knepigt att forestalla mig vad som sker runt lilla Stina-Lisa just nu. Skjulet gick sonder, sa mycket vet jag, men precis hur ar lite oklart, och sen var det detta med alla sprangmedel och grejer som dynamit-Lasse tydligen stoppat dit... Det blev sannerligen kortlivat det dar med idyllen i borjan.
|
anders | 2004-07-08, 16:50:13
Ja, på kvallarna, men inte fran jobbet. Snart dags att packa ihop och ga hem for idag dock.
|
andreas | 2004-07-08, 15:48:58
Har du månne möjlighet att slå på Messenger eller liknande?
|
anders | 2004-07-08, 15:38:19
Jag tror nog att Dynamit-Lasses anstrangningar hade sonder skjulet, och Stina-Lisa bara reagerade pa detta, vilket fick farfar i blasvader. Nu hander det grejer serru.
|
andreas | 2004-07-08, 15:22:58
Vad hände? Det kastas hagelskurar, granatskurar och minor åt alla håll och kanter. Läser man det sista stycket noggrannt så får i alla fall jag inte helt klart för mig vad som hände. Var det Stina-Lisas granat som jämnade vapenboden med marken? Eller var det dynamit-Lasses bedrift? Oklart. :)
|
marten | 2004-06-23, 07:27:39
Ännu en variant kan vara att det var just från nocken han ville locka ner henne. Om han kastade upp bullen så den hamnade nära stuprännan skulle hon antagligen behöver kliva av nocken för att ta sig ner till bullen.
|
anders | 2004-06-23, 06:58:39
Farfar verkar störd nog att försöka pricka henne i huvet så hon faller ner vare sig hon vill eller inte, och sedan kalla det "locka ner henne". Kanske vill han bara påminna henne om att det finns bullar i allmänhet, fast det var ju tydligen alltid den sista han kastade upp, så möjligen var det en lockelse om att baka fler bullar eftersom hon tycker så mycket om att baka. Vi har flera möjliga förklaringar här.
|
andreas | 2004-06-23, 05:52:51
Måhända lockas hon ner av löftet om fler bullar? Eller så blir hon arg på farfar på grund av hans behandlig av hennes - i anletes svett bakade - bullar, att hon kommer ner för att ge honom på nöten.
|
marten | 2004-06-23, 05:37:23
Om farmor nu redan satt på taket, på vilket vis kan en bulle uppkastad därstädes locka ner henne?
Såvida inte den luktade väldigt äckligt eller så.
|
andreas | 2004-06-22, 09:56:00
Nu går det undan med inläggen :)
|
marten | 2004-06-19, 17:31:07
Hoho, den här är rolig den.
|
andreas | 2004-06-19, 09:20:54
Jo du - nu börjar det hända saker! Vapenföra ynglingar, de tre syskonen.
|
anders | 2004-06-19, 08:32:34
Ojsan. Det var värst vad stämningen vände fort.
|
anders | 2004-06-18, 08:22:50
Okej, så det är på min to-do list nu. Åhej.
|
marten | 2004-06-17, 14:44:58
Tja, det kan man väl ha med om man vill, men mest för att kunna ha lite roliga förutsättningar. Som att "den här berättelsen ska rimma" eller "den här ska bara vara 100 ord lång" eller nåt.
Möjligheten att infoga bilder vore önskvärd. Vi har haft med sånt ibland, en liten karta eller en bild på en skylt eller nåt.
|
anders | 2004-06-17, 07:54:29
God orsak till det dock -- våra karaktärer dör ofta och vi är ju alltför ridderliga för att slakta kvinnor på löpande band...
|
andreas | 2004-06-17, 07:46:16
De fyra robusta kanaljerna bör vara av kvinnligt kön, med tanke på adjektivet "äldsta" :)
Det är en påfallande brist på kvinnliga karaktärer i våra historier.
|
anders | 2004-06-17, 06:20:36
Jo, och sen är ju inte det något jag kan tvinga folk att följa medelst programmering, såsom jag kan tvinga folk att skriva tre ord. Det torde ju vara upp till var och en att hålla dylika instruktioner i sinnet eller icke. Jag föreställer mig att ärrade veteraner kan tycka om dylikt, medan nybörjare kanske hellre skulle hålla sina regler ganska enkla. Men vad vet jag? Ingenting.
|
andreas | 2004-06-17, 01:13:44
Idén att den som startar berättelsen även kan ange en vision - ett "mission statement" - tycker jag är bra. Vi måste utveckla vår konstform hela tiden :) Självklart bör det vara helt och hållet frivilligt, precis som antal ord är nu.
|
anders | 2004-06-16, 18:53:55
En ny tanke: kanske skulle det vara kul om det fanns typ extramaterial (igen, icke på något vis obligatoriskt) som berättelsestartaren kan pula med, typ karta över dalen, nån sorts mission statement (typ "Denna berättelse handlar om blablabla och torde skrivas i realistisk stil. Inga kjolar i blå plåt!") om han vill vara så nördig, ja ni vet, annat jox man kan försöka hålla sig till. Jag inser ju att tonen borde sättas i själva titeln och inledningen, men ibland, bara som omväxling, kanske det vore kul att ha mer regler? Eller inte.
Jag vet att designen inte är färdig än, men jag snubblade bara över denna tanke.
|
marten | 2004-06-16, 07:54:29
Sen är det heller inte så ovanligt bland oerfarna stafettförfattare (även om jag inte sett det så mycket här på sidan) att de inte har sin egen stil ännu utan försöker plagiera andras. Det brukar oftast bli väldigt konstlat och synas väldigt tydligt, men efter ett tag hittar de flesta en egen väg. Stilarna kan vara hur divergerande som helst utan att det gör historien omöjlig förutsatt att författarna är mogna nog i sitt skrivande att i åtminstone viss mån sätta historien och framförandet av handlingen i första rummet. När en omogen författare bara är intresserad av att få nån humoristisk effekt med i varenda inlägg spinner bara berättelsen runt sin egen axel.
|
anders | 2004-06-15, 14:07:48
Inte bara det, men folk har klart urskiljbara stilar också. En del av oss är våldsammare än andra, och det märks när en dylik person är inblandad i en berättelse; andra skriver ofta ospektakulära inlägg och hoppas på fyrverkerier från annat folk. En del vill föra handlingen vidare, med eller utan dyra specialeffekter, och andra vill bara leka med ovanliga ord. När radikalt skilda stilar jobbar ihop blir det oftast bäst, och ju mer erfarenhet folk får med denna konstform, desto bättre lär de sig jobba ihop också.
Det blir nog en bok det här så småningom.
|
andreas | 2004-06-12, 14:09:55
Vi har startat en ny konstform här tror jag. Varje sann konstform bör ju ha en kritikerkår som analyserar och kritiserar. Flera av våra inlägg i forumen till historierna ger grogrunden till en "Introduction to Stafettskrivning". Och som vanligt med akademisk litteratur som börjar med "Introduction to..." så lär boken bli skitsvår.
Vår historia om farfar börjar arta sig dock. Farfar verkar ha personlighetsstörningar som kan tänkas krydda historien. :)
|
marten | 2004-06-11, 17:45:13
Ja, det är en skör balansgång. Det är så lätt att någon gång frestas till något drastiskt ingrepp för att öka tempot eller driva handlingen i något håll, vilket kan öppna Pandoras ask och släppa ut herr Bisarro och hans gnuer i underkjolar av blå plåt. Samtidigt gäller det att inte vara för rädd för att göra något heller eftersom historien kan bli outhärligt tråkig och bräddfylld med longörer om ingenting nånsin händer. Varsam hand är viktigt.
Det är att våga skriva tråkiga inlägg också. Berättelser där man i varenda mening vill introducera fyrtio nya karaktärer eller tända eld på stan eller fyra av en ljusshow blir omöjliga att få någon fart på, de snurrar bara runt i leran utan att komma nån vart. Det är de små anspråkslösa meningarna som för berättandet framåt och som gör att de bisarra händelserna kan införlivas i en historia. Det här är något som oerfarna stafettskrivare ofta gör fel i.
|
anders | 2004-06-11, 12:45:13
Intressant liknelse. Fast det handlar ju sällan om försök till svantillverkning ändå, utan mer om ett fjällnost murmeldjur med ankfötter. Stafettskrivning utspelar sig ju traditionellt sett i nån sorts sagovärld där vem som helst kan, och troligen kommer att, göra vad som helst när som helst. Lite Monty Python, lite Bluff å Spark å Tork å Kvark. Det här opuset verkar just nu äga rum i Sverkerstorp eller Gnarp eller så, med endast mycket små tendenser till overklighet ("Många gånger hade farfar stått och skällt ut byfånar och fattighjon på lösa grunder, medan farmor skrivit ursäktsbrev på löpande band."). Vi får väl se hur länge det håller.
|
marten | 2004-06-11, 08:51:32
Man kan säga att berättelsen befinner sig i det trevande och försiktiga inledningsstadiet som, vilket ni påpekat, ofta är det mest intressanta. Man håller liksom en spröd och bräcklig, ofullbordad liten sak i sin hand som inte blivit något och som har alla möjligheter att bli vad som helst. Men när man försöker styra in den på något begynner faran, och ju kraftigare man försöker styra ju lättare är det att man förstör nånting. Lite som om fyra män med ögonbindel försökte mejsla ut en liten glassvan ur ett stycke glas samtidigt. Rätt vad det är tar någon i för mycket och sabbar något som man sen försöker laga och rätta till genom att hugga bort nån annan bit. När man fått hugga av för många bitar finns det nästan inget glas kvar att mejsla i, och då försöker man skaffa sig en ny glasbit att börja om på. Ungefär som om farfar och farmor plötsligt skulle dö i hjärtattack följt av raden "Samtidigt, tusen mil bort,"
Samtidigt blir berättelsen mindre och mindre intressant ju mindre man försöker styra. Om alla bara smeker glasstycket med sandpapper blir det aldrig någon svan.
|
anders | 2004-06-09, 12:20:26
Titeln pekar på lite mörkare don än så här...
|
andreas | 2004-06-09, 08:34:34
Jag bara väntar på att den här historien ska ta en oväntad tvist och ramla ner i död och bedrövelse, likt våra andra alster :) Det är för bra för att vara sant just nu...
|
anders | 2004-06-07, 17:07:57
Ja, det är ju som själva tjusningen det...
|
andreas | 2004-06-07, 06:58:41
Vad är det som är ohämmat, tro? Är det deras övertagandet som måhända är ohämmat, eller är det kansek själva planerandet? Det är upplagt för missförstånd här...
|
anders | 2004-06-04, 13:05:02
Den gör ju det. Sedan blir det sidospår till höger och vänster, men när allt kommer omkring så bör ju löftena från första paragrafen och titeln antingen uppfyllas eller avvärjas innan man kan kalla sin berättelse färdig. Det är t.ex. därför jag vet att vi har långt kvar på Drängen; ingen dräng har tröttnat ännu, och vi har två dylika att välja mellan, och Znökaburg Hygglohupp har heller icke tvingats ut på sin underskattade pilgrimsfärd eller vad det nu var. Men han lever än i alla fall.
Så här torde vi hålla utkik efter en farfar, och efter vad som än kommer att hända över de nästa två-tre meningarna. Stafettskrivningsteori -- vem kunde ana sånt?
|
andreas | 2004-06-04, 12:55:00
Jag gillar starten på varje berättelse; den sätter en så distinkt ton på vad som komma skall.
|
