Stafettskrivning
 
User
Password
Go Write Me!
Make payments with PayPal - $1 or $1,000!
Mumrikparaden

Statistics


Blue = Katarina Berlin
Green = Måns Svensson

   Varje år ordnar Rupert sina teskedar i exemplarisk  senromersk uppställning. När det är färdigt bryter han han upp parketten  hemma hos någon han gillar. På frågan VARFÖR? får han något hårt i knävecket och lägger sig i egendomligt hopvikt ställning. Vidare fortsätter han med att ordna skaldjursbesticken, trots att det gjordes bara för en halvtimme sedan. Under tiden brukar den lilla betjänten  på TV göra som vanligt. För att förtydliga:  Vem är rädd för Arja Sajonmaa? I början var Rupert inte rädd för henne men efter att ha läst hennes bok om teskedssortering darrar han som ett asplöv var gång han håller i en tidning med teskedar på. Därför har andra tvångstankar tagit över, som parkettuppbrytningen. Andra egendomliga  beteenden som Rupert levererar utan att tänka på  hur andra  uppfattar situationen, exempelvis  att plötsligt gnida in finporslinet  med begagnad Svinto. Och att vända ut och in på  på akvariefiskar. Detta är  oftast inte ett problem. En förstående omvärld kan hantera sådant och se att det blir bra i slutändan.


Frågan är 
om kommunens handläggare på tekniska-kontoret någonsin hört till kategorin som kallas förstående. Nej, det kan inte vara så. Hur påverkade detta  Ruperts chanser att ta sig  i kragen? Oklart, men flera bedömare vidhåller att det spelade roll såtillvida att Ruperts mentala status bottnade i ett  slags fördröjd reaktion på de upplevelser  han fått av sina år inom den kommunala förvaltning. Med det redan svajiga mentala tillståndet för Rupert konstaterat, förvånar det oss inte att nu valde han att lämna landet iklädd helt vanliga kläder. Flygresan till Oslo bekostades av hans faster. Vid ankomsten dröjde sig en obehaglig man med halmhatt kvar vid planet. Rudolf noterade inte denne individ utan åt en medhavd Raider med stor vällust. Mums Håkansson brukade säga att Twix ersatt Raider men egentligen hade Rudolf lite fel där. För att förtydliga: Raider innehöll exakt samma ingredienser men hade ett annat hölje av något slags fladdrigt plastmaterial.


Nu tog
den obehaglige mannen ett steg mot ankomsthallen. Rupert mumsade ivrigt på sin Raider. Fem pingstvänner hade inte kunnat smaska med mer frenesi än vad han just nu gjorde. Inte hade Rupert tuggat färdigt förrän det small! Raidern som var kvar splittrades i ett moln av kexsmulor och med ett kvidande föll den till golvet. Ruperts reaktion var som en extremt ståtlig marmorstaty: orubblig och självklar, fast också skör och åtminstone i något avseende otidsenlig: han tog sin Mats ur rockfickan. Mats var hans namn på pluntan där. Den var av porfyr och så därför ganska lik Sundsvall. Rupert drack djupa klunkar av innehållet i pluntan, trots att han nu borde ha försökt att ta sig mot utgången. Att detta kunde försigå medan tumultet inombords Rupert tilltog i styrka var helst han anbelangade inget i övrigt att önska. Ofta var Ruperts bror Sivert den som fick rädda situationen, men han satt just denna dag på en buss till Orlando där han faktiskt tänkte prova Twix nya lansering:"Super-mega-awesome-doubble-twix" som av många antogs bli en enorm flopp. Rupert, som provat choklad i många år, hade varnat Sivert för de hejdlösa chokladprovningarna , men samtidigt var han avundsjuk och muttrade argt för sig själv att han minsann var mycket bättre lämpad för dylika eskapader. Under det att Rupert ånyo plockade fram en Raider hade hans resväska börjat ryka illavarslande. Attans anamma tänkte den obehaglige mannen. och strök sig eftertänksamt över halmhatten. Rupert tog väskan i ett fast grepp och släppte den genast igen. En dov duns och ännu mer karamellsås sipprade ut ur väskan. Då ingen kringstående tog notis om vad som pågick kan man lugnt säga att hela händelseförloppet var något komiskt. Tänk bara all kolasås som helt sonika rann ut till ingen nytta. Rupert slickade sig om munnen och dök rakt i stengolvet. Hjärnskakningen var inte det värsta i sammanhanget. Nej, skammen var nog det värsta. Skammen och det faktum att kolasåsen var bortom all räddning nu. Dessutom kunde Rupert inte hitta något tecken på att hans bagage verkligen var hans. Väskan som han dittills hanterat som sin hade fel färg och en tråkig ovana att halka åt väster. Strunt samma, hann han ta väskan och och springa ut till taxin? Nej.


Många
gånger förr hade riktigt förvirrade situationer uppstått när Rupert tappade bort sitt betalkort eller när han förlagt lösmustaschen, men aldrig förr hade han kolasås som huvudsaklig ingrediens i ett predikament av sådant slag som nu utspelades. Rupert gick raskt fram till mannen med den obehagliga halmhatten och krävde att få en förklaring. Halmhattsmannen var honom något oförstående till bemötandet. "Öh sade han bara", sa halmhattsmannen, pekade mot flygbussterminalen och verkade allmänt avslagen. Rupert, som vanligen inte brukade ta i äckliga kavaj-ärmar gjorde nu ett undantag från den regeln och grep tag i första bästa förbipasserande, vilket råkade vara ingen mindre än den före detta finansministern Kjell-Olof Feldt. Denne, som aldrig stått högt i kurs hos Rupert, blev nu hans sista misstag. Med full kraft slängde han sig över Rupert och allt exploderade.   

  

Diskutera
Mumrikparaden

Katarina Berlin
2015-10-13, 16:35:36
Ja det hade du ju redan gjort såg jag nu. Bra!

Katarina Berlin
2015-10-13, 15:49:03
Din sammanfattning Måns, övertäffar vida själva berättelsen i sig. Kanske dags att runda av Ruperts äventyr?

Måns Svensson
2015-10-13, 14:00:04
En person vid namn Rupert brukar sortera sina teskedar, vilket vanligen efterföljs av att han bryter upp parketten hemma hos någon han gillar. På oklart vis verkar detta beteende vara kopplat till den rädsla han känner inför Arja Sajonmaa, men även till traumatiska upplevelser han fått när han jobbat inom kommunal förvaltning. Ruperts svajiga mentala tillstånd får honom att ta ett plan till Oslo. Vid ankomsten börjar Rupert äta Raider/Twix medan en obehaglig man i halmhatt först dröjer sig kvar vid flygplanet men sedan går in ankomsthallen där Rupert smaskar energiskt på sin chokladbit. På något icke närmare förklarat sätt smäller det nu till och chokladen åker i golvet. Rupert blir tydligen obehagligt berörd på något sätt, dricker något ur en fickplunta och börjar tänka på sin bror och de chokladprovningar denne åker på utan Rupert. Rupert plockar fram mer choklad, men upptäcker att hans väska börjat ryka, vilket också noteras av mannen i halmhatten. Rupert tappar väskan och kolasås sipprar ut. Han dyker då rakt ner i stengolvet och får hjärnskakning, samt känner skam. Dessutom upptäcker han att det inte är hans väska. Rupert avkräver mannen i halmhatten en förklaring, varför denne nu skulle kunna tänkas ge en sådan. Halmhattsmannen säger bara något obegripligt, varvid Rupert griper tag i Kjell-Olof Feldt som råkar gå förbi. Och där kände jag väl att den här storyn hade haft sin chans. Märkligt att den totalt tappade flytet efter första stycket, men det är ganska uppenbart att båda skribenterna aldrig visste riktigt vad de ville med den här. ;-)

Administrator: Anders Bylund