Statistics

   Min farmor brukade inte låtsas om att det var påsk, utan envisades med att ha kvar adventsljusstakarna och julgardinerna
långt in på långfredagen. På så vis verkade hon lite avvikande jämfört med ungefär alla andra i släkten, men bortsett från detta uppfattades som en helt normal människa i de flesta sammanhang. När vi hälsade på hos henne bjöds det på mandelkubb, hallongrottor och brysselkex. Till detta drack vi gammal julmust. De som minns Hyland vet att gammal är äldst och det stämde även på julmust. Då vi var färdiga med fikat brukade farmor skrocka och plocka fram elvakaffet. Det serverades i ohyvlade trämuggar från gamla telefonstolpar som farfar tagit med sig hem efter sina arbeten ute i markerna. Bäst vi hade sköljt ned fikat, så brukade farmor skynda sig att ställa fram en liten lätt lunch så att ingen skulle känna sig hungrig. Nästan alltid blev det plommonspäckad fläskkarre. Och när jag säger plommonspäckad så menar jag verkligen PLOMMONSPÄCKAD! Vi åt febrilt, men var fläskkarrén verkligen fläskkarre? Fanns det verkligen någon fläskkarré bland alla plommon? Ingen vågade fråga utan höll god min, det gjorde vi. Sedan blev stämningen tryckt ända tills efterrätten serverades. Då sjönk den ännu eftersom det visade sig att farmor ofelbart hade använt plommon även till denna, ofta lite skadad fallfrukt med något underlig bismak. Dessa efterrätter såg ut som något som en konditor med alzheimers och ögonbindel skulle ha slängt ihop. Men det var bara början, för sen kom farmor sättande med en stor burk konserverade plommon. Till detta serverades en gröt av grädde, krossade vinbär och ännu fler satans plommon (med kärnorna kvar). Ni förstår själva. Eftersom farmor bara hade utedass var det inte alldeles enkelt att på ett diskret sätt hantera den fysiologiska situation som uppkom som en följd de fiberrika plommonen. Jag minns dessa"plommondagar" med skräckblandad fötjusning om jag är full eller känner mig ensam. I andra fall känner jag för att undvika att tänka på det.




I farmors huvud surrade gamla skillingtryck som getingar och hon gnolade febrilt mest hela dagen samtidigt som hon stod och smorde ympvax på plommonträden. Hon hade ärvt dem och hela trädgården och hade aldrig ens funderat över om hon hade möjlighet att låta bli att sköta träden och ta hand om all frukt. Plommonodlingen var hennes allt, hennes själ. Ibland undrar jag om hon var galen trots allt.