Jag minns dessa"plommondagar" med skräckblandad fötjusning om jag är full eller känner mig ensam. I andra fall känner jag för att undvika att tänka på det.




I farmors huvud surrade gamla skillingtryck som getingar och hon gnolade febrilt mest hela dagen samtidigt som hon stod och smorde ympvax på plommonträden. Hon hade ärvt dem och hela trädgården och hade aldrig ens funderat över om hon hade möjlighet att låta bli att sköta träden och ta hand om all frukt. Plommonodlingen var hennes allt, hennes själ. Ibland undrar jag om hon var galen trots allt.